Mitt eget sätt

 

 Dag 16

 

 

Jag vet inte om det är en ursäkt från min hjärna, eller om jag faktiskt tycker såhär, men jag har ändrat mitt 100 dagars-upplägg. Istället för att sitta i 1 timme så sitter jag 30-45 minuter. Då hinner jag göra yoga innan i typ 20 minuter också, och det är så skönt för min kropp, och detkänns viktigt att få in under dagen. Dessutom är morgonen den bästa tiden för yoga tycker jag, och efter ett enkelt pass är jag mer i min kropp och kan komma in i meditationen bättre, utan att somna,som det lätt kan bli om jag sätter mig och mediterar precis när jag vaknat. Hm....?

 

Kanske är det bra att jag ändrar, kanske är det som sagt bara en ursäkt som min hjärna hittar på. Oavsett tror jag på att följa det som känns bra och roligt, och när jagsitter 30 minuter är det bara härligt, high vibigt, och det är ju det jag ska följa, eller hur? Jag tror inte på att meditationen ska vara kämpig. För mig är det en tid, en stund för påkoppling av sitt eget sanna jag och att sitta och lämpa med det känns fel fr mig. Alla är vi olika, och alla gör som som vill. Men att känna en härliga sockervaddskänslan i 30 minuter, eller 20 minuter av dom 30, är värt så mycket. Och bättre än inget, eller hur? Att jag däremot ska fortsätta att meditera varje dag, är det inget snack om. Det är svaret på hur jag klarar av allt i livet. Att jag ger mig själv den tiden varje dag så att jag har en grund att stå på inför allt som kommer till mig i det här livet. Universum är med mig, det är så häftigt när jag får bevis på det! Häromdagen bad jag om pengar; samma dag ringde det från tre studios och bokade in mig på två radioreklamer, och flera timmar med dubb. Dessutom fick jag callback på reklamfilm som ger mycket pengar, och dessutom, när jag satt och väntade på att göra castingen, så hörde jag en av låtarna som vi skulle spela på ett företagsgig dage efter! Så, universum verkar för mig, och dig, alltid. Skönt va?!

 

 

Allt gott!

Cecilia 

Barnyoga!

Idag blev jag diplomerad barnyoga-instruktör!
 
Det har varit väldigt utvecklande att gå den här kursen på Yoga Nu i Nacka, främst kanske för att jag varit mer disciplinerad och gjort mycket yoga själv.  Kursen var uppdelad på tre fredagar med både teori/information om vad yoga är och varför det är så bra att utöva det, och så har vi fått underbara yogapass och meditationer. Jag har lärt mig hur jag gör en yogasaga och hur jag håller i ett pass för barn i olika åldrar. 
 
Idag på vår sista kursdag
hade vi en skrivning med en massa frågor. den sista frågan löd: "Varför vill du lära ut yoga till barn" 
 
Jag svarade: 
 
"Tänk om man fick med sig yoga och meditation redan som barn.
Då behövde man inte kämpa så mycket som vuxen med självkänsla, bry sig om vad andra tycker, sitt ego osv.
Barn har närmare till allt det här än vad vi vuxna har, egentligen. De behöver bara bli påminda om var de kommer ifrån - kärlek.
Att lära ut yoga som ett redskap att hitta in i sig själv tror jag lägger grunden till en bättre värld".
 
 
Jag längtar tills tiden finns för mig att ha en egen yogagupp! Så länge är jag glad att jag gjort detta, om inte annat för mig själv och mina egna barn som kommer få bli mina testpiloter :) 
 
Allt gott!
 
Cecilia 

Ett skifte

Förändring.

Välja nya spår

Våga falla.

Våga vara rädd.

Lita på livet.

 Det finns ett före och ett efter i nästan allt, innan man går igenom det där som kan vara jobbigt och svårt och som kan göra ont. Det finns ett före och ett efter när man inser vem som betyder nåt och vem som visat sig ta mer än den ger. Det finns ett före och ett efter med känslor, när hjärtat är stängt är det svårt att vara sann mot någon, allra minst sig själv, men så öppnas det och det händer saker.

Idag har jag förändrats.

Jag vet inte hur riktigt än, men jag känner en förändring i kroppen, ett skifte. En rening har börjat, för att rena och rensa ut gammal skit som sitter fast, som ligger emellan mig och mitt sanna jag, som håller mig tillbaka.

Det är bara en knuff som behövs för att jag ska våga ta steget över kanten. Ta steget och lita på att mina vingar bär mig, alltid. Lita på att jag aldrig kan göra fel och att jag ändå aldrig blir klar, så då jag kan lika gärna bara unna mig att chansa på mig, mina idéer, chansa och våga lita på mig själv och på att min väg är rätt för mig och att det hela tiden är en förändring i flöde.

Jag behöver ingenting. Jag rensar och renas.

 
 Är det nån som vet vem dom egentligen är?

Vet jag vem jag är? Måste jag veta det? Eller förändras jag så ofta att den jag var igår inte är här längre idag? Kan vi mötas, likt nya tomma blad när vi ses, eller måste vi hela tiden bära med oss vår ryggsäck med minnen, upplevelser, personlighet? Vi har så många roller och ibland är det skönt att slippa dom, att bara få vara människa utan etiketter och krav. Tänk om jag inför varje möte med en ny person skulle bestämma mig för att bara vara jag, inget annat. Inte den jag va igår. Utan den jag är nu. Och i varje ny stund.
Om vi kan acceptera att livet är förändring och om vi kan acceptera att vi inte behöver vara på nått visst sätt för att bli godkända eller omtyckta, då skulle vi känna oss mer fria.


 

Att bara vara. Tänk vilken frihet.

Inte jämföra dig med andra; det som är rätt för nån är inte rätt för dig, vi har alla våra egna vägar.

Inte döma, utan istället se på människor med nyfikenhet och intresse hellre än efter vad den kan eller gör eller ser ut eller har för kläder eller vart den bor. Tänk om man skulle prata om riktigt viktiga och roliga saker när man sågs och inte bara avhandla varandras boenden och karriärer, utan fråga saker som; Vad får dig att skratta? Vad får ditt hjärta att sjunga? Vad tycker du om att göra för att må bra? Då skulle vi på riktigt lära känna varandra och murar skulle falla, det yttre skulle spela mindre roll och vi skulle se varandra.

Kärlek och vänskap sprider sig som löpeld, låt oss vara generösa med den, och sprida till så många vi kan.

Och, vi behöver inte tycka om alla vi möter, men vi kan mötas med respekt.

 

Allt gott,

Cecilia