Om två nätter

Om två nätter åker jag på mitt livs resa.
I allafall rent resemässigt.
I världen.
Jag menar, jag har ju fött två barn, och inget slår de upplevelserna,eller resorna, men det jag ska iväg på nu är för mig en väldigt stor resa.
Jag ska flyga över Atlanten, över USA, ända till SanFransisco och vara med på ett underbart meditations retreat i en vecka tillsammans med Kyle Cease och andra high vibiga människor.
 Jag har våndats över denna resa vissa dagar kan ni tro.
Jag har tänkt att "hur kan jag åka så långt bort från min familj och mina barn? Tänk om det händer nåt? Tänk om, tänk om, tänk om ... "
Min hjärna har gått i spinn över alla tänkbara scenarion.
Men jag har också längtat till att jag ska få åka.
Att sitta på flyget och bara vara, inte behöva ta hand om någon annan, bara vara jag, läsa böcker, lyssna på poddar, meditera, vila. Allt sånt där som jag längtar efter när föräldrardagarna är som mest intensiva.
Jag har aldrig haft någon stark längatn att resa jorden runt, har aldrig tågluffat eller haft en längtan att resa sådär efter studenten som flera av mina vänner gjort. Jag gillar att vara hemma. Jag gillar Sverige som land, och tycker det är ganska jobbigt att resa.
Men jag vill inte begräsna mig själv genom att lyssna på mina rädslobaserade tankar.
Om jag skulle välja att lyssna på dom, skulle jag stanna hemma i radhuset i gurraberg hela livet, aldrig utmana mig själv, aldrig resa, aldrig våga ta nya steg frammåt.
Och det är fine. Inget fel med det.
MEN.
Om jag väljer den vägen, kan jag inte vara arg på mig själv för att jag inte vågar. Då får jag stå mitt kast. Det är ingen idé att begränsa sig och sen dessutom klaga på sig själv att man gör det.
Och jag vill inte begränsa mig själv.
Det finns så mycket att uppleva i vår vackra värld, och det vill jag vara med och göra.
Så, jag ser hela den här resan som en del av retreatet,en resa inåt likväl som utåt, och jag ska unna mig att låta varje stund få vara precis så som den är. Allt är som det ska. 
 
 
Allt gott!
 
Cecilia