Dag 46

 Premiär.

Vid det här laget hade jag kunnat vara totalt utslagen, uppstressad, irriterad och frustrerad. Att repa 6dar/veckan i 8 veckor är rätt uttröttande och när premiärveckan väl kommer brukar det vara kaos av olika slag, men inte denna gång.

Inte hos mig, iallafall.

Jag har hittat ett lugn som ligger stabilt hos mig. Sen händer det såklart saker som rör sig över ytan, stormar blåser upp med känslor av alla slag, men de lägger sig ner ganska snabbt, ebbar ut utan att få fäste nånstans. Tidigare hade jag lätt för att gå upp i andras känslor, följa med i stress och kaos, intressera mig för skvaller och ville veta allt om vad som hände runtomkring. Nu bryr jag mig inte. Jag fokuserar på att må bra, i varje liten stund.

Idag har jag mediterat i 46 dagar, yes yes på den!Jag är så glad att jag gör det här och jag ser att det ger resultat både hemma med familjen och på jobbet.

Jag älskar att älska mig själv och jag dömer mig inte länge, eller bedömer vad jag gör, utan leker mig genom dagarna. Det är så mycket roligare än att gå och oroa sig för att inte duga. 

Nu ska jag unna mig att ha en underbart rolig kväll med fantastiska kollegor på Oscarsteatern, och leka fram en sprakande premiär!
Allt gott,
Cecilia

Dag 38.

Här kommer en väldigt insiktsfull tanke som ploppade upp såhär efter 38 dagars meditation: 
De flesta av oss mår bra av beröm, man vill ju veta om det man gjort var bra, om det gav något? 
 
Men.
 
 
Belöningen måste ju vara det man upplever i stunden man gör något, typ sjunger i mitt fall,  inte applåderna efteråt, för då lägger man över sin lycka hos andra, att dom ska bestämma om det jag gjorde var lyckat eller bra istället för att lita på min egen känsla. 
Min upplevelse av det jag gjort är det som betyder nåt, för mig.
Att känna glädjen inför varje scen, eller känslan av "kolla här nu, det här e så jävla roligt!!" Det är belöningen.
Det är därför som jag jobbar som artist.
Att känna efter vad jag kan GE, inte vad kan jag få.
Hepp!
 
Cecilia 

Dag 37.

Himlen var vacker i morse.
Helt knäpptyst ute, inga bilar som brummade, inga fåglar som sjöng. Jag var rätt trött när jag vaknade, jobbade sent igår och hade svårt att somna när jag kom hem. Sov nog inte mer än 5-6 timmar och det är för lite. Well, efter jag blivit förälder har jag blivit lite mer luttrad, och blir inte lika trasig efter en natt med lite sömn, det är ju inte som förr i tiden när jag klagade om jag "bara" sovit 8 timmar ... men ändå.
Iallafall, när jag satt i morse och mediterade, så kände jag som att det busade och brummade i hela kropppen. Stark energi som åkte runt och det var så svårt att inte sträcka på mig, jag ville liksom skaka av mig det. En rastlöshet och en stress spred sig i kroppen, jag fick nästan lite panik av det där bruset. Jag ville kolla på klockan och se hur lång tid det var kvar, men så kom jag på att det skulle va sjukt jobbigt om det hade gått typ en kvart, hur skulle jag orka då liksom.
Återigen, vad är det att orka med? Att bara sitta där rakt upp och ner, är det så jävla farligt och jobbigt, egentligen?
Jag motstod iallafall frestelsen, jag satt kvar, jag satt igenom det.
Jag kände alla känslor och all energi, men jag reagerade inte på dom, utan lät dom vara där, om dom nu ville det. Så, ringde klockan, efter vad som kändes som en evighet denna gång, och jag sträckte på mig så det knakade längs ryggen. Aaaaaaahhhh! Så SKÖNT!  Bruset stannade kvar i kropppen en stund, men inte lika starkt.
Att det var såhär idag berodde nog på flera saker;
att jag inte sovit så bra
och;att jag ska ha mens om nån dag elller så.
Jag känner av min menscykel väldigt tydligt och dagarna innan mensen är jag väldigt "mycket" av allt. Blir lätt irriterad, sur, arg, har inget tålamod alls, och är superhungrig och sugen på onyttiga grejjer, heeela tiden.
Resten av dagen idag har jag därför tryckt i mig choklad, hamburgare och avslutade nu kvällen med glass i stora lass framför ett avsnitt av Californication.
Jag UNNADE mig.
Nu, natti natti med hopp om en god natts sömn!
 
Allt gott,
Cecilia