Vegetariska familjen

Jag har ätit mest vegetariskt en lång period nu, och om jag har möjlighet så väljer jag gärna veganskt, i så stor utsträcknig som möjligt. Min svåraste grej att avstå från har varit skinkan som jag alltid vill ha på mackan till frukost. Men jag har bytt ut den till tomat med svartpeppar och lite salt istället. Eller om det är lyxfrukost på g, tagit avocado på. Asså! Sååå mycket godare! Jag skippar mjölken i kaffet, dels för att svart kaffe är antiinflammatoriskt, och dels för att jag tycker om mitt kaffe hett.

Sen har vi slutat, eller håller på att avveckla hel-och halvfabrikat hemma. Med två barn hemma blir det lätt att man slänger fram köttbullar, fiskpinnar, snabbmakaroner, korv flera gånger i veckan. Och det är såklart ok ibland, men inte hela tiden varje dag hela året. Så vi hade ett prat med våra barn o sa att om dom vill ha köttbullar så får vi göra dom själva, samma sak med fiskpinnar. Med tanke på att vår dotter innan ratat allt som inte smakar som hon är van vid så är det med glädje jag kan berätta att hon hjälper till och trillar och steker och äter våra egengjorda köttbullar utan minsta gnäll! Vi gör oxå vegetariska alternativ som barnen erbjuds och vår enkla standardmiddag, är bönröra med bulgur. Som barnen gillar dessutom!

Så det finns liksom inga bortförklaringar längre, det är bara att ändra mindset och bryta gamla mönster som man utvecklas och det är dags att utvecklas allihop tillsammans i familjen, stor som liten.

Det känns dessutom så mycket bättre i själen att servera barnen mat som jag vet är bra, både för oss och för miljön.

Win-win helt enkelt. 

    
 
 
 
 
 
 
 

Semester? Naj, jobbe

 
Tack för att jag tog mig ledigt, att jag gav mig själv den möjligheten att vara ledig och att var tillsammans med mi familj. Det är så värt att bara få vara och inte prestera något i några veckor.
Jag har varit i Barcelona, vad var det? Hur gick dettill? Och hur blev egentligen reklamfilmen? Det får vi se när den börjar sändas i höst … =)

 Och jag har varit på mitt älskade Gotland, i en supermysig stuga, eller stenhus, med min familj, lekt och badat och träffat vilda russ och ätit glass, åkt både till höjgaar och till vinstaar, druckit många koppar kaffi och sett rabbisar. Skrattat och busat och myst.


 

Och så att jag sen fick 4 dagar av egentid på Holmhällar är underbart!

 

Holmhällar är ett pensionat som ligger på50-talet, riktig Dirty dancing feeling på det alltså, minus dansen=) Vissa av deras gäster har varit där varje sommar i 50 år … well, allt har sin charm, och det som var skönast med detta för mig just nu, var att jag inte behövde tänka på vad jag skulle äta till middag utan jag gick och satte i och blev serverad underbart god mat varje kväll.

 

 Sedan unnade jag mig kvällspromenad och filosofiska samtal med mig själv, och jag skrev klart boken! Eller, helt klar är den inte, men det finns ett väldigt bra skal att fylla. Eller skal är det inte, mer en bra grund. Nu väntar redigeringsarbetet, dra ifrån, lägga till, osv, tills den är helt klar. 
 
 
Och eftersom jag var ensam, fick telefonen balansera på stenhögar för att få till de här bilderna =)
 
 
Jag har till och med varit på Väddö tillsammans med barnen och mamma och pappa! Det är magiskt ljus där ute, så vackert när himmel möter hav. Så TACK sommaren för alla underbara dagar! Nu har jag energi och lust att börja jobba med nästa projekt; Elvis, Cash, the Killer & me som har premiär på Göta Lejon 9/9.
Lever drömmen. Varje dag.
Allt gott och kom ihåg att sommaren tar ju inte slut bara för att jag börjar jobba ;)
 

Ensamhetens lov

Att vara ensam.

Alla är vi ensamma egentligen. Och samtidigt är vi aldrig ensamma, eftersom vi alla hör ihop.

Att vara ensam ses som sorgligt. Men om det är frivilligt är det väl inte sorgligt? Tvärtom, då är det underbart, en frihet! Att kunna välja ensamheten är en frihet. Att vara två ses som facit. Men om tvåsamheten är ofrivillig? Då är ensamheten bättre plötsligt.

Så är det bättre att dela en erfarenhet, upplevelse tillsamman med någon annan? Varför? Gör det upplevelsen starkare och bättre om man delar den med någon? Eller upplever man egentligen saker bättre och starkare när man är ensam? Då fokuserar man ju bara på sig själv, annars kan det bli att man bryr sig mer om hur den andra upplever stunden, hur den har det och om den tycker att det är lika roligt, härligt, spännande som en själv.

 

Jag är ensam just nu på ett pensionat på södra Gotland som heter Holmhällar, och jag ska vara här i fyra dagar. Fyra dagar låter både lite och mycket. Länge och kort. Fyra dagar hinner man göra massor på, eller ingenting, beroende på omständigheterna. De här fyra dagarna ska jag vara ensam. Jag ska vila, yoga, meditera, skriva. I den ordningen.

Och för en stund sedan höll jag på att få en panikattack när jag tänkte på hur lång tid det är kvar tills jag ska åka hem. När jag tänkte på min familj, mina barn och min man, så kände jag hemlängtan, familjelängtan, och en känsla av att vara en dålig förälder, en mamma som väljer att vara ensam under sommaren istället för att dela varje vaken stund med sina barn, vad är det för mamma?

Jag kände klaustrofobiska känslor, kunde inte sitta kvar i meditationen jag höll på med, utan var tvungen att öppna ögonen och andas djupt. Tankarna spann iväg, jag såg framför mig att dom hade kört av vägen på väg hem från färjan, eller att färjan hade sjunkit, eller att jag skulle dö här och aldrig komma hem. Hjärnan är kraftfull … Tankarna jag upplevde, gjorde mig riktigt rädd. Min kropp blev iskall, mitt hjärta slog i 180, men runtomkring mig var allt lugnt och stilla, fridfullt med fåglar som kvittrade, solen som värmde genom fönstret och havet som brusade. Men inom mig var det fullkomlig panik. På grund av mina tankar som jag skapade själv. Ingen kom och sa något till mig som fick mig att börja fantisera ihop de där skräckscenariona, ingen kom in i rummet där jag satt och hotade mig till livet, ingen skrämde mig på något sätt. Ändå var jag livrädd. För ensamheten? Kanske.

 

Så kom jag på en sak som min kloke man sa i morse; ”Om några dagar är du hemma igen och allt är som vanligt, så unna dig nu att bara vara och ta det lugnt!” Han är den klokaste människa jag vet och jag älskar honom så. Jag lär mig av honom hela tiden, han får mig att växa som människa och för att använda ett filmcitat; ”You complete me” han gör verkligen det, han gör mig hel.  

 

Jag ska verkligen försöka att njuta av min ensamhet de här dagarna. Jag ska unna mig =)

Allt gott,

Cecilia