Wilma!

 
Wilma och jag.
 
Jag fick Wilma i julklapp 2008 av mina svärföräldrar. De hade varit i New York under hösten, och varit inne på en leksaksaffär där  man kunde designa sin egen docka, och de satte ihop en som de tyckte liknade Kate i musikalen "Avenue Q" som jag spelade huvudrollerna i året innan.
När jag öppnade paketet på julafton blev jag som ett litet barn igen. Jag hoppade upp och ner, skrattade och gapade av förvåning och glädje och ville genast prova att spela med henne!
Hon kom till liv på en gång!
Hon pratade direkt en konstig version av göteborgska ,och gör fortfarande, det bara blir så när jag tar upp henne. Jag har försökt att byta röst, prata mer som Kate, ljusare och squithcigare, mer cartoonish, men jag halkar alltid in på göteborgsdialekten ändå...=)
 
Jag älskar Wilma. Mina barn ääääälskar också Wilma, och alla deras kompisar och kusiner med! Hon brukar dyka upp när det är kalas, och hon håller mer än gärna koll så att fiskdammen går rätt till. Barnen blir helt galna i henne, de glömmer bort att jag håller i henne, de ser mig inte ens, utan de pratar bara med Wilma.
 
En flicka viskade till henne; "Wilma, du är min bästa vän"
Yeah..det var ju bara wierd, men anywho....
 
Jag vill gärna hitta ett sätt att jobba med henne, antingen skriva en TV-serie, eller ha med henne i en föreställning på något sätt, och jag håller på att fnula på ideér som känns roliga.
Jag har provat henne i stand up, och det funkade ok, skulle gärna våga prova igen och vara mer crazy.
Hm..det är bara så LÄSKIGT att göra det...!
I våras köpte jag en en docka till, Pamela! Hon är en yoga-lazy-sävlig-dam, och jag har en tanke på ett nummer som jag skulle vilja göra med båda dom två samtidigt, att de pratar och sjunger mot varandra, med olika röster, såklart, eftersom jag är Master of the Universe på att köra just olika röster, mot mig själv...=)
 
Ja, ja, den tanken får växa till sig ett tag till, jag lovar att säga till när det blir SHOWTIME!
 
Allt gott,
Cecilia

Vår bästa tid är nu

Nu är tiden inne som alla har längtat hela året efter; Sommaren har äntligen kommit!

Äntligen är kvällarna ljusa, långa och ljumma.

Eller, en del kvällar är ljumma, medan andra kräver att man har sin dunjacka till hands. För man vet aldrig med vädret, det kan ju skifta, och även att det är soligt och varmt nu, så vet man aldrig hur det ser ut om en timme. Eller om en kvart.

Så väskan, förlåt, Ikea-kassen, som man packar inför midsommarfirandet ute på landet, innehåller allt från badkläder och solkräm till mössa och vantar. För man vill inte frysa när man äter den där härliga midsommarlunchen. Som man äter utomhus. Självklart! Det är ju sommar!

Från maj till augusti sitter vi ute och äter alla måltider, oavsett väderlek, för det är ju sommar! Och sol! Ibland.

Men när man känner den där första regndroppen landa i huvudet, då vet att man det bara är att ta med sig all mat, tallrikar, glas och bestick in i den lilla, lilla, trånga, men ack så mysiga sommarstugan, och äta maten inomhus istället. Alla hittar en plats att sitta på, för ”finns det hjärterum så finns det stjärterum” som någon så fint sagt. Så sitter man där inne och hör hur regnet smattrar ihärdigt på plåttaket, man suckar och ojar sig; ”kunde det inte ha varit sol, om bara så för den här enda dagen på sommaren? Usch, typiskt!”

Och så plötsligt kommer solen fram, och alla går, nej, springer ut med all mat, tallrikar, glas och bestick igen, för inte kan man väl sitta INNE och äta? Det är ju MIDSOMMARAFTON!

Och så där håller man på. Hela sommaren. Stress över vädret, stress över att man kanske vill ligga inne och chilla en solig sommardag. Stress över att sommaren rinner iväg.

Inte konstigt att man känner en viss avslappning när hösten kommer. Äntligen återgår allt till det normala. Man vet var man ska sitta och äta middag, och man slipper lukta grillkorv efter timmar vid grillen, som ska fram i tid och otid...Äntligen blir vädret som väntat; kallt och regnigt. Och äntligen blir det mörkt så att vi får tända värmeljus och sitta framför brasan och bara mysa. Sommaren känns redan långt borta, och ”Beach 2017” finns inte ens på kartan. Nej, nu kan man verkligen slappna av; man vet att det ändå kommer vara mörkt och ruggit fram till februari, så varför stressa upp sig? Nu kan man bara vara. Varje tid har sin charm.

Vad jag menar är att en vanlig tisdag i mars är lika värdefull och magisk som en midsommarafton i juni, om man är närvarande och unnar sig att bara vara. Så vi kan lika gärna lägga bort alla förväntningar och föreställningar om hur saker borde vara och bara acceptera att det blir som det blir.

Då kan vi lägga mer energi och tid på det som verkligen är viktigt; varandra.

                                                             
 Allt gott, och trevlig midsommar!

 

Cecilia