En tanke blir en idé som blir ...

Fjärilar i magen

 
 Det började med en idé.

Det gör ju alltid det. Alla stora saker som har genomförts genom historien, alla uppfinningar, alla filmer,alla böcker, alla historiska tal och framföranden, har alla börjat som en idé från en människa.

Ur ingenting föds en tanke, som sedan BLIR något.

Ibland är det lätt att avfärda sina idéer som omöjliga eller Ja det hade varit kul, men det går ju inte, osv osv. Men alla idéer man får är ju skapade ur ens eget sinne och alltså helt möjliga att genomföra för just den som tänker dom.

Ett litet, men ganska stort ändå, exempel, är ju vår musikal för barn:

Fjärilar i magen – en dockmusikal om vänskap.

Jag fick en idé om att jag ville göra en barmusikal med dockorna Wilma och Paula, som skulle innehålla känslor, roliga upptåg, en fin historia och massa bra musik. Så jag satte mig och skrev en enkel historia om hur tre vänner möts på skolgården första dagen i ettan. Jag visste redan vilka jag ville jobba med, de två tjejerna jag har haft roligast med i jobbsammanhang genom åren; Jessica Heribertsson och Sandra Caménisch, för jag hade redan då tanken att vi skulle kunna åka runt i landet och spela musikalen för barn på olika förskolor och skolor. Vem som skulle skriva musiken var också en självklarhet, min man Christoffer Schoug som är världsfenomenalt jättebäst på att komponera musik utifrån en känsla eller en text. Och med Sandras låttexter och min idé om vad de skulle handla,om, rann det musik ur honom. Allt gick väldigt lätt, och vi repade ihop en föreställning på några träffar, där vi förutom att hjälpas åt att sätta ihop allt, hade väldigt roligt tillsammans.

De två föreställningarna vi spelade, i egen regi, i Gustavsbersgteaterns foajé i höstas, togs emot jättebra av både barn och vuxna, och vi fick framför allt beröm för att vi visade mycket känslor, att musiken var bra och svängig och att flera föräldrar kände igen sina egna barn i våra karaktärer.

Jag kände då att Wow! Tänk att min idé har blivit en föreställning som människor tycker om! Med musik och texter som barnen sjunger med i! Och jag ville absolut spela den igen, och mera.

SÅ, vi gjorde audition för Länsmusiken i Stockholms kulturkatalog för 2019/20 och har just fått veta att vi kommit med!

Förhoppningsvis vill många förskolor och lågstadier boka oss för att komma och spela!

Jag undrar hur Shakespeare skulle ha känt om han visste hur sjukt välkända hans pjäser och karaktärer är idag? Eller Mozart? Undra hur de känner inför, att deras idéer som de fick en gång i tiden, lever kvar än idag och påverkar så många? Undra hur de känner inför, att deras idéer som de fick en gång i tiden, lever kvar än idag och påverkar så många.

Tänk om Shakespeare hade avfärdat idén han fick om att skriva om Romeo och Julia?

Eller om Mozart hade knycklat ihop notpappren efter några sidor, för att han inte tycket idén höll. Vad mycket vi har vunnit på att dom trodde på sig själva och sina idéer.

Vi är alla kreativa varelser, på olika sätt, och jag tror att man kan genomföra allt man kommer på. Man måste bara börja nånstans.

Ur ingenting föds nånting, precis som vi människor.

Med det sagt säger jag godnatt. Det är ännu en dag i repfabriken i morgon.

Cecilia

Flow

Så, jag har skrivit klar min barn/ungdomsbok. 134 A4-sidor med text om Alyssa och hennes vilja att bli accepterad som hon är.

Jag har mailat in den till flera förlag, så nu är det min uppgift att släppa taget och bara chilla, och lita på att universum har hört min önskan.

Jag ska meditera, och vara mottaglig för vad som händer.

När jag får mitt förlagskontrakt för mina barn och ungdomsböcker, kommer jag framför allt att känna en trygghet och ett lugn att jag kan ta mig tiden som behövs för att skriva ännu mer.

Jag skulle älska att vara författare på heltid!

Min process är nästan alltid att jag får upp en mening eller situation i huvudet, som sedan hänger kvar tills jag sätter mig ner och skriver ner den. Den meningen blir starten på boken. På historien. Sen är det som om karaktärerna pockar på min uppmärksamhet, att de vill komma vidare i berättelsen, och att det är jag som är deras chans att få uppleva något, så då känner jag att det är dags att skriva igen.

