Enkel närvaro- incheckning

Upplever jag allt det här nu, eller betraktar jag det bara? Det är en tanke som slår mig ofta, när jag känner det som om jag flyter ovanpå min tillvaro.

Som nu i morse.

Jag drack kaffe ute på altanen, påpälsad med vinterjacka, men ändå med en känsla av vår i kroppen. Fåglarna sjöng, kvittrade med full hals, luften var klar. Jag satt där och försökte ta in allt jag upplevde. Men kom på mig själv med att vilja ta en selfie och lägga ut på insta, sen kunde jag sitta och njuta av det som var. Knasigt va? Som att det jag upplever inte riktigt finns fören jag har delat med mig av det. Kan jag inte bara sitta där själv och bara vara i det som är?

 

Då kom jag på en ”närvaro-övning”, som jag hörde om för några år sen. Det är enkel, man sitter bara med öppna eller stängda ögon, tar några djupa andetag, sen så frågar man sig själv tyst; ”Vad ser jag nu? Vad hör jag nu? Vad känner jag nu?” På det sättet blir man mer medveten om sin omgivning och blir mer närvarande i den stunden. Så det gjorde jag i morse när jag satt där.

Jag såg gråa moln blandade med rosa strimmor, färgade av soluppgången, jag hörde talgoxen ivrigt sjungandes, och jag kände kaffekoppens värme i mina händer.

Sen kände jag att det var dags att gå in och värma mig, för visst, det känns att våren är på intåg, men det dröjer ett tag till tills jag kan sitta ute länge på altanen och dricka kaffe.

 

Allt gott!

 

Cecilia

Dag 30

 
Fördel med att meditera varje morgon kl.05-06; det är förmiddagsfikatajm redan vid 09. 
Nackdel: det blir för mycket fikatajmer.
Alltså, det är bara en win-win för mig:)
30 dagar har jag nu suttit varje morgon i en timme och mediterat. 30 timmar av meditation har det blivit, frågan är om det gett mig nånting? Jag märker att jag liksom väntar på att nåt ska hända, att jag ska få en uppenbarelse av nåt slag, höra röster som säger till mig vad som är meningen med mitt liv, vad jag ska göra, vad mitt syfte är. Förutom den där knuffen i sidan som jag kände häromdagen, har det varit tyst. Ja, om man inte räknar alla samtal jag håller med mig själv i huvudet, men hittills har dom bara handlat om stressrelaterade saker. Knappast några svar där. 
Men, så imorse fick jag en känsla av kontakt med någon, eller något. En svag röst, eller mer som en förnimmelse av en röst.
Och så hörde/kände jag en viskning:
Följ glädjen. 
Jaha. Så enkelt?!
Det är ju också en win-win för mig, att följa glädjen kan ju inte vara annat än KUL! 
 Så, jag har bestämt mig att välja det som är roligt, eller roligare, i alla de små valen jag gör varje dag, om det så bara är att unna mig en fika till!
 
Allt gott,
Cecilia 

Ett skifte

Förändring.

Välja nya spår

Våga falla.

Våga vara rädd.

Lita på livet.

 Det finns ett före och ett efter i nästan allt, innan man går igenom det där som kan vara jobbigt och svårt och som kan göra ont. Det finns ett före och ett efter när man inser vem som betyder nåt och vem som visat sig ta mer än den ger. Det finns ett före och ett efter med känslor, när hjärtat är stängt är det svårt att vara sann mot någon, allra minst sig själv, men så öppnas det och det händer saker.

Idag har jag förändrats.

Jag vet inte hur riktigt än, men jag känner en förändring i kroppen, ett skifte. En rening har börjat, för att rena och rensa ut gammal skit som sitter fast, som ligger emellan mig och mitt sanna jag, som håller mig tillbaka.

Det är bara en knuff som behövs för att jag ska våga ta steget över kanten. Ta steget och lita på att mina vingar bär mig, alltid. Lita på att jag aldrig kan göra fel och att jag ändå aldrig blir klar, så då jag kan lika gärna bara unna mig att chansa på mig, mina idéer, chansa och våga lita på mig själv och på att min väg är rätt för mig och att det hela tiden är en förändring i flöde.

Jag behöver ingenting. Jag rensar och renas.

 
 Är det nån som vet vem dom egentligen är?

Vet jag vem jag är? Måste jag veta det? Eller förändras jag så ofta att den jag var igår inte är här längre idag? Kan vi mötas, likt nya tomma blad när vi ses, eller måste vi hela tiden bära med oss vår ryggsäck med minnen, upplevelser, personlighet? Vi har så många roller och ibland är det skönt att slippa dom, att bara få vara människa utan etiketter och krav. Tänk om jag inför varje möte med en ny person skulle bestämma mig för att bara vara jag, inget annat. Inte den jag va igår. Utan den jag är nu. Och i varje ny stund.
Om vi kan acceptera att livet är förändring och om vi kan acceptera att vi inte behöver vara på nått visst sätt för att bli godkända eller omtyckta, då skulle vi känna oss mer fria.


 

Att bara vara. Tänk vilken frihet.

Inte jämföra dig med andra; det som är rätt för nån är inte rätt för dig, vi har alla våra egna vägar.

Inte döma, utan istället se på människor med nyfikenhet och intresse hellre än efter vad den kan eller gör eller ser ut eller har för kläder eller vart den bor. Tänk om man skulle prata om riktigt viktiga och roliga saker när man sågs och inte bara avhandla varandras boenden och karriärer, utan fråga saker som; Vad får dig att skratta? Vad får ditt hjärta att sjunga? Vad tycker du om att göra för att må bra? Då skulle vi på riktigt lära känna varandra och murar skulle falla, det yttre skulle spela mindre roll och vi skulle se varandra.

Kärlek och vänskap sprider sig som löpeld, låt oss vara generösa med den, och sprida till så många vi kan.

Och, vi behöver inte tycka om alla vi möter, men vi kan mötas med respekt.

 

Allt gott,

Cecilia