Under utveckling

Morgonens tanke;

 
Man accepterar så snabbt att barn utvecklas hela tiden, varje dag. Man förstår att man måste hänga med i förändringarna med barn. Man ser att dom går igenom olika faser och stadier, man förstår att dom är ”under utveckling”.

Men varför ser man inte på vuxna på samma sätt? Varför skulle man plötsligt sluta att utvecklas, bara för att man är en viss ålder? Från en dag till en annan är man ”klar”, då eller?

Det låter ju superknasigt.

Att förstå att man är en varelse som hela tiden vill vidare och utvecklas till sitt bästa jag är ju en befriande känsla, och om man kunde se på sig själv som man såg på barn, så kunde man kanske tillåta sig att vara lite snällare mot sig själv. Och mot andra också. Istället för att bli irriterad eller sur på någon som man tycker beter sig konstigt, kunde man ju tänka att ”hen är nog bara i en utvecklingsfas, det går över” och veta att när personen eller en själv för den delen, har kommit ut ”på andra sidan” så har en utveckling skett och man kan mötas igen och fortsätta från en ny plattform.

Vissa dagar är ju bara crap, så är det i alla fall för mig, men dom dagarna behövs för att jag ska vilja ha något annat och mer livgivande, så när jag kommer ut på

andra sidan, så kommer jag ut med mer energi och lust att skapa, vara kreativ. Och då menar jag inte att jag tar fram målardukar och färg, utan jag menar att vara kreativ i livets alla skeden.

Att vara kreativ och skapande, är, tycker jag, att vara nyfiken på livet. På min omgivning, på personer jag möter, på mig själv. Att verkligen prata med folk, att lyssna, att dela med mig, det tycker jag är att vara kreativ och skapande.

Att vara snäll, mot mig själv, min man och barnen.

Att låta sig utvecklas genom hela livet, att våga tänka nytt, öppna upp för nya möjligheter, var lyhörd och nyfiken på vem man har framför sig idag när man tittar i spegeln.

Det låter härligt, eller hur? 

 

Allt gott,

Cecilia

Enkel närvaro- incheckning

Upplever jag allt det här nu, eller betraktar jag det bara? Det är en tanke som slår mig ofta, när jag känner det som om jag flyter ovanpå min tillvaro.

Som nu i morse.

Jag drack kaffe ute på altanen, påpälsad med vinterjacka, men ändå med en känsla av vår i kroppen. Fåglarna sjöng, kvittrade med full hals, luften var klar. Jag satt där och försökte ta in allt jag upplevde. Men kom på mig själv med att vilja ta en selfie och lägga ut på insta, sen kunde jag sitta och njuta av det som var. Knasigt va? Som att det jag upplever inte riktigt finns fören jag har delat med mig av det. Kan jag inte bara sitta där själv och bara vara i det som är?

 

Då kom jag på en ”närvaro-övning”, som jag hörde om för några år sen. Det är enkel, man sitter bara med öppna eller stängda ögon, tar några djupa andetag, sen så frågar man sig själv tyst; ”Vad ser jag nu? Vad hör jag nu? Vad känner jag nu?” På det sättet blir man mer medveten om sin omgivning och blir mer närvarande i den stunden. Så det gjorde jag i morse när jag satt där.

Jag såg gråa moln blandade med rosa strimmor, färgade av soluppgången, jag hörde talgoxen ivrigt sjungandes, och jag kände kaffekoppens värme i mina händer.

Sen kände jag att det var dags att gå in och värma mig, för visst, det känns att våren är på intåg, men det dröjer ett tag till tills jag kan sitta ute länge på altanen och dricka kaffe.

 

Allt gott!

 

Cecilia

Lämna din gamla person i sängen

Jag utvecklas ständigt. Jag har hela tiden möjlighet att välja annorlunda och nytt, jag behöver inte göra som jag alltid har gjort.

Därför har jag inga nyårslöften. Eftersom jag inte vet vem jag kommer att utvecklas till under det här året, så känns det onödigt att lova mig själv något som jag kanske inte alls vill om några månader. Jag kan ju omöjligt veta nu vad jag kommer att ha för drömmar och visioner om ett år, eftersom jag hela tiden utvecklas till något mer, och större än det jag varit.Om jag tillåter mig att göra det.

Tänk att man kan ”lämna” sin "person" i sängen varje morgon när man går upp. Sin gamla person med alla invanda mönster och beteenden. Man kan lämna den och låta den personen som är här nu få vara som den är, utan att bestämma massor i förväg. Bara att ta en ny väg till jobbet är utveckling, eller att välja te istället för kaffe, eller vego istället för kött. Att sätta sig i stillhet och meditera istället för att kolla Netflix, är kanske också en del av utvecklingen.

Tänk hur ofta man slentrian-gör något, bara för att man brukar göra så.

 Men det finns en hel värld att upptäcka om man unnar sig att sitta med sig själv en stund, lyssna på alla tankar och argument som kommer upp, bara vara där med dom, älska det som kommer upp, inte döma sig själv, inte döma ut sig själv. Bara vara där, med sig själv. Kyle Cease säger så bra; ”Just show up” Precis, bara var där.

En av de största sakerna jag har lärt mig, eller förstått under det senaste året, är att inget gott kommer ur stress och ”hårt jobb”, i den meningen att jobbet ska vara tråkigt eller jobbigt så att man går sönder när man gör det.

Allt gott kommer ur stillhet och lugn, efter det kommer ett flöde av roliga saker och upplevelser.

Däremot när jag kämpar, känner ett motstånd, eller när jag gör saker som jag innerst inne inte känner någon glädje för, när jag bara gör saker för att det är "bra", eller det är så här man "ska göra", då brukar det landa i att jobbet eller vad det kan vara för något inte blir så roligt. Och det resulterar i sin tur i att jag inte är på min high vibe, utan att jag tappar bort mig själv och min glädje. Då gör jag inte ett bra jobb, och så börjar tvivla på mig själv när jag inte får den respons jag vill ha.

Men när jag slappnar av och litar på att allt är som det ska, och att allting alltid löser sig, så gör det just det – löser sig.

Utan någon som helst ansträngning får jag roliga jobb, träffar roliga inspirerande människor, får massor av tid att umgås med familjen, får in en massa pengar, får göra roliga saker.

Men allt börjar någonstans, allt föds ur en kontrast. Och ibland kan det vara svårt att ens formulera vad jag vill ha, mest av allt. När jag börjar tänka så tar mindet, tankarna och egot över och slänger in saker som jag "borde" göra för att det är smart rent karriärsmässigt, men när jag mediterar och låter allt få vara som det är, och när jag ser saker från ett annat perspektiv, och när jag inte dömer mig själv för att vara en sån eller sån person, då kommer det upp riktigt bra saker. Då vet jag vad jag vill, det känner jag med hela kroppen.

Vad vill jag då?

Jag vill vara lycklig, det spelar igen roll hur, men det är lyckan som är meningen med livet. Så alla små steg som jag kan ta, alla små brödsmulor som leder till lyckan, dom vill jag följa.

Och när jag känner efter, så står jag mitt i lyckan just nu.

Det är bara att lita på livet och älska det som är. Just nu.

Och nu. Och nu.

 

Allt gott,

Cecilia