Sådär håller jag på. I min skrivarprocess. Just nu, iallafall.

Det kommer säkert att ändras, och det är ok.

Men just nu är jag glad över att jag har skrivit klart den här berättelsen, och jag är tacksam över att det gick så lätt, att orden och meningarna bara rann ur mig! Så underbar känsla att befinna mig i FLOW!

Så tack universum och tack till mig själv, som lyckades vara öppen för livskraften och inspirationen att strömma fritt.

 

Allt gott!

Cecilia

Kort novell, en kväll

Smyger in när dörren står på glänt. Snabb som en vessla gömmer jag mig under soffan i vardagsrummet. Hör hur familjen skyndar, plockar undan i köket, klär på sig. Hör hur ytterdörren slår igen. Sedan; tystnad. Ligger kvar ett tag. Stilla. Försäkrar mig att ingen är kvar i huset. Kryper fram från mitt gömställe. Ser mig omkring. Ett ljust rum med tavlor i guldramar på väggarna. Långa vita gardiner hänger tungt vid fönstren. Ett piano står mitt i rummet. Den svarta ytan blänker. Ett vitt matbord med klädda stolar kring. Går in i köket. Köksbordet är fullt med rester från frukosten; skålar, skedar, assietter, glas, smulor i små högar på den ekbetsade skivan. Suckar och plockar in i diskmaskinen, hittar diskmedlet under bänken och trycker på knappen. Ett dovt mullrande hörs. Torkar bordet rent med trasan, hänger upp den på kranen. Fortsätter in i det stora sovrummet intill köket. Sängen är inte bäddad, kuddarna knöliga efter natten. Skakar täcken och kuddar, öppnar fönstret och släpper in frisk luft. Bäddar fort. Det går av bara farten. Prydnadskuddarna på plats. Sedan, samma procedur i de två barnrummen. Stannar till i flickans rum. Blicken fastnar på affischen ovanför sängen; två hundvalpar ser bedjande på mig. Minns mina egna valpar. De som dog. Så lena de var, så snälla ögon de hade. Svart, varm, len päls. Rycker till. Ljudet av dörrhandtaget ekar i hallen. Snabbt in under sängen, ett nytt gömställe.

”Ja, men precis! Absolut! Jag håller helt med! Jag ska bara hämta nycklar … vad fan … ?” Hör kvinnans röst stanna upp.

”Har du varit hemma? Inte? Men alltså … det är typ städat! Överallt! Ja! Allt är bortplockat i köket!”

Snabba steg mellan rummen. Rösten som tillhör stegen låter stressad, med en hög pitch. Gnällig.

”Och vårt sovrum är helt i ordninggjort! Bäddat! Ja! Till och med prydnadskuddarna ligger rätt!”

Stegen kommer in i flickans rum. Fötter i svarta strumpor med vita prickar på. Trampar runt i rummet. Rösten fortsätter prata.

”Angelicas rum är också städat! Vad fan är det här … ? Är det någon som skämtar med oss?”

Jag ler för mig själv under sängen. Ser fötterna gå ut ur rummet. Hör rösten som pratar i telefonen.

”Nej, jag fattar ingenting. Har jag missat att städerskan skulle komma idag eller?” Skor tas på, nycklar skramlar från nyckelskåpet.

”Ja, ja. Nu har jag bilnyckeln i alla fall. Åker och hämtar upp barnen sedan då, efter jobbet. Nej du har säkert rätt, det måste vara städerskan. Fattar bara inte att jag kunde glömma det … okej. Vi ses sedan, puss.” Tystnad. Andetagen hörs knappt här under sängen. Jag väntar. Hon väntar också. Kvinnan i hallen.

”Hallå? Är det någon här?” ropar hon. Om jag svarar förstörs överraskningen, så jag håller tyst. En suck hörs från hallen. Handen på dörrhandtaget. Gångjärn som gnisslar svagt, och så, dörren som stängs. Sedan; tystnad. Igen. Jag ligger platt på mage en stund. Blickstilla under sängen. Jag räknar till 200 innan jag kryper fram. Klockan på flickans sängbord visar 12.00. Dags för lunch. Hittar ägg i kylen, gör omelett. Dukar med de fina tallrikarna. Fina bestick. Äter i lugn och ro. Bläddrar i dagens tidning. Diskar upp och torkar av, ställer in i skåpet igen. Öppnar fönstret och vädrar ut matoset.