Dag 117

Min meditationschallenge började med att jag skulle sitta en timme varje dag i 100 dagar.
Jag började på min födelsedag 8/8. Satte mig på en stol, fötterna i golvet, händerna i knät, satte timer på mobilen på en timme. Redan efter några minuter ( eller sekunder ), började det krypa i kroppen. Hur skulle jag nånsin kunna sitta still i en hel timme? Men så fick jag upp Kyle Cease i huvudet, han som inspirerat mig till att köra det här racet, och jag hörde honom säga nåt han sagt på ett youtubeklipp; "Just show up".
Då kände jag efter. Varför var det så otroligt jobbigt att sitta still?
Jag behövde inte göra nåt, inte stå på huvudet, inte göra tvåtusen armhävningar, inte ens tio. Jag behövde inte prestera alls. Jag behövde bara "show up" bara vara med mig själv i den stunden.
Den tanken fick mig att sitta kvar, och plötsligt hade timmen gått.
 
 
De första 40 dagarna var jag konsekvent; gick upp 05.00 och satt till 06.00. Men sen kände jag att min kropp behövde sova mer, så då satte jag mig efter jag lämnat barnen istället. Tänkte att tiden på dygnet spelar ingen roll, huvudsaken är att jag gör det liksom. 
 
Nu har det gått 117 dagar och jag har mediterat varje dag, inte en hel timme varje dag, men minst en halvtimme. Ibland har det blivit uppdelat på två gånger och ibland har jag haft möjlighet att köra längre.
Huvudsaken är att jag mediterar nånting varje dag.
 
Varför?
 
Det är den enda tiden på dygnet då jag bara är med mig själv. Kvalitetstid, egentid, med mig själv. Jag rensar ut tankar som jag tror på som inte gynnar mig och ersätter dom med känslor som ger mig glädje, välbehag, lycka. Jag "synar" mig själv; när en tanke kommer upp som jag känner obehag inför, eller stress, så istället för att dämpa den med att kolla på Netflix eller trycka undan den med att äta nåt, så sätter jag mig i stillhet och lyssnar på vad den säger, egentligen.När jag gör det så märker jag att väldigt mycket av det som framkallar stress hos mig är egentligen inte ens min business.
Förstår du vad jag menar med det?
Jo, jag är inne i andras business genom att anta en massa saker som dom tänker och tycker om mig, som inte ens behöver vara sanna. Sanningen är att jag aldrig vet vad annan tycker om mig, så jag kan lika gärna släppa det och stanna i min egen business istället.
En annan grej jag gör är att jag spelar upp en film i huvudet om en mörk framtid där allt går åt helvete, ingenting kommer nånsin gå vägen, det spelar ingen roll hur mycket jag kämpar. När dom där filmerna börjar rull på bästa prime time så hämtar jag inga popcorn (rolig tjej =)) utan istället tar jag tillbaka tanken till här och nu. I nuet har jag inga problem, allt är som det ska och vem vet vad som är bra eller  dåligt?
När jag märker att mina tankar flyger iväg och jag plötsligt sitter med käkarna spända och andningen uppe i halsgropen, bara pga mina egna tankar som inte ens är sanna, så säger jag tyst till mig själv, "Jag är", och så fokuserar jag på andningen igen.
Då brukar det lugna ner sig i kroppen, jag kan känna hur skönt det är att bara vara närvarande i nuet.
Ingenting i det yttre har förändrats, men inom mig har det skett en förändring som hjälper mig att leva mitt liv utan begränsningar lite mer, varje dag.
 
Allt gott!
 
Cecilia
 
 

Dag 58

Dag 58.

 
 
Jag är ett mirakel.

Du är ett mirakel.

Hela skapelsen av en människa är ju helt otroligt. Det man vet är att en spermie och ett ägg startar en ny process som blir en människa.

Det är ju så sjuuhuuukt otroligt i sig!

MEN: hur bildas spermien och ägget? Vad kommer först, så att säga? Det är som hönan och ägget. Vi vet så lite om vår egen skapelse.

Att jag har blivit till en gång för 38 år sedan, det är ju ett faktum, eftersom jag sitter här och dricker kaffe och skriver, men HUR blev jag egentligen till? Alla människor som lever på den här planeten är ju mirakel, att vi alla är här är liksom en livsgärning i sig.

