Renande regn

Så, om en månad åker jag till Kalifornien på en meditationsretreat i 6 dagar.

Jag kommer att flyga över hela Atlanten, över hela USA och vara borta från mina barn och min man i en vecka.

När jag tänker på detta blir jag lite rädd.

Jag märker att min hjärna hittar på alla möjliga scenarion som kommer att hända på resan, skräckscenarion alltså. Den målar upp otroligt verkliga bilder med otäcka händelser och ger mig en ångest och tryck över bröstet. Tänk om jag blir sjuk? Tänk om barnen eller min man blir sjuka? Tänk om jag kommer bort? Tänk om jag tappar alla mina grejer? Tänk om jag inte kan andas? Tänk om, tänk om, tänk om … det finns inget slut på det.

Jag har mediterat i fem år, och har kommit så pass ”långt” att jag kan identifiera mina tankar och se dom för vad de är;

Tankar.

Historier.

Hitte-på.

Jag förstår att det är bara i mitt huvud, och jag vet att bara jag kan styra mina tankar.

Jag vet dessutom att det jag fokuserar på växer, så … varför kan jag inte bara lita på att resan och upplevelsen av det här underbara retreatet kommer att gå bra? Varför är det så svårt att släppa kontrollen om hur livet ska vara? Om jag på riktigt kunde förstå att så fort jag släpper kontrollen över mitt liv, blir jag fri.

FRI: som i att leva ett fritt liv, fritt från oro, fritt från rädsla, fritt från nojjor.

Fri att ta djupa andetag och låta axlarna sjunka ner för att stanna där.

Nu kom regnet, mitt i en mening och jag blir påmind om att det är första gången jag behöver ta in dynorna på utemöblerna den här sommaren. Tacksamhet över sommaren, över naturen som lever vidare, och frodas i värmen, tacksamhet över regnet.

Regnet kommer med rening, och luft.

Jag tar tacksamt emot varje dag och lovar mig själv att inte leva i en framtid som inte finns, utan att ta en dag och en händelse i taget.

Allt gott,

Cecilia