Ensamhetens lov

Att vara ensam.

Alla är vi ensamma egentligen. Och samtidigt är vi aldrig ensamma, eftersom vi alla hör ihop.

Att vara ensam ses som sorgligt. Men om det är frivilligt är det väl inte sorgligt? Tvärtom, då är det underbart, en frihet! Att kunna välja ensamheten är en frihet. Att vara två ses som facit. Men om tvåsamheten är ofrivillig? Då är ensamheten bättre plötsligt.

Så är det bättre att dela en erfarenhet, upplevelse tillsamman med någon annan? Varför? Gör det upplevelsen starkare och bättre om man delar den med någon? Eller upplever man egentligen saker bättre och starkare när man är ensam? Då fokuserar man ju bara på sig själv, annars kan det bli att man bryr sig mer om hur den andra upplever stunden, hur den har det och om den tycker att det är lika roligt, härligt, spännande som en själv.

 

Jag är ensam just nu på ett pensionat på södra Gotland som heter Holmhällar, och jag ska vara här i fyra dagar. Fyra dagar låter både lite och mycket. Länge och kort. Fyra dagar hinner man göra massor på, eller ingenting, beroende på omständigheterna. De här fyra dagarna ska jag vara ensam. Jag ska vila, yoga, meditera, skriva. I den ordningen.

Och för en stund sedan höll jag på att få en panikattack när jag tänkte på hur lång tid det är kvar tills jag ska åka hem. När jag tänkte på min familj, mina barn och min man, så kände jag hemlängtan, familjelängtan, och en känsla av att vara en dålig förälder, en mamma som väljer att vara ensam under sommaren istället för att dela varje vaken stund med sina barn, vad är det för mamma?

Jag kände klaustrofobiska känslor, kunde inte sitta kvar i meditationen jag höll på med, utan var tvungen att öppna ögonen och andas djupt. Tankarna spann iväg, jag såg framför mig att dom hade kört av vägen på väg hem från färjan, eller att färjan hade sjunkit, eller att jag skulle dö här och aldrig komma hem. Hjärnan är kraftfull … Tankarna jag upplevde, gjorde mig riktigt rädd. Min kropp blev iskall, mitt hjärta slog i 180, men runtomkring mig var allt lugnt och stilla, fridfullt med fåglar som kvittrade, solen som värmde genom fönstret och havet som brusade. Men inom mig var det fullkomlig panik. På grund av mina tankar som jag skapade själv. Ingen kom och sa något till mig som fick mig att börja fantisera ihop de där skräckscenariona, ingen kom in i rummet där jag satt och hotade mig till livet, ingen skrämde mig på något sätt. Ändå var jag livrädd. För ensamheten? Kanske.

 

Så kom jag på en sak som min kloke man sa i morse; ”Om några dagar är du hemma igen och allt är som vanligt, så unna dig nu att bara vara och ta det lugnt!” Han är den klokaste människa jag vet och jag älskar honom så. Jag lär mig av honom hela tiden, han får mig att växa som människa och för att använda ett filmcitat; ”You complete me” han gör verkligen det, han gör mig hel.  

 

Jag ska verkligen försöka att njuta av min ensamhet de här dagarna. Jag ska unna mig =)

Allt gott,

Cecilia

Dag 11

Vad är jag egentligen bra på? Eller, vad är jag bäst på? Jag känner mig så himla superbäst på allt ibland, och så himla supersämst på allt ibland också. Den här känslan av att ”det där kan jag också göra, det är väl inget märkvärdigt!” ändras snabbt till ”jag skulle aldrig kunna klara av det där som hon gör!” beroende på hur jag mår i mig själv i stunden. Det hänger ihop med kosten och min menscykel har jag märkt. Om jag äter bra, alltså skiter i vinet, sockret och allt det andra goda, (boooooring...)och rör mig varje dag, typ yogar eller cyklar, då känner jag mig också fri i kroppen och sinnet. Inte så konstigt eller hur? men som sagt, ganska boring också...=)

 

Jag jobbar ju som frilansande artist, röstskådespelare, sångerska bla bla bla, och eftersom jag är frilans så måste jag själv bestämma när jag ska vara ledig t.ex. Som nu i sommar; det är en massa dubb som kommer in, men jag har bestämt mig för att vara ledig från midsommar fram tills att jag börjar repa i slutet av juli. För sedan är det en fullspäckad repperiod på Göta lejon med Elvis, Cash, the Killer & me som kommer rulla på mån-lör fram tills premiären i september. Dessutom har jag dubbat och gjort mycket röstjobb sedan revyn slutade i mars, så jag har verkligen ett stort behov av att vara ledig. Förra hösten höll jag ju på att braka ihop helt, och det lärde mig att lyssna inåt och sätta gränser. Om det innebär att tacka nej till vissa jobb, så får det vara så.

Att jobba som jag gör innebär många friheter, och jag har massor av tid med mina barn, kan hämta tidigt osv, men under vissa perioder så blir det mycket barnvakt(tack ma och pa och svärföräldrar för allt!)istället. Det jag behöver jobba på med mig själv, är att ta mig själv på allvar.

Jag behöver ledigt. Jag behöver liksom många andra i vårt land, känna att några veckor om året är jag inte tillgänglig. Och jag har kommit så pass långt att jag vet att om jag tackar nej till en serie, så innebär det inte att jag är ute ur leken. Jag har dubbat så många år, och gör alltid ett bra jobb, så jag vet att ”mina” serier finns kvar tills jag kan ta dom igen.

Idag har jag hur som helst en ledig dag, och jag ska kolla igenom mitt bokprojekt  ”Affären vid 65 ” och se om jag får ihop det …

 

Allt gott och ha en härlig dag!

 

Cecilia  

Dags för nästa steg!

Jag skriver på en bok, det vet ni ju vid det här laget.

Nu är jag inne i en kreativ process där jag försöker få ihop alla trådar och komma fram till ett slut. Jag känner att jag vill berätta det som behövs, men jag vill inte att det ska dras ut på bara för att samtidigt som jag inte vill att det ska bli för kort. Jag skulle helt enkelt behöva en redaktör eller lektör som kan komma med feedback. Hm. Så, ska jag skriva ”klart” så att jag känner att själva historien är berättad, och sedan skicka iväg den till förlag? Och när någon nappar, märk att jag skriver NÄR eftersom jag tror på attraktionslagen, så får jag coachas vidare genom bollplank på förlaget?

Jag vill inte skriva för någon annans skull, det är skälet till varför jag inte har gett iväg något till nån än. Jag vill behålla skrivandet för mig själv och skriva för att det är roligt. Men nu har jag kommit så pass långt i min historia att jag känner mina karaktärer och jag skulle inte bli påverkad av någon annan för mycket, utan den hjälp jag skulle få är bara nyttig, för att jag ska komma vidare och få till en verkligt bra och rolig bok!

Så, är det någon där ute som har en redaktör eller ett förlag som kompis?

Tipsa gärna om mig isf. Jag är redo.

Allt gott, Cecilia