Om två nätter

Om två nätter åker jag på mitt livs resa.
I allafall rent resemässigt.
I världen.
Jag menar, jag har ju fött två barn, och inget slår de upplevelserna,eller resorna, men det jag ska iväg på nu är för mig en väldigt stor resa.
Jag ska flyga över Atlanten, över USA, ända till SanFransisco och vara med på ett underbart meditations retreat i en vecka tillsammans med Kyle Cease och andra high vibiga människor.
 Jag har våndats över denna resa vissa dagar kan ni tro.
Jag har tänkt att "hur kan jag åka så långt bort från min familj och mina barn? Tänk om det händer nåt? Tänk om, tänk om, tänk om ... "
Min hjärna har gått i spinn över alla tänkbara scenarion.
Men jag har också längtat till att jag ska få åka.
Att sitta på flyget och bara vara, inte behöva ta hand om någon annan, bara vara jag, läsa böcker, lyssna på poddar, meditera, vila. Allt sånt där som jag längtar efter när föräldrardagarna är som mest intensiva.
Jag har aldrig haft någon stark längatn att resa jorden runt, har aldrig tågluffat eller haft en längtan att resa sådär efter studenten som flera av mina vänner gjort. Jag gillar att vara hemma. Jag gillar Sverige som land, och tycker det är ganska jobbigt att resa.
Men jag vill inte begräsna mig själv genom att lyssna på mina rädslobaserade tankar.
Om jag skulle välja att lyssna på dom, skulle jag stanna hemma i radhuset i gurraberg hela livet, aldrig utmana mig själv, aldrig resa, aldrig våga ta nya steg frammåt.
Och det är fine. Inget fel med det.
MEN.
Om jag väljer den vägen, kan jag inte vara arg på mig själv för att jag inte vågar. Då får jag stå mitt kast. Det är ingen idé att begränsa sig och sen dessutom klaga på sig själv att man gör det.
Och jag vill inte begränsa mig själv.
Det finns så mycket att uppleva i vår vackra värld, och det vill jag vara med och göra.
Så, jag ser hela den här resan som en del av retreatet,en resa inåt likväl som utåt, och jag ska unna mig att låta varje stund få vara precis så som den är. Allt är som det ska. 
 
 
Allt gott!
 
Cecilia

State of Mind

Vi lever i en speciell tid, en omtumlande tid när många människor börjar vakna. Det är viktigare än någonsin att meditera och att höja sin egen vibration, att yoga, att äta bra mat, att röra på kroppen, att ha roligt, att skratta, att leka, att känna uppskattning!

 
 

Jag såg en film med Jim Carrey på Netflix häromdagen, det är en slags dokumentär om hans arbete med filmen ”Man on the moon” om komikern Andy Kauffman. Jimpa berättade att han gick in i rollen som Andy så mycket att han tillslut inte visste var han började och Andy slutade. Och att han efter filmen hade svårt att veta vem han var. Han pratar om att när man improviserar, hur ärlig man är då. Jag känner igen det. Jag tänker att man är helt öppen för vad som helst, när man improviserar, det måste man vara, annars kommer det inget, det gäller att hamna i flow, och om man inte släpper taget om sig själv, så hamnar man inte i flow.

”Släpper taget om sig själv” ? "Jag släpper taget om mig själv."

Det är en märklig grej att säga eller hur?

Hur kan jag släppa taget om mig själv?

Då försvinner jag ju, eller?

Och det är väl det man gör när man är i flow, man släpper sin person, sina invanda mönster och sina tankar, man släpper dom och för en stund är man fri från sig själv. Att spela en roll i en film eller på teater, är att spela någon annan, att ge liv åt en annan person. Det är egentligen ingen skillnad på att göra det, än att bara bstämma sig för att ”spela en annan” imorgon när jag vaknar. Jag behöver inte spela Cecilia imorgon, med alla mina rädslor och begränsningar, jag kan ju välja att spela en annan person, ta på mig en annan personlighet, välja att vara fri, att vara en som följer flödet och glädjen och som bara har roligt.

