Örnen är tillbaka

För en tid sen satt jag tillsammans med en vän och pratade om manifestationer, hur man kan få saker till sig som man vill ha, och så sa vi att vi skulle fokusera på att få se en örn under de närmsta dagarna som följde. Örnen behövde inte vara i fysisk form, utan en bild på en örn räckte, bestämde vi. Redan någon timme efter vårt möte får jag ett sms där hon skriver att en örn har svävat utanför hennes vardagsrumsfönster! Örnar började sedan visa sig för oss i olika former, nästan dagligen och vi smsade bilder på örnar mellan varandra hela tiden. Varje gång det hände skrattade jag för mig själv, för att jag visste att det var vi som hade åstadkommit detta. Vi hade dragit in örnarna i våra liv. Örnen står för att se saker ur ett större pesrpektiv, att backa och se helheten och inte grotta ner sig i de små detaljerna, precis som de gör, när de svävar högt ovanför oss.
Sen försvann dom och jag såg inte en örn på väldigt länge.
Tills idag.
På väg hem från ett roligt och upplyftande jobb, såg jag den sväva högt där uppe i den klarblåa hösthimlen. Stor, ståtligt och kraftfull cirkulerade den ovanför mig och påminde mig om min egen manifestation.
Jag kan skapa det liv jag vill ha. Jag vet det. Jag behöver bara backa lite och se helheten, låta livet leva mig och inte hålla fast vid gamla övertygelser.
 
Tack för påminnelsen kära örn.
Tack.

Dag 58

Dag 58.

 
 
Jag är ett mirakel.

Du är ett mirakel.

Hela skapelsen av en människa är ju helt otroligt. Det man vet är att en spermie och ett ägg startar en ny process som blir en människa.

Det är ju så sjuuhuuukt otroligt i sig!

MEN: hur bildas spermien och ägget? Vad kommer först, så att säga? Det är som hönan och ägget. Vi vet så lite om vår egen skapelse.

Att jag har blivit till en gång för 38 år sedan, det är ju ett faktum, eftersom jag sitter här och dricker kaffe och skriver, men HUR blev jag egentligen till? Alla människor som lever på den här planeten är ju mirakel, att vi alla är här är liksom en livsgärning i sig.

Jag vet inte vad jag vill komma fram till, antagligen ingenting, men jag tycker det är så intressant när man börjar tanka på det. Allt annat blir så oviktigt då.

Jag har haft flera tuffa dagar den senaste tiden, har snuddat vid den berömda ”väggen”, känt på dess skrovliga, kalla yta, känt hur rädslan och paniken så gärna velat ta tag i mig och hålla mig fast.

Tack vare min man, hans lugnande ord och kloka insikter, och tack vare min egen förmåga att se att rädslan och paniken bara får fäste om jag tror på tankarna som skapar dom, så har jag stannat precis framför väggen.

Tack vare min meditation, har jag lyckats att förstå och känna att livet är så mycket mer än jag hittills trott. Jag är så mycket mer.

Den här perioden i livet kommer aldrig tillbaka igen, så jag tar med mig en lärdom om vikten av återhämtning och att lyssna på min kropp, och så unnar jag mig att vila och bara vara ett tag.

 

 
 För jag ÄR ett mirakel, precis som DU.

 

Allt gott,

Cecilia