Det lilla spacet som är mitt

Dag 18.

 Alarmet ringde 05.00 den här gången, ville ha mer tid, inte riskera att bli störd idag igen. Kände mig rätt pigg faktiskt, kanske att jag börjar vänja mig vid detta nu? Unnade mig en lite längre shaking-rutin, kände att jag blev varm och att energin flödade genom kroppen, sen satte jag mig bekvämt på en stol, fötterna i golvet, handflatorna upp.
Det var mycket som avhandlades i huvudet, ihärdigt pratades det om allt möjligt, bilder spelades upp som filmer och jag vet inte om jag somnade till eller kom in i ett slags djupare tillstånd, för jag kände inte mina ben efter en stund. Jag försökte fokusera på att känna energin i händerna och kroppen, men så kände jag att det är nog bra att bara försöka vara. Att bara sitta med mig själv i ett tyst rum.
 
Det är märkligt hur svårt det är att göra det. Nu hade jag ju en intention med varför jag satt där, men annars vid andra tillfällen i livet, tänker jag på hur man väldigt snabbt vill sysselsätta sig med nånting. Kolla telefonen, läsa tidning, lyssna på musik. Att bara sitta med sig själv utan att göra nånting, om det så bara är när man väntar på bussen, är väldigt skönt och bra för en, tror jag. Unna sig en stund utan distraktion, eller information utifrån.
Kanske att man i det lilla spacet hittar nåt eget att lyssna till istället för att lyssna på vad andra tycker och tänker? 
 

Här är en länk till ett såååå inspirerade prat om meditation och varför man bör göra det
https://youtu.be/CE2VVwbEh_U

Allt gott!
Cecilia

Trött vibe, ibland är det så bara

Dag 17.

05.15 ringde klockan.

Jag snoozade några minuter och rösten i huvudet försökte övertala mig att somna om, skita i att gå upp och meditera; "Du behöver sova, inte nån jäla meditation!" Men jag struntade i den och masade mig upp ur sängen. Jag ville göra en längre morgonrutin med shakti, därför den onödigt tidiga timmen...

Iallafall så satte jag mig till rätta i soffan, bollade upp med kuddar bakom ryggen, fötterna i golvet. Andades, började fokusera på energin i handflatorna, kände en pirrande känsla, men sen tog egot över. Högt och tydligt började den sjunga på finalnumret i föreställningen jag repar nu, alla stämmor sjöngs och alla danssteg gicks igenom. LALALAAALALALAAAA!!! Om och om igen. Jag försökte att bara möta det med kärlek, men märkte att jag började bli stressad; "snart vaknar ju barnen, då måste jag hinna göra frukost och klä på dom, inte glömma mig själv, sen måste vi gå i tid för annars...!"
Åhhhhh...SLUTA BABBLA!!
Jag försökte dra tillbaka fokus till händerna, och lyckades under några minuter att hålla ett fritt rum inne i huvudet.Men så vaknade faktiskt barnen och jag var tvungen att avbryta, när jag hade 12 minuter kvar. Så idag var ingen "vit, skön, luddig dimma"-dag.

På bussen in till jobbet hörde jag rösten som sa:"Äsch, det här med morgonmeditation är nog inget för mig. Det räcker väl med att jag gör min morgonrutin med shaking? Jag kan väl meditera nån annan tid på dan?"

Och visst är det väl kanske så, men eftersom det tar 21 dagar att skapa en by vana, så får jag vara schysst mot mig själv och unna mig en ärlig chans med detta. Nu är det ju bara 4 dagar kvar dessutom.

Jag vet att jag mår bra av det här. Jag vill fortsätta att ge mig den här tiden. 

Allt är bra, allt är som det ska. 

  
 

Japp.
Allt gott,
Cecilia

Dag 16

Ok.
 
Efter meditationen igår kände jag att jag så gärna vill få tyst på rösten i huvudet, och kollade därför in min "vara i nuet"-guru; Eckhart Tolle på Youtube.
Såklart så hittade jag ett klipp med honom och Oprah när de sitter och pratar om just detta;
 
 
"How can I silence the voice in my head?"
Där sa han ett konkret tips som kändes bra, nämligen att man ska försöka fokusera på sina handflator, känna den lilla pirriga känslan av energi som strömmar genom dom, och på så sätt känna sin "inre kropp". Sen går man igenom hela kroppen, från tårna och upp.
I morse var det ett jävvla liv som vanligt i huvudet, högt och mycket.
Det är lustigt vad mycket som sätter igång sekunden jag öppnar ögonen, egot vill pracka på en så mycket crap. Det är allt från "vad jag ska ha på mig idag" till "just fan, gummistövlarna är ju kvar på hyllan på förskolan!" till "jag är otränad och lat" till  "måste jag prata så mycket i huvet" ... blablablablaaaaa...!
Rösten hängde med ett tag in i meditationen, och jag hörde den, kände att det var ok att den var där, och så vände jag handfaltorna uppåt och började försöka känna av min inre kropp istället.
Pirret kom ganska fort, jag kände energin i händerna, men när jag andades så trängde sig egot emellan; "Haha! Du trodde väl inte att det skulle va såhär lätt? VA?"
Jag tog ett djupt andetag och tvingade mitt fokus tillbaka till händerna. Den här gången lyckades jag hålla kvar känslan längre, och jag började till och med känna fötterna på samma sätt. Sen försökte jag gå igenom hela kroppen, men det är svårt att känna energiflöde i magen, över lungorna och bröstkorgen tycker jag.
MEN, så efter en stund fick jag en sån härlig känsla av att jag var upplöst i ett ljus.
Det var som ett vitt, luddigt täcke över mig och jag kunde nästan inte skilja på händer och fötter längre. Det var riktigt coolt. Och härligt!
Sen, blev jag medveten om att jag upplevde någonting ASBRA, så då kom egots röst in igen och "väckte" mig ur det, och så vaknade barnen, så det var ändå dags att avsluta.
Imorgon ska jag fortsätta att fokusera på händerna, det hjälpte mig verkligen.
 
Dag 17, here I come
(läs som Cartman i South park)
 
 
Allt gott,
Cecilia
 
 
Länk till Oprah och Tolle: ( https://youtu.be/QnZ83CSVWF8)