Höstlov!

 Höstlovsbonanza!

 

Vi har varit lediga hela veckan, barnen och jag och vi har haft det väldigt mysigt! Måndagen chillade vi, sen hämtade vi lillkusinen på förskona och åkte hem och gjorde smoothies och lekte i parken. Tisdagen åkte vi till Junibacken med mamma, och även om det var mycket folk, så höll vi en high vibe occoih hann leka och utforska allt och lite till under de 4 timmar vi var där. Sedan åkte vi upp till gammelmormor, 93 år och åt mellis. Det är häftigt när människor med mer än 80 år emellan möts, och att vara flera generationer i samma rum är också något speciellt. Min mormor, min mamma, jag och mina barn.

På onsdagen gick vi till badhuset och även där var det mycket folk, men att trängas med främlingar i en pool är bland det bästa jag vet, så det var bara att köra =) Jag fick en känsla av det skulle vara så mysigt att bo på hotell med familjen, och eftersom vi inte åkt iväg på en resa, så unnade vi oss en övernattning på Djurönäset! Jag känner en som jobbar där så vi fick grymt bra deal, och även där finns det pool och bastulandskap så vi badade och bastade igen, innan det var dags för härlig middag och mys på rummet. Igår morse när vi skulle äta frukost så slog det mig att vi människor inte kan hantera för mycket på en gång. Som vid en frukostbuffé. Det blir som om man måste äta massor, dels för att man har betalt för det och dels för att man inte vill missa nått. Så det slutar med att man äter massa konstiga saker som man aldrig brukar äta till frukost annars, typ lax, sill, korv, köttbullar … för annars kunde man ju lika gärna ätit hemma. Det är ju bara bröd, smör, yoghurt ändå. Bara att det är upplagt lite finare, och att det är personal som hela tiden tömmer bordet och tar bort tallrikar. Det känns som om jag håller på att spräcka hål på illusioner, som frukostbuffé. För även om jag skiter i att känna efter och så, så är jag inte lika intresserad av att äta massa crap bara för att. Typ croissanter, bullar, massor med kaffe osv, bara för att jag borde unna mig nu när jag är på hotell. Fattar du? Jag märker att det är en sorg varje gång jag spräcker hål på en illusion, eller idé som jag tidigare trott på, eftersom det betyder att det finns färre och färre saker utanför mig själv som gör mig glad och tillfredsställd. Det betyder iof att jag kommit en bra bit. Jag förstår mer och mer att det bara är jag som kan skapa min egen lycka och att omständigheter runtomkring mig aldrig kan fylla upp ett tomrum. Sen är det så att jag blir glad av saker som händer, absolut, det hjälper att ha roligt, det är roligt att träffa vänner och skratta och prata, och att leka med barnen, dansa och skratta det är klart att det gör mig glad, men om jag förlitar mig på att sånt ska fylla mig med glädje så är jag beroende av yttre omständigheter och då blir det ju så att jag hela tiden letar utåt istället för inåt. För återigen, som jag skrivit här på bloggen så många gånger tidigare, det jag vill känna i mittliv är glädje, kärlek, lycka och klarhet. Och allt det känner jag när jag tillåter mig själv att sitta och meditera och connecta med mig själv. Vara i linje med mig själv. Nu är det fredag och jag jobbar ikväll, det ska bli roligt att träffa alla på teatern och att spela upp vår föreställning igen!en av det bästa sakerna med mitt jobb är när jag får kontakt med publiken och ser/känner deras glädje. När de står upp i bänkarna och klappar händerna och dansar och sjunger med, då kokar det inne på teatern och det känns som om taket ska lyfta! Jag brukar föreställa mig att alla vi inne på teatern bidrar med att höja vibrationen på jorden under den stunden v är tillsammans, när alla dansar och är glada, så ser jag framför mig att det strålar upp energi från teatern och ut i universum, wow, eller hur!

