Kaka eller skriva?!


Hej, länge sen!

 

Jag har repat in en ny föreställning, Elvis, Cash, the killer and me som hade premiär på Göta lejon i lördags 9/9! Så, jag har haft fullt upp med att trycka in all text och all dans och alla låtar och när jag väl varit ledig (1dag/v) har jag bara varit med familjen och försökt att vara närvarande förälder.

Men here I go again med bloggandet!

Jag läser en grymt bra bok av Kyle Cease, ni vet killen jag har pratat om som inspirerat mig till mina meditations-race på 100 dagar, och han som jag vill ska komma till sverige för att hålla i ett av sina event som heter Evolving out loud (kolla in hans hemsida för inspiration och mer info om EOL, kylecease.com)

Boken heter I hope I screw this up och han har skrivit den från hjärtat, och det som kommer fram kommer fram. Han har väl haft nån slags plan med vad han vill skriva om, men när han väl sitter och skriver så skriver han bara, och låter flödet ta med honom dit det vill.

Och det blir jag så inspirerad av!

Så nu sitter jag här i mitt kök, solen tittar in genom de skitiga fönstren, kaffet är varmt och gott, och fingrarna flyger över tangenterna så snabbt att jag absolut måste kolla stavningen på detta sedan … jag ser antagligen helt galen ut också, håret på ända och uppspärrade ögon som försöker hänga med på vad fingrarna skriver. Det är kul! Jag har ont i nacken för att jag sitter i en crappig ställning när jag skriver, borde ändra, men hinner inte för att jag skriver så otroligt snabbt!

Nu stoppade jag mig själv för en sekund för att dricka kaffe.

Varför gjorde jag det?

Jag har flöde med att skriva, och så stoppar jag mig själv för att dricka kaffe. Varför?

Är det för att fylla mig bild av mig själv som författare med en kopp rykande hett kaffe bredvid mig, och ett diegestivekex. Nej! Jag ska inte resa på mig för att hämta ett kex, jag ska skriva klart det som vill komma ut! Jag har en bild av mig själv där jag sitter och skriver i ett vackert rum, vid ett fönster, med utsikt över en sjö, eller åker, bilden ändras ibland, och där jag skapar de mest fantastiska romaner och noveller och barnböcker, där jag bestämmer helt över min egen tid och gör vad jag vill. Och där jag har kaffe och kaka med mig. Men om jag ska hinna få i mig kaffet så måste jag stoppa mitt flöde, så kaffet är mer en ursäkt för att inte skriva, jag hann inte, verkligen? Eller ville du inte hinna? Det finns dagar som jag hinner massor av saker, och vissa där det inte har funnits tid till nått annat än att handla mat, typ. Tiden är så märklig, att den inte går att bestämma över, vissa dagar rinner den bara iväg och ibland känns en minut som en timme. Ok, sidospår, jag vill inte alls skriva om tid idag, eller vill jag … ?

Kaffet har blivit kallare nu, inte lika gott, men jag är fortfarande sugen på att resa mig och ta en kaka. Men det är inte bra, varken för skrivandet eller för min kropp, så skit i kakan!!

Jag har mediterat i 40 minuter alldeles nyss. Sockervaddskänslan kom, den är så härlig! På flera sätt, dels för att det bara är så skönt att sitta och känna mig viktlös, och dels för att jag vet att jag är uppkopplad till mig själv när jag är i det stadiet. Jag är så nära mig själv jag kan komma då, och då vet jag att jag har kommit till det stadiet där jag är tillåtande, att jag tillåter allt som vill komma till mig komma. Som Jesus, låt barnen komma till mig. Jag ba, låt kakan komma till mig. NEJ, sluta tänka på kakor!

