Kort novell, en kväll

Smyger in när dörren står på glänt. Snabb som en vessla gömmer jag mig under soffan i vardagsrummet. Hör hur familjen skyndar, plockar undan i köket, klär på sig. Hör hur ytterdörren slår igen. Sedan; tystnad. Ligger kvar ett tag. Stilla. Försäkrar mig att ingen är kvar i huset. Kryper fram från mitt gömställe. Ser mig omkring. Ett ljust rum med tavlor i guldramar på väggarna. Långa vita gardiner hänger tungt vid fönstren. Ett piano står mitt i rummet. Den svarta ytan blänker. Ett vitt matbord med klädda stolar kring. Går in i köket. Köksbordet är fullt med rester från frukosten; skålar, skedar, assietter, glas, smulor i små högar på den ekbetsade skivan. Suckar och plockar in i diskmaskinen, hittar diskmedlet under bänken och trycker på knappen. Ett dovt mullrande hörs. Torkar bordet rent med trasan, hänger upp den på kranen. Fortsätter in i det stora sovrummet intill köket. Sängen är inte bäddad, kuddarna knöliga efter natten. Skakar täcken och kuddar, öppnar fönstret och släpper in frisk luft. Bäddar fort. Det går av bara farten. Prydnadskuddarna på plats. Sedan, samma procedur i de två barnrummen. Stannar till i flickans rum. Blicken fastnar på affischen ovanför sängen; två hundvalpar ser bedjande på mig. Minns mina egna valpar. De som dog. Så lena de var, så snälla ögon de hade. Svart, varm, len päls. Rycker till. Ljudet av dörrhandtaget ekar i hallen. Snabbt in under sängen, ett nytt gömställe.

”Ja, men precis! Absolut! Jag håller helt med! Jag ska bara hämta nycklar … vad fan … ?” Hör kvinnans röst stanna upp.

”Har du varit hemma? Inte? Men alltså … det är typ städat! Överallt! Ja! Allt är bortplockat i köket!”

Snabba steg mellan rummen. Rösten som tillhör stegen låter stressad, med en hög pitch. Gnällig.

”Och vårt sovrum är helt i ordninggjort! Bäddat! Ja! Till och med prydnadskuddarna ligger rätt!”

Stegen kommer in i flickans rum. Fötter i svarta strumpor med vita prickar på. Trampar runt i rummet. Rösten fortsätter prata.

”Angelicas rum är också städat! Vad fan är det här … ? Är det någon som skämtar med oss?”

Jag ler för mig själv under sängen. Ser fötterna gå ut ur rummet. Hör rösten som pratar i telefonen.

”Nej, jag fattar ingenting. Har jag missat att städerskan skulle komma idag eller?” Skor tas på, nycklar skramlar från nyckelskåpet.

”Ja, ja. Nu har jag bilnyckeln i alla fall. Åker och hämtar upp barnen sedan då, efter jobbet. Nej du har säkert rätt, det måste vara städerskan. Fattar bara inte att jag kunde glömma det … okej. Vi ses sedan, puss.” Tystnad. Andetagen hörs knappt här under sängen. Jag väntar. Hon väntar också. Kvinnan i hallen.

”Hallå? Är det någon här?” ropar hon. Om jag svarar förstörs överraskningen, så jag håller tyst. En suck hörs från hallen. Handen på dörrhandtaget. Gångjärn som gnisslar svagt, och så, dörren som stängs. Sedan; tystnad. Igen. Jag ligger platt på mage en stund. Blickstilla under sängen. Jag räknar till 200 innan jag kryper fram. Klockan på flickans sängbord visar 12.00. Dags för lunch. Hittar ägg i kylen, gör omelett. Dukar med de fina tallrikarna. Fina bestick. Äter i lugn och ro. Bläddrar i dagens tidning. Diskar upp och torkar av, ställer in i skåpet igen. Öppnar fönstret och vädrar ut matoset.

Tystnad tagning på Guldbaggen

Tittar på Guldbaggegalan hemma i soffan. Har ju tagit bort tvn, men datorn med svtplay duger gott.

Jag ser mina medsystrars aktion på röda mattan; skådespelare i alla åldrar och etniciteter, de går hand i hand, tysta, stolta med raka ryggar och svarta kläder.

De visar solidaritet med varandra.

De visar att vi kvinnor inte längre är konkurrenter utan vänner.

De visar att det första steget är taget och att det aldrig mer går att säga att ”jag visste inte … ” när det kommer till hur vi förhåller oss till varandra mellan könen.

Det är dags att, precis som mina medsystrar sa under aktionen på galan, att vi kvinnor får samma rättigheter som män.

Inte att vi ska ta bort några av männens rättigheter, bara att vi ska få samma rättigheter.

Inget konstigt alls, inget speciellt alls heller, egentligen. Bara helt självklart.

Jag blev rörd och berörd av att se mina medsystrar agera tillsammans på galan, för det om något visade att konkurrensen är över och vänskapen kan spira.

Tack!

#tystnadtagning #metoo

Blå måndag

 

Ledig måndag. Behövligt. Nödvändigt. Skönt för själen.

Några timmar med lugn och ro. Hett kaffe, tända ljus, klapprande på tangentbordet, skrivandes på historier som vill berättas. Vinden som sliter i träden utanför. Knastrar i fönsterrutorna när vinden sveper förbi. Underbart att sitta inne i värmen, i tryggheten, i min egen värld och skapa.

Jag älskar att vara kreativ. Jag älskar när orden rinner ur mina fingrar och jag älskar att inte veta vad jag ska skriva härnäst. Det som kommer får komma, och efteråt, när jag läser igenom min text, blir jag förundrar över allt som jag berättar. Spännande att inte veta själv vad historien tar mig liksom.

Jag lägger ner ambitionen att skapa storverk, och jag låter mig själv vara i flow och litar på att det som kommer fram är värt att berättas.

Jag redigerar inte mig själv stunden, och jag låter inte självkritiken ta plats.

När jag bara är i flow och låter fingrarna fara över tangentbordet, så infinner det sig ett space där jag är utanför tid och rum. Jag befinner mig i en slags mittzon mellan verklighet och saga.

Underbart är bara förnamnet. Jag älskar att skriva!

Tack för alla historier och dialoger som kommer till mig, genom mig, ner i bokstäver och meningar, ord.

Tack för inspirationen som jag känner och tack för att jag kan vara så öppen för att ta emot den.

Sancuary. Bliss. Lycka. Glädje. Kreativitet. Skapande. Tacksam.

Lediga måndagar är de bästa dagarna.  

 

Allt gott!

Cecilia