Jag vet inte vad jag vill komma fram till, antagligen ingenting, men jag tycker det är så intressant när man börjar tanka på det. Allt annat blir så oviktigt då.

Jag har haft flera tuffa dagar den senaste tiden, har snuddat vid den berömda ”väggen”, känt på dess skrovliga, kalla yta, känt hur rädslan och paniken så gärna velat ta tag i mig och hålla mig fast.

Tack vare min man, hans lugnande ord och kloka insikter, och tack vare min egen förmåga att se att rädslan och paniken bara får fäste om jag tror på tankarna som skapar dom, så har jag stannat precis framför väggen.

Tack vare min meditation, har jag lyckats att förstå och känna att livet är så mycket mer än jag hittills trott. Jag är så mycket mer.

Den här perioden i livet kommer aldrig tillbaka igen, så jag tar med mig en lärdom om vikten av återhämtning och att lyssna på min kropp, och så unnar jag mig att vila och bara vara ett tag.

 

 
 För jag ÄR ett mirakel, precis som DU.

 

Allt gott,

Cecilia

Dag 54

Fördelen med att bo på Värmdö är att jag alltid har nära till havet. Cyklar hit på tio minuter, njuter av vinden, hör hur havet sköljer in över stranden. På sommaren är det fullt med folk här, man får trängas och zig-zagga ner till vattnet för att bada.
Nu på hösten är det tomt. Underbart för mig som älskar att sitta på bryggan och bara vara.
 
 
Nu har jag mediterat en timme om dagen i 54 dagar.
För det mesta känns det som om jag sitter och sover. Jag nickar till, huvudet dimper ner tungt mot bröstet, och det måste se så jäla roligt ut, om nån skulle se mig!
Ibland är det ett stort motstånd till att sitta still. Verkligen fysiskt jobbigt, en krypande, brusande känsla i hela kroppen. Då har jag en väldigt livlig diskussion med mig själv att "jag måste nog inte sitta hela timmen trots allt, och har jag verkligen ställt timern?, för tänk om jag inte har det,jag menar hur länge ska jag sitta här!!? JAG ÄR FÅNGEN PÅ DEN HÄR STOLEN!!!! Nej, nu måste jag kolla klockan!" osv osv ...
Då har jag övertalat mig att sitta kvar, att det faktiskt räcker med att bara dyka upp, att det räcker att bara sitta igenom varje timme, varje dag.
Ibland har timmen bara runnit iväg.
Så olika man kan uppfatta tid! Mer om dett någon annan gång, nu till saken.
Den senaste veckan har varit jobbig, mycket i huvudet och stress inför premiären. Även att jag inte har en stor uppgift i just denna uppsättning, så ligger det ändå en underliggande stress i kroppen. Men, nu är premiären avklarad, allt gick bra, och jag kan återgå till min normala vardag med lediga dagar, dagar med dubb och teaterkvällar tor-lör.
Som vanligt.
I tisdags, efter en dag med dubbla dubbpass, höll jag på att gå in i väggen.
Tror jag.
Tur för mig så lever jag ihop med världens klokaste man, som genom att prata med mig fick mig att inse att jag ska nog ta det lite lugnt.
"Men jag måste ju GÖRA en massa grejjer!" sa jag.
"Vaddå", sa han.
"Mäh! Typ, skriva, och plugga manus, och ... "
Han tittade på mig med sina vackra, snälla ögon och sa kärleksfullt;
"Du kan sitta i timmar och skriva, men om du inte mår bra utan bara är stressad, så kommer det bara komma ut en massa crap ändå. Bättre att vila och sen skriva, när du verkligen VILL det. Inte för att du BORDE".
Sagt och gjort.
Onsdagen kom, och jag gjorde ingenting. Eller, jo, jag mediterade, vilade, sov.
Satt med näsan i vädret och andades frisk höstluft.
Sen när jag hämtade barnen hade jag kommit upp på en high vibe och kunde vara en närvarande förälder.
Tack min älskade man för att du såg mig och för att du fick mig att inse att det är bättre att stanna upp och ta det lugnt,än att bara springa på.
Tack för påminnelsen om att bara ur stillhet kan något nytt födas. 
 
 
Allt gott,
Cecilia