 

NU har vi en mysig hemmadag, jag och barnen innan jag åker till teatern. Ut i skogen kanske? Eller bara chilla inne. Vi får se.

Allt gott,

Cecilia

Post-Audition-tankar

Jag har precis kommit hem från callback för en musikal som ska sättas upp nästa höst i Stockholm, Ghost, och jag sökte huvudrollen, Molly. Musikalen bygger på filmen med samma namn, ni vet, den där med Patrick Swayze och Demi Moore och Drejskivan. Jag skriver Drejskivan med stor bokstav, för den har ju en egen roll i filmen kan man säga.

Musikalen ska alltså upp nästa år, men redan nu pågår auditions.

Jag var på en första sökning förra söndagen och gick efter en sång vidare direkt till final callback, eller slutlig tillbakakallning, på svenska =) Det är alltid skönt att få visa så mycket man kan på en audition, och trots att jag är sliten i rösten, så har jag levererat bra idag.Jag gick in med mitt hjärta främst, och sket i hur jag sjöng, struntade i om jag skulle klara de höga tonerna, utan fokade på att verkligen känna det jag sjöng om. Och under scenerna som vi gjorde, gav jag allt, alltså känslomässigt.

Klockan 9.50 i morse grät jag för "min pojkväns" liv, i en danssal med fem personer några få meter framför mig, som en publik.

Yeah...det här jobbet gör att jag hamnar i märkliga situationer ibland alltså...

Men allt sköttes väldigt proffsigt, och det kändes inte pinsamt eller utelämnande på nått sätt, det är bara märkligt att ge allt och gråta och känna riktiga känslor, och sen höra ett ”Tack!” och så är man klar.

När jag åkte hem så började min hjärna iscensätta hela auditiondagen igen, och försöka få till en annan variant på hur jag skulle ha gjort. Hjärnan spelade upp scenerna och sångerna, på ett annat sätt framför mig och visade mig hur jag skulle kunnat ha gjort, och det gav mig obehagliga känslor inför den audition som jag faktiskt gjorde, den som inte går att ändra på, eftersom den redan har hänt.

Det är så intressant med hjärnan, att den efterkonstruerar saker på ett annat sätt, som om jag skulle kunnat åka tilllbaka i tiden och faktiskt ändra på nått. Och varför vill hjärnan egentligen att jag ska behöva ändra på nått? Varför kan inte den stunden bara få vara bra, duga som den var? Varför måste den fixas till? I slutändan spelar det ingen roll hur jag presterade på audition, rent tekniskt, utan det som spelar roll är om jag lyckades förmedla en känsla, och fick åskådarna att känna något.

Och framför allt handlar det om om JAG vill ha jobbet.

Eftersom jag skapar min egen verklighet, så skapar jag också jobben, och alltså är det jag som bestämmer om jag vill ha rollen eller inte.

Eller, rättare sagt, det är upp till mig att känna mig värdig att få en huvudroll.

När jag känner mitt eget värde, och när jag förstår att jag duger som jag är, då får jag allt jag vill ha.

Så, min enda uppgift nu, om jag vill ha rollen, är att ha en high vibe och känna glädje de kommande dagarna, och att känna mitt egenvärde. Och det förlorar jag ju ingenting på, så jag kan lika gärna unna mig.

Eller hur?

Kaka eller skriva?!


Hej, länge sen!

 

Jag har repat in en ny föreställning, Elvis, Cash, the killer and me som hade premiär på Göta lejon i lördags 9/9! Så, jag har haft fullt upp med att trycka in all text och all dans och alla låtar och när jag väl varit ledig (1dag/v) har jag bara varit med familjen och försökt att vara närvarande förälder.

Men here I go again med bloggandet!