För vad är personlighet egentligen?

Man föds, och är en liten människa so är helt ny och ren från andras åsikter om en, och som liten vet man väldigt mycket om vad som är bäst för en, man följer bara med i flödet, låter dagarna vara som dom är, och gör det man måste och vill göra; äta, sova, bajsa, osv. Men så blir man äldre, och börjar förstå att ens beteende får konsekvenser och att bli belönad för att man är ”duktig och snäll” är roligare än att få en utskällning för att man gjort ”nått dumt” osv. Så man lär sig hur man ska vara. Den personen bygger man på under livet, tills man en dag inte har en aning om vem man är längre.

Och då börjar man längta efter att hitta sig själv igen.

Så man, JAG,  testar att meditera, och det är då jag fattar att det enda jag någonsin vill, det som gör att jag  har blivit den personen jag är, är att jag bara vill vara lycklig.

 

När jag sitter i meditation och känner hur blodet strömmar genom kroppen, när jag hör och känner hjärtat slå, när jag känner mig sammanlänkad med universum och allt och alla, då är jag lycklig. På riktigt.

Det är då jag verkligen fattar att jag behöver inte gå utanför mig själv för att hitta lyckan, den går inte att hitta där ute, utan den finns alltid inom mig. Jag måste bara tillåta mig själv att känna den. Men den finns där. Det är mitt grundläggande State of mind, min bas som alla mina beslut tas ifrån.

Jag är glad att jag kommit så långt att jag förstår att mitt ”jobb” är att må så bra som möjligt, att välja de lätta vägarna och att känna efter innan jag reagerar. För när jag är glad och mår bra, så kommer allt det andra jag ber om i mitt liv, att falla på plats.

Jag vet inte hur, jag vet inte när, men det kommer när det kommer.

Så unna dig stillhet och lyssna inåt, och släpp taget om dig själv imorgon, lev utifrån dina spontana känslor.

Se vad som händer!  

Dag 10

Dag 10.

Timmen gick fort idag, och även fast jag var sååå trött i morse, så gick jag upp 06. Barnen vaknar ändå vid typ 7, och jag visste att idag var tiden på morgonen min enda möjlighet till egentid så det blev värt det. 1 timme på insight timer som är en app på iphone, där man kan välja att lyssna på guidade meditationer eller ha en timer igång, med klockor på olika intervaller, om man vill bli påmind om hur mycket tid som är kvar, har gått. Jag har en klocka efter 30 min, för att det är skönt att få en liten påminnelse om att ta till vara på tiden som är kvar, istället för att längta bort den, och så slipper jag sitta och undra över hur lång tid det är kvar.

 
 
 Jag håller på att skriva på en bok, eller novell, eller vad det nu blir. Hur lång måste en bok vara för att vara kallad för roman? Hur som helst, jag har inte haft tid att skriva alls den senaste tiden, typ sedan mars, det har varit mycket dubb och mycket familj osv. Inget att klaga över, det är bara roligt att det händer grejer och att jag jobbar mycket, men det gör att jag ser fram emot min planerade skrivtid i sommar. 4 egna dagar. Då ska jag skriva. Men jag kan ju passa på innan dess. Jag märker att jag blir lat och tänker att det där gör jag sen. Men så fick jag upp vad Kyle Cease har sagt en gång, ”Vill du vara konsument, eller producent?” Och där känner jag starkt att om jag sätter mig och kollar serier på Netflix då är jag bara konsument, men om jag sätter mig och skriver, så är jag producent. Oavsett om det blir något av det jag gör, så gör jag ändå nått. Och jag mår bättre av att göra än att bara sitta och glo på andra som lever drömmen som skådespelare. Om du fattar vad jag menar.

Allt gott,

Cecilia