Ensamhetens lov

Att vara ensam.

Alla är vi ensamma egentligen. Och samtidigt är vi aldrig ensamma, eftersom vi alla hör ihop.

Att vara ensam ses som sorgligt. Men om det är frivilligt är det väl inte sorgligt? Tvärtom, då är det underbart, en frihet! Att kunna välja ensamheten är en frihet. Att vara två ses som facit. Men om tvåsamheten är ofrivillig? Då är ensamheten bättre plötsligt.

Så är det bättre att dela en erfarenhet, upplevelse tillsamman med någon annan? Varför? Gör det upplevelsen starkare och bättre om man delar den med någon? Eller upplever man egentligen saker bättre och starkare när man är ensam? Då fokuserar man ju bara på sig själv, annars kan det bli att man bryr sig mer om hur den andra upplever stunden, hur den har det och om den tycker att det är lika roligt, härligt, spännande som en själv.

 

Jag är ensam just nu på ett pensionat på södra Gotland som heter Holmhällar, och jag ska vara här i fyra dagar. Fyra dagar låter både lite och mycket. Länge och kort. Fyra dagar hinner man göra massor på, eller ingenting, beroende på omständigheterna. De här fyra dagarna ska jag vara ensam. Jag ska vila, yoga, meditera, skriva. I den ordningen.

Och för en stund sedan höll jag på att få en panikattack när jag tänkte på hur lång tid det är kvar tills jag ska åka hem. När jag tänkte på min familj, mina barn och min man, så kände jag hemlängtan, familjelängtan, och en känsla av att vara en dålig förälder, en mamma som väljer att vara ensam under sommaren istället för att dela varje vaken stund med sina barn, vad är det för mamma?

Jag kände klaustrofobiska känslor, kunde inte sitta kvar i meditationen jag höll på med, utan var tvungen att öppna ögonen och andas djupt. Tankarna spann iväg, jag såg framför mig att dom hade kört av vägen på väg hem från färjan, eller att färjan hade sjunkit, eller att jag skulle dö här och aldrig komma hem. Hjärnan är kraftfull … Tankarna jag upplevde, gjorde mig riktigt rädd. Min kropp blev iskall, mitt hjärta slog i 180, men runtomkring mig var allt lugnt och stilla, fridfullt med fåglar som kvittrade, solen som värmde genom fönstret och havet som brusade. Men inom mig var det fullkomlig panik. På grund av mina tankar som jag skapade själv. Ingen kom och sa något till mig som fick mig att börja fantisera ihop de där skräckscenariona, ingen kom in i rummet där jag satt och hotade mig till livet, ingen skrämde mig på något sätt. Ändå var jag livrädd. För ensamheten? Kanske.

 

Så kom jag på en sak som min kloke man sa i morse; ”Om några dagar är du hemma igen och allt är som vanligt, så unna dig nu att bara vara och ta det lugnt!” Han är den klokaste människa jag vet och jag älskar honom så. Jag lär mig av honom hela tiden, han får mig att växa som människa och för att använda ett filmcitat; ”You complete me” han gör verkligen det, han gör mig hel.  

 

Jag ska verkligen försöka att njuta av min ensamhet de här dagarna. Jag ska unna mig =)

Allt gott,

Cecilia