Oväntad stark reaktion

Asså, så himla intressant grej hände mig igår!

Jag satt och kollade på serien SKAM som går på SVT play, den är sjukt bra tycker jag, mycket av det som händer i serien känner jag igen från min egen ungdomstid, för sisådär en 3-400 år sen =)

Men igår fick jag en sån otroligt stark ångestkänsla av ett avsnitt. Jag satt i köket och kollade, allt var som vanligt, men så såg jag avsnittet där en tjej tror att hon blivit utnyttjad av sin killes brorsa, och jag fick sån ångest! En riktigt jobbig känsla som kröp igenom hela kroppen, ut i armarna och händerna, fick mitt hjärta att slå snabbare, jag kände det som om jag inte kunde andas, mådde illa osv. Jag var tvungen att gå ut och ta en lång promenad för att rensa ut allt som kom upp.

Det som är intressant är att INGENTING i omständigheterna runtomkring mig hade förändrats. Ingenting. Köket var som det var, det var ingen som plötsligt gjorde nått mot mig så att jag mådde dåligt, ingenting hände som jag kunde reagera på, utan allt hände i mitt huvud. I mina tankar. Det var som om det var jag som upplevde det som hon i serien upplevde. På promenaden gick jag och pratade högt för mig själv, och diskuterade fram att jag har ju inte upplevt nått sånt som hon gjorde i serien, märk väl, inte dokumentären, utan den fiktiva serien, jag nyss sett, ingenting hade hänt med mig, alls. Mina tankar satte alltså igång en reaktion i min kropp, utan nått som helst belägg. Och det är ju vad tankarna gör hela tiden.

Och så länge jag fortsätter att tro på mina tankar, så kommer jag också vara fast i dom, och så länge jag är fast i dom kan jag inte vara fri, för fri blir jag bara när jag verkligen på riktigt fattar att jag inte är mina tankar. Den här upplevelsen fick mig att förstå det lite mer. Så tack för det.

Sen var jag ändå tvungen att titta klart … för jag ville se att det gick bra för tjejen, att det löste sig.

Och det gjorde det ju. Tur va?

 

Allt gott,

 

Cecilia

Dag 58

Dag 58.

 
 
Jag är ett mirakel.

Du är ett mirakel.

Hela skapelsen av en människa är ju helt otroligt. Det man vet är att en spermie och ett ägg startar en ny process som blir en människa.

Det är ju så sjuuhuuukt otroligt i sig!

MEN: hur bildas spermien och ägget? Vad kommer först, så att säga? Det är som hönan och ägget. Vi vet så lite om vår egen skapelse.

Att jag har blivit till en gång för 38 år sedan, det är ju ett faktum, eftersom jag sitter här och dricker kaffe och skriver, men HUR blev jag egentligen till? Alla människor som lever på den här planeten är ju mirakel, att vi alla är här är liksom en livsgärning i sig.

Jag vet inte vad jag vill komma fram till, antagligen ingenting, men jag tycker det är så intressant när man börjar tanka på det. Allt annat blir så oviktigt då.

Jag har haft flera tuffa dagar den senaste tiden, har snuddat vid den berömda ”väggen”, känt på dess skrovliga, kalla yta, känt hur rädslan och paniken så gärna velat ta tag i mig och hålla mig fast.

Tack vare min man, hans lugnande ord och kloka insikter, och tack vare min egen förmåga att se att rädslan och paniken bara får fäste om jag tror på tankarna som skapar dom, så har jag stannat precis framför väggen.

Tack vare min meditation, har jag lyckats att förstå och känna att livet är så mycket mer än jag hittills trott. Jag är så mycket mer.

Den här perioden i livet kommer aldrig tillbaka igen, så jag tar med mig en lärdom om vikten av återhämtning och att lyssna på min kropp, och så unnar jag mig att vila och bara vara ett tag.

 

 
 För jag ÄR ett mirakel, precis som DU.

 

Allt gott,

Cecilia

Vad är det som låter på mitt paraply ...

Jag har en massa invanda tankar som jag tänker när det regnar, typ; "Åh vad JOBBIGT att det regnar! Orka klä på barnen galonisar och stövlar och hela kittet, och vad JOBBIGT det kommer bli att gå till förskolan i regnet. Blött och kallt och ruggigt och JOBBIGT!"
Men, det är inte regnet som är "jobbigt" eller "tråkigt", det är bara tankarna om regnet som är det.
 
Fattar du vad jag menar?
Regnet i sig är ju bara vad det är.
 
 
Det kommer vatten från himlen, och om det landar på mig så blir jag blöt. Visst, men jag torkar ju snabbt och jag är ju inte gjord av papper=)
Så, vad är det som är så jobbigt med att det regnar, egentligen?
Ingenting, om jag struntar i tankarna om framtiden, dom som säger; "Fan! Nu kommer jag bli blöt om fötterna och byxorna när jag går till jobbet! Åååååå! Nu måste jag ta med mig paraply och bära runt på hela daaaaan!! Det blir plaskigt och lerigt, barnen kommer komma hem helt kladdiga och det kommer bli smutsigt hemma sen....ÅÅÅÅ!"
 
Ingenting av det där behöver ju ens hända, så det enda jag gör är att skapa problem ur en situation som inte är problematisk, alls, faktiskt.
Så om jag backar bort från mig själv en liten bit, så kan jag uppleva och se allt det andra istället,allt det som verkligen betyder något.
I nuet ser jag en massa vackra färger på träden som blänker till när löven blir blöta. Jag känner doften av regn, av höst, av äpplen. Jag ser hur dropparna studsar på asfalten, bildar pölar. Jag ser hur vinden tar tag i trädgrenarna och jag känner hur det droppar vatten på mitt huvud när jag går igenom skogen. Det är livet jag känner.
Hur kan det vara jobbigt?
 
Allt gott,
 
Cecilia