UNNA DIG

Vad är det att ”unna sig” saker?

Jag började använda uttrycket ”unna dig” för några år sedan, till alla olika tillfällen.

Typ; ”jag missade bussen!"

"Unna dig.”

Eller; ”jag tror jag är kär i den där människan!"

"Unna dig.”

Eller; ”jag vill göra slut."

"Unna dig.”

Jag menar att ”unna dig” går att använda på allt, i alla situationer.

Man förknippar ofta uttrycket ”unna dig” med just det, att unna sig något. Kanske främst i matväg, eller godis? Men jag menar att man kan unna sig att göra som man vill, som man känner för, och det är minst lika mycket unna sig som att äta en chokladbit på en tisdag.

 

 

Däremot märker jag att jag nu, efter några år av användandet av uttrycket, hör mig själv säga till mig själv, lite för många gånger i veckan/dag; ”Unna dig. Du kan gott ta en till bit av den där chokladen, det är ju mörk choklad, hallå, det är ju till och med nyttigt?! Och såklart att du kan unna dig att ta ett glas vin till, det är ju ändå jul?!”

Grejen är att om jag unnar mig sånna här saker lite för mycket, då blir det inte att "unna mig" tillslut.

Det kommer bara sluta med att jag blir sockerberoende och vinplufsig lagom till nypremiären av vår förställning så i det här läget, och under alla helger egentligen där man har blivit itutat att det krävs socker eller alkohol för att känna den där julstämningen, eller nyårskänslan, eller vad det nu är, istället unnar sig att lyssna på sin kropp och bara äter och dricker det man faktiskt känner för, så mår man ju så mycket bättre.

Det är att unna sig på riktigt, enligt mig.

Att lyssna på sig själv, på sina egna signaler,och att ta sig själv på allvar är att verkligen unna sig.

Det är svårare än man tror.

För mycket av det man tror är facit när det kommer till storhelger, ledighet, semester, har man lärt sig av samhället, eller av sin familj som bär upp traditioner som om de är det viktigaste i världen.

Men jag ska fanimej unna mig att skita i vad jag ”brukar tycka om” och faktiskt göra det jag tycker om framöver! Som en god natts sömn, tillexempel!

 

 

Unna dig det du med!

God natt!

Oväntad stark reaktion

Asså, så himla intressant grej hände mig igår!

Jag satt och kollade på serien SKAM som går på SVT play, den är sjukt bra tycker jag, mycket av det som händer i serien känner jag igen från min egen ungdomstid, för sisådär en 3-400 år sen =)

Men igår fick jag en sån otroligt stark ångestkänsla av ett avsnitt. Jag satt i köket och kollade, allt var som vanligt, men så såg jag avsnittet där en tjej tror att hon blivit utnyttjad av sin killes brorsa, och jag fick sån ångest! En riktigt jobbig känsla som kröp igenom hela kroppen, ut i armarna och händerna, fick mitt hjärta att slå snabbare, jag kände det som om jag inte kunde andas, mådde illa osv. Jag var tvungen att gå ut och ta en lång promenad för att rensa ut allt som kom upp.

Det som är intressant är att INGENTING i omständigheterna runtomkring mig hade förändrats. Ingenting. Köket var som det var, det var ingen som plötsligt gjorde nått mot mig så att jag mådde dåligt, ingenting hände som jag kunde reagera på, utan allt hände i mitt huvud. I mina tankar. Det var som om det var jag som upplevde det som hon i serien upplevde. På promenaden gick jag och pratade högt för mig själv, och diskuterade fram att jag har ju inte upplevt nått sånt som hon gjorde i serien, märk väl, inte dokumentären, utan den fiktiva serien, jag nyss sett, ingenting hade hänt med mig, alls. Mina tankar satte alltså igång en reaktion i min kropp, utan nått som helst belägg. Och det är ju vad tankarna gör hela tiden.

Och så länge jag fortsätter att tro på mina tankar, så kommer jag också vara fast i dom, och så länge jag är fast i dom kan jag inte vara fri, för fri blir jag bara när jag verkligen på riktigt fattar att jag inte är mina tankar. Den här upplevelsen fick mig att förstå det lite mer. Så tack för det.

Sen var jag ändå tvungen att titta klart … för jag ville se att det gick bra för tjejen, att det löste sig.

Och det gjorde det ju. Tur va?

 

Allt gott,

 

Cecilia

Dag 58

Dag 58.

 
 
Jag är ett mirakel.

Du är ett mirakel.

Hela skapelsen av en människa är ju helt otroligt. Det man vet är att en spermie och ett ägg startar en ny process som blir en människa.

Det är ju så sjuuhuuukt otroligt i sig!

MEN: hur bildas spermien och ägget? Vad kommer först, så att säga? Det är som hönan och ägget. Vi vet så lite om vår egen skapelse.

Att jag har blivit till en gång för 38 år sedan, det är ju ett faktum, eftersom jag sitter här och dricker kaffe och skriver, men HUR blev jag egentligen till? Alla människor som lever på den här planeten är ju mirakel, att vi alla är här är liksom en livsgärning i sig.

Jag vet inte vad jag vill komma fram till, antagligen ingenting, men jag tycker det är så intressant när man börjar tanka på det. Allt annat blir så oviktigt då.

Jag har haft flera tuffa dagar den senaste tiden, har snuddat vid den berömda ”väggen”, känt på dess skrovliga, kalla yta, känt hur rädslan och paniken så gärna velat ta tag i mig och hålla mig fast.

Tack vare min man, hans lugnande ord och kloka insikter, och tack vare min egen förmåga att se att rädslan och paniken bara får fäste om jag tror på tankarna som skapar dom, så har jag stannat precis framför väggen.

Tack vare min meditation, har jag lyckats att förstå och känna att livet är så mycket mer än jag hittills trott. Jag är så mycket mer.

Den här perioden i livet kommer aldrig tillbaka igen, så jag tar med mig en lärdom om vikten av återhämtning och att lyssna på min kropp, och så unnar jag mig att vila och bara vara ett tag.

 

 
 För jag ÄR ett mirakel, precis som DU.

 

Allt gott,

Cecilia