Blå måndag

 

Ledig måndag. Behövligt. Nödvändigt. Skönt för själen.

Några timmar med lugn och ro. Hett kaffe, tända ljus, klapprande på tangentbordet, skrivandes på historier som vill berättas. Vinden som sliter i träden utanför. Knastrar i fönsterrutorna när vinden sveper förbi. Underbart att sitta inne i värmen, i tryggheten, i min egen värld och skapa.

Jag älskar att vara kreativ. Jag älskar när orden rinner ur mina fingrar och jag älskar att inte veta vad jag ska skriva härnäst. Det som kommer får komma, och efteråt, när jag läser igenom min text, blir jag förundrar över allt som jag berättar. Spännande att inte veta själv vad historien tar mig liksom.

Jag lägger ner ambitionen att skapa storverk, och jag låter mig själv vara i flow och litar på att det som kommer fram är värt att berättas.

Jag redigerar inte mig själv stunden, och jag låter inte självkritiken ta plats.

När jag bara är i flow och låter fingrarna fara över tangentbordet, så infinner det sig ett space där jag är utanför tid och rum. Jag befinner mig i en slags mittzon mellan verklighet och saga.

Underbart är bara förnamnet. Jag älskar att skriva!

Tack för alla historier och dialoger som kommer till mig, genom mig, ner i bokstäver och meningar, ord.

Tack för inspirationen som jag känner och tack för att jag kan vara så öppen för att ta emot den.

Sancuary. Bliss. Lycka. Glädje. Kreativitet. Skapande. Tacksam.

Lediga måndagar är de bästa dagarna.  

 

Allt gott!

Cecilia

Kaka eller skriva?!


Hej, länge sen!

 

Jag har repat in en ny föreställning, Elvis, Cash, the killer and me som hade premiär på Göta lejon i lördags 9/9! Så, jag har haft fullt upp med att trycka in all text och all dans och alla låtar och när jag väl varit ledig (1dag/v) har jag bara varit med familjen och försökt att vara närvarande förälder.

Men here I go again med bloggandet!

Jag läser en grymt bra bok av Kyle Cease, ni vet killen jag har pratat om som inspirerat mig till mina meditations-race på 100 dagar, och han som jag vill ska komma till sverige för att hålla i ett av sina event som heter Evolving out loud (kolla in hans hemsida för inspiration och mer info om EOL, kylecease.com)

Boken heter I hope I screw this up och han har skrivit den från hjärtat, och det som kommer fram kommer fram. Han har väl haft nån slags plan med vad han vill skriva om, men när han väl sitter och skriver så skriver han bara, och låter flödet ta med honom dit det vill.

Och det blir jag så inspirerad av!

Så nu sitter jag här i mitt kök, solen tittar in genom de skitiga fönstren, kaffet är varmt och gott, och fingrarna flyger över tangenterna så snabbt att jag absolut måste kolla stavningen på detta sedan … jag ser antagligen helt galen ut också, håret på ända och uppspärrade ögon som försöker hänga med på vad fingrarna skriver. Det är kul! Jag har ont i nacken för att jag sitter i en crappig ställning när jag skriver, borde ändra, men hinner inte för att jag skriver så otroligt snabbt!

Nu stoppade jag mig själv för en sekund för att dricka kaffe.

Varför gjorde jag det?

Jag har flöde med att skriva, och så stoppar jag mig själv för att dricka kaffe. Varför?

Är det för att fylla mig bild av mig själv som författare med en kopp rykande hett kaffe bredvid mig, och ett diegestivekex. Nej! Jag ska inte resa på mig för att hämta ett kex, jag ska skriva klart det som vill komma ut! Jag har en bild av mig själv där jag sitter och skriver i ett vackert rum, vid ett fönster, med utsikt över en sjö, eller åker, bilden ändras ibland, och där jag skapar de mest fantastiska romaner och noveller och barnböcker, där jag bestämmer helt över min egen tid och gör vad jag vill. Och där jag har kaffe och kaka med mig. Men om jag ska hinna få i mig kaffet så måste jag stoppa mitt flöde, så kaffet är mer en ursäkt för att inte skriva, jag hann inte, verkligen? Eller ville du inte hinna? Det finns dagar som jag hinner massor av saker, och vissa där det inte har funnits tid till nått annat än att handla mat, typ. Tiden är så märklig, att den inte går att bestämma över, vissa dagar rinner den bara iväg och ibland känns en minut som en timme. Ok, sidospår, jag vill inte alls skriva om tid idag, eller vill jag … ?

Kaffet har blivit kallare nu, inte lika gott, men jag är fortfarande sugen på att resa mig och ta en kaka. Men det är inte bra, varken för skrivandet eller för min kropp, så skit i kakan!!

Jag har mediterat i 40 minuter alldeles nyss. Sockervaddskänslan kom, den är så härlig! På flera sätt, dels för att det bara är så skönt att sitta och känna mig viktlös, och dels för att jag vet att jag är uppkopplad till mig själv när jag är i det stadiet. Jag är så nära mig själv jag kan komma då, och då vet jag att jag har kommit till det stadiet där jag är tillåtande, att jag tillåter allt som vill komma till mig komma. Som Jesus, låt barnen komma till mig. Jag ba, låt kakan komma till mig. NEJ, sluta tänka på kakor!

Diegestive är min nemesis, jag har på nått sätt fått mig själv att tro att den kakan är harmlös, att det är ok att ta en second breakfast med kaffe och kaka, för att det är ju bara ett, eller tre diegestive. Men dom är ju fortfarande bakade med smör, socker och annat crappiga saker, så det är bara att skippa. Ta en grön drink istället, försöker mitt högre jag säga genom smattret av tangenterna, och min hjärna ba, Nej tack, jag vill ha kakan. Kaffe är antiinflammatoriskt så det dricker jag svart. Ok, bra info där, eller hur?

Jag ska avsluta det här inlägget nu och se om jag hittar en bra bild som fångar dagens mood. 

 
Vilket kex jag är va?
 
 
 
 
 
 
 
SLUTA tänka på kakor!!!