Utdrag ur skriveri

OK! Jag skriver på flera historier, och här är ett utdrag från en av dom som går under arbetsnamnet "Affären vid 65" Det handlar om Gunilla som hamnar i en livskris när hon får reda på en oväntad sak om sin väninna.

Kapitel 3.

Barbro hade färgat håret, mörkbrunt, men behållt en blond slinga i luggen. Det såg förjävligt ut tänkte Gunilla där hon satt nedsjunken i hennes soffa, överfallen från alla håll av prydnadskuddar och plädar. Hon smuttade på teet. Det var pissljumet och bittert, men hon svalde ner det och tog en bit av sockerkakan som låg på fatet mellan dom på vardagsrumsbordet. Barbro satt i skräddarställning på mattan, babblade på om hennes ”älskare” och hennes plufsiga läppar formade ord som ”passion” ”älska” ”livskamrat”. Gunilla gjorde sitt bästa för att hålla god min, nickade medhållande och tuggade på kakan, den var torr, smulor fyllde hennes mun, hon var nära att andas in dom, så hon skyndade sig att svälja ner det med det ljumma teet. Barbro lyfte på håret, höll upp det i händerna ovanför huvudet, likt en fontän-badande Anita Ekberg och släppte sen ner det med en dramatisk gest och sa;

”Luca är sååå generös! Alltså herre Gud jag har aldrig varit med om någonting liknande förstår du! Han bara ger och ger, jag menar blommor, choklad, bjuder mig på middagar … till och med det här smycket har han gjort själv!” Hon böjde sig fram och blottade halsen och Gunilla såg ett halsband av träpärlor som såg ut att vara gjort av ett barn, hänga ner i hennes djupa solbrända urringning. Hon log snällt, dolde en fnys i med servetten för munnen;

”Å, vad … fint. Han är verkligen en … konstnär”. Barbro tog inte in hennes syrliga kommentar utan fortsatte bara mala på;

”Alltså herre Gud vad han GER! Ger, ger, ger … av sig själv också … haha … jaaameeeen, du fattar vad jag menar vaaaa ….?” Hon slängde sig bakåt, slog nästan huvudet i spiselkransen, och låg nu raklång på rygg och skrattade högt, ”Ha! Åh, Gunilla, jag har aldrig varit så här lycklig i hela mitt liv! Aldrig! Inte ens på min bröllopsdag. Stackars Leif, jag tycker faktiskt lite synd om honom, att han inte får uppleva mig som jag är nu. Jag känner mig så levande, så stark!” Hon studsade upp, gjorde några flygande rörelser med armarna i luften.

Försöker hon kanske imitera en örn”, tänkte Gunilla och märkte hur hon plötsligt hade det svårt att andas. Hon ställde ifrån sig koppen, reste sig och gjorde en ansats till att säga någonting, men Barbro hann före, tog tag i hennes axlar och såg henne allvarligt i ögonen.

”Gunilla. Jag är kär. På riktigt. Luca är allt jag nånsin drömt om hos en man. Jag struntar i att han är hälften så gammal som jag, jag tänker göra det ändå”. Gunilla tog ett djupt andetag, lyfte på axlarna för att skaka av sig Barbros händer, kände sig yr av hennes parfym som slog mot henne, och av allt hon pratade om.

”Nu förstår jag inte vad du pratar om? Göra vaddå?” Barbro lyfte händerna till munnen och spärrade upp de gröna ögonen, såg ut som om hon höll på världens största överraskning, tittade på henne under lugg och så exploderade hon ut med armarna till sidorna och spratt till i hela kroppen, smällde till Gunilla på näsan, ganska hårt, men det tog hon ingen notis om, utan utbrast;

”Jag ska flytta med honom till Italien!!! Jag ska bli italienare!! Fontana di trevi, here I come! Ahh!!!” Hon hoppade upp och ner på stället av glädje och gav ifrån sig ett kvidande skratt. Gunilla masserade näsan lätt, iakttog sin väninnas glädjeyttring med avsmak och kände hur en stor klump växte i magen på henne. En känsla av maktlöshet, trötthet, sorg, avund, bitterhet, som blev större och större, började krypa upp mot halsen och fick henne att svettas.

”Barbro. Jag mår inte så bra, jag har nog ätit någonting konstigt … det är bäst att jag går hem”. Hon gick ut i hallen, började snöra på sig Eccoskorna. Barbro småsprang efter, bysten skumpade, lade en hand på hennes böjda rygg.

”Men Gud! Usch då. Säg inte att det är kakan jag bjöd på? Det är ett italienskt recept, Lucas mamma gjorde alltid … ”

”Vi får prata med sen, jag måste gå nu. Hej så länge!” sa Gunilla och öppnade snabbt dörren, ville bara ut i friska luften. Barbro vinkade av henne på yttertrappan, ropade efter henne;

”Ring sen! Vi måste prata mer, jag hann inte … ” mer hörde hon inte för det kom en stor buss körandes längs med vägen, tack och lov.

Tankarna malde när hon gick på de små gatorna i radhusområdet. Hon tittade inte upp, kunde vägen hem från Barbro utan och innan, så många gånger hon gått den genom åren.

Luca. Luca! Ha! Vilket namn! ”han ger och ger” Usch! Jag har då aldrig hört något så löjligt i hela mitt liv! Passion, förälskelse, KÄR! Usch!” Hon gick snabbt, klumpen i magen hade sjunkit tillbaka en aning och det var skönt att röra på sig.

Vem tror hon att hon är? Går runt i sina urringade klänningar med blomtryck, färgat håret mörkt. Hon ser ju ut som en spåtant! En riktig flumgumma, det är vad hon blivit! Italienare. ”jag ska bli italienare!” Ha! Som om hon bara kan flytta ner till Italien och bara var där då eller? Ja ja, lycka till säger jag! När pengarna är slut och hennes dulce lecce-pojkvän har tröttnat på rynkorna och gäddhänget, då kommer hon tillbaka! Och kommer Leif finnas kvar då tro? Nä! Eller kanske , troligen. Men det hör inte hit. Man gör bara inte så här!”. Hon stannade upp utanför hennes och Gunnars huslänga. Den gula färgen var blek, flera flagor hade lossnat och det behövdes verkligen målas om. Dom hade en hörntomt, inhägnad av en stor Syrénhäck som nu stod i full blom. Hon kände den underbara doften och fylldes av vemod. De hade planterat den när de flyttade in 1967, på våren. Då hade det bara varit dom två, Gunnar och hon och de hade varit överens om att ett hem är inget hem utan en Syrén. Det var länge sen nu. Men busken stod sig och blommade med vackra lila blommor varje år. Hon fnös till av minnet.

”Finns det syrén i Italien kanske? Nej, knappast”, sa hon högt och gick in genom dörren.