Diegestive är min nemesis, jag har på nått sätt fått mig själv att tro att den kakan är harmlös, att det är ok att ta en second breakfast med kaffe och kaka, för att det är ju bara ett, eller tre diegestive. Men dom är ju fortfarande bakade med smör, socker och annat crappiga saker, så det är bara att skippa. Ta en grön drink istället, försöker mitt högre jag säga genom smattret av tangenterna, och min hjärna ba, Nej tack, jag vill ha kakan. Kaffe är antiinflammatoriskt så det dricker jag svart. Ok, bra info där, eller hur?

Jag ska avsluta det här inlägget nu och se om jag hittar en bra bild som fångar dagens mood. 

 
Vilket kex jag är va?
 
 
 
 
 
 
 
SLUTA tänka på kakor!!!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Living the dream in Barcelona

 
 

Jag är i Barcelona på jobb för reklamfilm! Så lyxigt att få åka iväg till solen och värmen några dagar! Men det är också en stor utmaning för mig; att resa själv utan familjen eller maken, att lita på mig själv, att prestera på set framför kamerorna när det gäller... jag är väldigt trött, många intryck och känslan som man har efter en audition eller annan stor prestation lägger sig som en luddig dimma över ögonen. Jag spelar in imorgon också sen flyger jag hem på fredag. Alla är väldigt trevliga och snälla, och jag bor i ett superfint område, och jag känner igen mig så mycket! Vi var här på bröllopsresa för 9(!!)år sedan och jag kommer ihåg massor och hittar bra, kul!! 

Nu sitter jag på ett kafé, trot eller ej, det regnar här...men jag ska snart vidare och shoppa lite, man måste ju unna sig, eller hur?
Allt gott, Cecilia

Dag 11

Vad är jag egentligen bra på? Eller, vad är jag bäst på? Jag känner mig så himla superbäst på allt ibland, och så himla supersämst på allt ibland också. Den här känslan av att ”det där kan jag också göra, det är väl inget märkvärdigt!” ändras snabbt till ”jag skulle aldrig kunna klara av det där som hon gör!” beroende på hur jag mår i mig själv i stunden. Det hänger ihop med kosten och min menscykel har jag märkt. Om jag äter bra, alltså skiter i vinet, sockret och allt det andra goda, (boooooring...)och rör mig varje dag, typ yogar eller cyklar, då känner jag mig också fri i kroppen och sinnet. Inte så konstigt eller hur? men som sagt, ganska boring också...=)

 

Jag jobbar ju som frilansande artist, röstskådespelare, sångerska bla bla bla, och eftersom jag är frilans så måste jag själv bestämma när jag ska vara ledig t.ex. Som nu i sommar; det är en massa dubb som kommer in, men jag har bestämt mig för att vara ledig från midsommar fram tills att jag börjar repa i slutet av juli. För sedan är det en fullspäckad repperiod på Göta lejon med Elvis, Cash, the Killer & me som kommer rulla på mån-lör fram tills premiären i september. Dessutom har jag dubbat och gjort mycket röstjobb sedan revyn slutade i mars, så jag har verkligen ett stort behov av att vara ledig. Förra hösten höll jag ju på att braka ihop helt, och det lärde mig att lyssna inåt och sätta gränser. Om det innebär att tacka nej till vissa jobb, så får det vara så.

Att jobba som jag gör innebär många friheter, och jag har massor av tid med mina barn, kan hämta tidigt osv, men under vissa perioder så blir det mycket barnvakt(tack ma och pa och svärföräldrar för allt!)istället. Det jag behöver jobba på med mig själv, är att ta mig själv på allvar.

Jag behöver ledigt. Jag behöver liksom många andra i vårt land, känna att några veckor om året är jag inte tillgänglig. Och jag har kommit så pass långt att jag vet att om jag tackar nej till en serie, så innebär det inte att jag är ute ur leken. Jag har dubbat så många år, och gör alltid ett bra jobb, så jag vet att ”mina” serier finns kvar tills jag kan ta dom igen.

Idag har jag hur som helst en ledig dag, och jag ska kolla igenom mitt bokprojekt  ”Affären vid 65 ” och se om jag får ihop det …

 

Allt gott och ha en härlig dag!

 

Cecilia