Vem är jag att skriva?

Vem är jag att skriva något överhuvudtaget? Vem är jag att berätta något? Vem är jag att dela mina historier med någon alls? Men vem är INTE jag att göra allt det där? Varför ser jag andra som mer värda att skriav debatter eller böcker eller varför ser jag andra som mer värda att ta plats och synas och höras? Som om en känd person har viktigare saker att säga än jag. Som att en känd person har mer skäl till att skriva och berätta sin historia. Det är märkligt hur man växer upp med en känsla av att andra vet och kan så mycket coh att det jag har att säga kanske inte är lika bra. Så då struntar man i att berätta. När det egentligen är så att alla har intressanta saker att säga, alla har vi olika historier vi bär på och allas historier och liv är värda att läsa och bry sig om.
 
Apropå #tystnadtagning så har jag känt en enorm kraft de senaste dagarna, en kvinnlig urkraft som vaknat.
Det har gjort mig helt utmattad dock, men har också påmint mig om min egen kapacitet.
 
Allt jag vill göra, kan jag göra. Allt är fullt möjligt, när jag förstår mitt eget värde och när jag förstår att jag är värd alla framgångar och allt välmående. Det finns ingen som dömer mig. Det sitter inte en gubbe med vitt långt skägg uppe bland molnen och dömer mig.
Och då menar jag inte Gud utan Tomten. SKOJA ;)
Jag vill verkligen börja leva mer som jag är, alltså; jag vill hoppsa på gatan när jag känenr för det, jag vill sjunga högt och dansa fult när alla ser, eller ingen, I don´t give. Jag vill leka och larva mig coh jag vill bara vara JAG. Ingen annan kan döma mig, det är bara jag själv som dömer mig, men när jag är inne i andras buisness och rotar, så ser jag det som att det är andra som dömer mig.
Men så är det alltså inte.
Jaha, det var det.
Nu är det dags för annat.
Ha en underbar dag!

Under utveckling

Morgonens tanke;

 
Man accepterar så snabbt att barn utvecklas hela tiden, varje dag. Man förstår att man måste hänga med i förändringarna med barn. Man ser att dom går igenom olika faser och stadier, man förstår att dom är ”under utveckling”.

Men varför ser man inte på vuxna på samma sätt? Varför skulle man plötsligt sluta att utvecklas, bara för att man är en viss ålder? Från en dag till en annan är man ”klar”, då eller?

Det låter ju superknasigt.

Att förstå att man är en varelse som hela tiden vill vidare och utvecklas till sitt bästa jag är ju en befriande känsla, och om man kunde se på sig själv som man såg på barn, så kunde man kanske tillåta sig att vara lite snällare mot sig själv. Och mot andra också. Istället för att bli irriterad eller sur på någon som man tycker beter sig konstigt, kunde man ju tänka att ”hen är nog bara i en utvecklingsfas, det går över” och veta att när personen eller en själv för den delen, har kommit ut ”på andra sidan” så har en utveckling skett och man kan mötas igen och fortsätta från en ny plattform.

Vissa dagar är ju bara crap, så är det i alla fall för mig, men dom dagarna behövs för att jag ska vilja ha något annat och mer livgivande, så när jag kommer ut på

andra sidan, så kommer jag ut med mer energi och lust att skapa, vara kreativ. Och då menar jag inte att jag tar fram målardukar och färg, utan jag menar att vara kreativ i livets alla skeden.

Att vara kreativ och skapande, är, tycker jag, att vara nyfiken på livet. På min omgivning, på personer jag möter, på mig själv. Att verkligen prata med folk, att lyssna, att dela med mig, det tycker jag är att vara kreativ och skapande.

Att vara snäll, mot mig själv, min man och barnen.

Att låta sig utvecklas genom hela livet, att våga tänka nytt, öppna upp för nya möjligheter, var lyhörd och nyfiken på vem man har framför sig idag när man tittar i spegeln.

Det låter härligt, eller hur? 

 

Allt gott,

Cecilia

Enkel närvaro- incheckning

Upplever jag allt det här nu, eller betraktar jag det bara? Det är en tanke som slår mig ofta, när jag känner det som om jag flyter ovanpå min tillvaro.

Som nu i morse.

Jag drack kaffe ute på altanen, påpälsad med vinterjacka, men ändå med en känsla av vår i kroppen. Fåglarna sjöng, kvittrade med full hals, luften var klar. Jag satt där och försökte ta in allt jag upplevde. Men kom på mig själv med att vilja ta en selfie och lägga ut på insta, sen kunde jag sitta och njuta av det som var. Knasigt va? Som att det jag upplever inte riktigt finns fören jag har delat med mig av det. Kan jag inte bara sitta där själv och bara vara i det som är?

 

Då kom jag på en ”närvaro-övning”, som jag hörde om för några år sen. Det är enkel, man sitter bara med öppna eller stängda ögon, tar några djupa andetag, sen så frågar man sig själv tyst; ”Vad ser jag nu? Vad hör jag nu? Vad känner jag nu?” På det sättet blir man mer medveten om sin omgivning och blir mer närvarande i den stunden. Så det gjorde jag i morse när jag satt där.

Jag såg gråa moln blandade med rosa strimmor, färgade av soluppgången, jag hörde talgoxen ivrigt sjungandes, och jag kände kaffekoppens värme i mina händer.

Sen kände jag att det var dags att gå in och värma mig, för visst, det känns att våren är på intåg, men det dröjer ett tag till tills jag kan sitta ute länge på altanen och dricka kaffe.

 

Allt gott!

 

Cecilia