State of Mind

Vi lever i en speciell tid, en omtumlande tid när många människor börjar vakna. Det är viktigare än någonsin att meditera och att höja sin egen vibration, att yoga, att äta bra mat, att röra på kroppen, att ha roligt, att skratta, att leka, att känna uppskattning!

 
 

Jag såg en film med Jim Carrey på Netflix häromdagen, det är en slags dokumentär om hans arbete med filmen ”Man on the moon” om komikern Andy Kauffman. Jimpa berättade att han gick in i rollen som Andy så mycket att han tillslut inte visste var han började och Andy slutade. Och att han efter filmen hade svårt att veta vem han var. Han pratar om att när man improviserar, hur ärlig man är då. Jag känner igen det. Jag tänker att man är helt öppen för vad som helst, när man improviserar, det måste man vara, annars kommer det inget, det gäller att hamna i flow, och om man inte släpper taget om sig själv, så hamnar man inte i flow.

”Släpper taget om sig själv” ? "Jag släpper taget om mig själv."

Det är en märklig grej att säga eller hur?

Hur kan jag släppa taget om mig själv?

Då försvinner jag ju, eller?

Och det är väl det man gör när man är i flow, man släpper sin person, sina invanda mönster och sina tankar, man släpper dom och för en stund är man fri från sig själv. Att spela en roll i en film eller på teater, är att spela någon annan, att ge liv åt en annan person. Det är egentligen ingen skillnad på att göra det, än att bara bstämma sig för att ”spela en annan” imorgon när jag vaknar. Jag behöver inte spela Cecilia imorgon, med alla mina rädslor och begränsningar, jag kan ju välja att spela en annan person, ta på mig en annan personlighet, välja att vara fri, att vara en som följer flödet och glädjen och som bara har roligt.

För vad är personlighet egentligen?

Man föds, och är en liten människa so är helt ny och ren från andras åsikter om en, och som liten vet man väldigt mycket om vad som är bäst för en, man följer bara med i flödet, låter dagarna vara som dom är, och gör det man måste och vill göra; äta, sova, bajsa, osv. Men så blir man äldre, och börjar förstå att ens beteende får konsekvenser och att bli belönad för att man är ”duktig och snäll” är roligare än att få en utskällning för att man gjort ”nått dumt” osv. Så man lär sig hur man ska vara. Den personen bygger man på under livet, tills man en dag inte har en aning om vem man är längre.

Och då börjar man längta efter att hitta sig själv igen.

Så man, JAG,  testar att meditera, och det är då jag fattar att det enda jag någonsin vill, det som gör att jag  har blivit den personen jag är, är att jag bara vill vara lycklig.

 

När jag sitter i meditation och känner hur blodet strömmar genom kroppen, när jag hör och känner hjärtat slå, när jag känner mig sammanlänkad med universum och allt och alla, då är jag lycklig. På riktigt.

Det är då jag verkligen fattar att jag behöver inte gå utanför mig själv för att hitta lyckan, den går inte att hitta där ute, utan den finns alltid inom mig. Jag måste bara tillåta mig själv att känna den. Men den finns där. Det är mitt grundläggande State of mind, min bas som alla mina beslut tas ifrån.

Jag är glad att jag kommit så långt att jag förstår att mitt ”jobb” är att må så bra som möjligt, att välja de lätta vägarna och att känna efter innan jag reagerar. För när jag är glad och mår bra, så kommer allt det andra jag ber om i mitt liv, att falla på plats.

Jag vet inte hur, jag vet inte när, men det kommer när det kommer.

Så unna dig stillhet och lyssna inåt, och släpp taget om dig själv imorgon, lev utifrån dina spontana känslor.

Se vad som händer!  

Kommentera här: