Vår bästa tid är nu

Nu är tiden inne som alla har längtat hela året efter; Sommaren har äntligen kommit!

Äntligen är kvällarna ljusa, långa och ljumma.

Eller, en del kvällar är ljumma, medan andra kräver att man har sin dunjacka till hands. För man vet aldrig med vädret, det kan ju skifta, och även att det är soligt och varmt nu, så vet man aldrig hur det ser ut om en timme. Eller om en kvart.

Så väskan, förlåt, Ikea-kassen, som man packar inför midsommarfirandet ute på landet, innehåller allt från badkläder och solkräm till mössa och vantar. För man vill inte frysa när man äter den där härliga midsommarlunchen. Som man äter utomhus. Självklart! Det är ju sommar!

Från maj till augusti sitter vi ute och äter alla måltider, oavsett väderlek, för det är ju sommar! Och sol! Ibland.

Men när man känner den där första regndroppen landa i huvudet, då vet att man det bara är att ta med sig all mat, tallrikar, glas och bestick in i den lilla, lilla, trånga, men ack så mysiga sommarstugan, och äta maten inomhus istället. Alla hittar en plats att sitta på, för ”finns det hjärterum så finns det stjärterum” som någon så fint sagt. Så sitter man där inne och hör hur regnet smattrar ihärdigt på plåttaket, man suckar och ojar sig; ”kunde det inte ha varit sol, om bara så för den här enda dagen på sommaren? Usch, typiskt!”

Och så plötsligt kommer solen fram, och alla går, nej, springer ut med all mat, tallrikar, glas och bestick igen, för inte kan man väl sitta INNE och äta? Det är ju MIDSOMMARAFTON!

Och så där håller man på. Hela sommaren. Stress över vädret, stress över att man kanske vill ligga inne och chilla en solig sommardag. Stress över att sommaren rinner iväg.

Inte konstigt att man känner en viss avslappning när hösten kommer. Äntligen återgår allt till det normala. Man vet var man ska sitta och äta middag, och man slipper lukta grillkorv efter timmar vid grillen, som ska fram i tid och otid...Äntligen blir vädret som väntat; kallt och regnigt. Och äntligen blir det mörkt så att vi får tända värmeljus och sitta framför brasan och bara mysa. Sommaren känns redan långt borta, och ”Beach 2017” finns inte ens på kartan. Nej, nu kan man verkligen slappna av; man vet att det ändå kommer vara mörkt och ruggit fram till februari, så varför stressa upp sig? Nu kan man bara vara. Varje tid har sin charm.

Vad jag menar är att en vanlig tisdag i mars är lika värdefull och magisk som en midsommarafton i juni, om man är närvarande och unnar sig att bara vara. Så vi kan lika gärna lägga bort alla förväntningar och föreställningar om hur saker borde vara och bara acceptera att det blir som det blir.

Då kan vi lägga mer energi och tid på det som verkligen är viktigt; varandra.

                                                             
 Allt gott, och trevlig midsommar!

 

Cecilia

 

Fira varje dag som vore den din bröllopsdag

 
Idag är det min bröllopsdag!
 
Det är 8 år sen jag vaknade pirrig i hela kroppen, nervös och glad, förväntansfull, inför dagen och kvällen som låg framför mig. Jag kommer ihåg känslan; bubblande lycka i hela kroppen, och jag minns att jag hade träningsvärk i kinderna flera dagar efteråt för att jag skrattat så mycket!
Det var en underbar ceremoni, min man var så vacker och fin och när alla våra gäster sjöng "Den blomstertid nu kommer" i stämmor, då lyfte taket på Rånäs kyrka där vi vigdes. En våg av kärlek som slog emot oss av allas röster...det var magiskt.
 
Åren går, och så plötsligt är det 8 år sen, och varje dag har bidragit med sitt.
Ibland har det varit svårt att leva tillsammans, att dela sitt liv med någon innebär en viss uppoffring av sig själv, och med barnen kom ytterligare utmaningar som jag inte kunnat föreställa mig, utmaningar som vi dealar med hela tiden i vår vardag.
Det är häftigt att uppmärksamma såna här dagar och på så sätt hedra minnet av just den dagen, men, om jag tänker efter, så är varje dag värd att fira.
Just för att den är magisk på sitt alldeles egna sätt. 
 
 
Allt gott,
 
Cecilia

Ett skifte

Förändring.

Välja nya spår

Våga falla.

Våga vara rädd.

Lita på livet.

 Det finns ett före och ett efter i nästan allt, innan man går igenom det där som kan vara jobbigt och svårt och som kan göra ont. Det finns ett före och ett efter när man inser vem som betyder nåt och vem som visat sig ta mer än den ger. Det finns ett före och ett efter med känslor, när hjärtat är stängt är det svårt att vara sann mot någon, allra minst sig själv, men så öppnas det och det händer saker.

Idag har jag förändrats.

Jag vet inte hur riktigt än, men jag känner en förändring i kroppen, ett skifte. En rening har börjat, för att rena och rensa ut gammal skit som sitter fast, som ligger emellan mig och mitt sanna jag, som håller mig tillbaka.

Det är bara en knuff som behövs för att jag ska våga ta steget över kanten. Ta steget och lita på att mina vingar bär mig, alltid. Lita på att jag aldrig kan göra fel och att jag ändå aldrig blir klar, så då jag kan lika gärna bara unna mig att chansa på mig, mina idéer, chansa och våga lita på mig själv och på att min väg är rätt för mig och att det hela tiden är en förändring i flöde.

Jag behöver ingenting. Jag rensar och renas.

 
 Är det nån som vet vem dom egentligen är?

Vet jag vem jag är? Måste jag veta det? Eller förändras jag så ofta att den jag var igår inte är här längre idag? Kan vi mötas, likt nya tomma blad när vi ses, eller måste vi hela tiden bära med oss vår ryggsäck med minnen, upplevelser, personlighet? Vi har så många roller och ibland är det skönt att slippa dom, att bara få vara människa utan etiketter och krav. Tänk om jag inför varje möte med en ny person skulle bestämma mig för att bara vara jag, inget annat. Inte den jag va igår. Utan den jag är nu. Och i varje ny stund.
Om vi kan acceptera att livet är förändring och om vi kan acceptera att vi inte behöver vara på nått visst sätt för att bli godkända eller omtyckta, då skulle vi känna oss mer fria.


 

Att bara vara. Tänk vilken frihet.

Inte jämföra dig med andra; det som är rätt för nån är inte rätt för dig, vi har alla våra egna vägar.

Inte döma, utan istället se på människor med nyfikenhet och intresse hellre än efter vad den kan eller gör eller ser ut eller har för kläder eller vart den bor. Tänk om man skulle prata om riktigt viktiga och roliga saker när man sågs och inte bara avhandla varandras boenden och karriärer, utan fråga saker som; Vad får dig att skratta? Vad får ditt hjärta att sjunga? Vad tycker du om att göra för att må bra? Då skulle vi på riktigt lära känna varandra och murar skulle falla, det yttre skulle spela mindre roll och vi skulle se varandra.

Kärlek och vänskap sprider sig som löpeld, låt oss vara generösa med den, och sprida till så många vi kan.

Och, vi behöver inte tycka om alla vi möter, men vi kan mötas med respekt.

 

Allt gott,

Cecilia