Jag läser en grymt bra bok av Kyle Cease, ni vet killen jag har pratat om som inspirerat mig till mina meditations-race på 100 dagar, och han som jag vill ska komma till sverige för att hålla i ett av sina event som heter Evolving out loud (kolla in hans hemsida för inspiration och mer info om EOL, kylecease.com)

Boken heter I hope I screw this up och han har skrivit den från hjärtat, och det som kommer fram kommer fram. Han har väl haft nån slags plan med vad han vill skriva om, men när han väl sitter och skriver så skriver han bara, och låter flödet ta med honom dit det vill.

Och det blir jag så inspirerad av!

Så nu sitter jag här i mitt kök, solen tittar in genom de skitiga fönstren, kaffet är varmt och gott, och fingrarna flyger över tangenterna så snabbt att jag absolut måste kolla stavningen på detta sedan … jag ser antagligen helt galen ut också, håret på ända och uppspärrade ögon som försöker hänga med på vad fingrarna skriver. Det är kul! Jag har ont i nacken för att jag sitter i en crappig ställning när jag skriver, borde ändra, men hinner inte för att jag skriver så otroligt snabbt!

Nu stoppade jag mig själv för en sekund för att dricka kaffe.

Varför gjorde jag det?

Jag har flöde med att skriva, och så stoppar jag mig själv för att dricka kaffe. Varför?

Är det för att fylla mig bild av mig själv som författare med en kopp rykande hett kaffe bredvid mig, och ett diegestivekex. Nej! Jag ska inte resa på mig för att hämta ett kex, jag ska skriva klart det som vill komma ut! Jag har en bild av mig själv där jag sitter och skriver i ett vackert rum, vid ett fönster, med utsikt över en sjö, eller åker, bilden ändras ibland, och där jag skapar de mest fantastiska romaner och noveller och barnböcker, där jag bestämmer helt över min egen tid och gör vad jag vill. Och där jag har kaffe och kaka med mig. Men om jag ska hinna få i mig kaffet så måste jag stoppa mitt flöde, så kaffet är mer en ursäkt för att inte skriva, jag hann inte, verkligen? Eller ville du inte hinna? Det finns dagar som jag hinner massor av saker, och vissa där det inte har funnits tid till nått annat än att handla mat, typ. Tiden är så märklig, att den inte går att bestämma över, vissa dagar rinner den bara iväg och ibland känns en minut som en timme. Ok, sidospår, jag vill inte alls skriva om tid idag, eller vill jag … ?

Kaffet har blivit kallare nu, inte lika gott, men jag är fortfarande sugen på att resa mig och ta en kaka. Men det är inte bra, varken för skrivandet eller för min kropp, så skit i kakan!!

Jag har mediterat i 40 minuter alldeles nyss. Sockervaddskänslan kom, den är så härlig! På flera sätt, dels för att det bara är så skönt att sitta och känna mig viktlös, och dels för att jag vet att jag är uppkopplad till mig själv när jag är i det stadiet. Jag är så nära mig själv jag kan komma då, och då vet jag att jag har kommit till det stadiet där jag är tillåtande, att jag tillåter allt som vill komma till mig komma. Som Jesus, låt barnen komma till mig. Jag ba, låt kakan komma till mig. NEJ, sluta tänka på kakor!

Diegestive är min nemesis, jag har på nått sätt fått mig själv att tro att den kakan är harmlös, att det är ok att ta en second breakfast med kaffe och kaka, för att det är ju bara ett, eller tre diegestive. Men dom är ju fortfarande bakade med smör, socker och annat crappiga saker, så det är bara att skippa. Ta en grön drink istället, försöker mitt högre jag säga genom smattret av tangenterna, och min hjärna ba, Nej tack, jag vill ha kakan. Kaffe är antiinflammatoriskt så det dricker jag svart. Ok, bra info där, eller hur?

Jag ska avsluta det här inlägget nu och se om jag hittar en bra bild som fångar dagens mood. 

 
Vilket kex jag är va?
 
 
 
 
 
 
 
SLUTA tänka på kakor!!!