Höstlov!

 Höstlovsbonanza!

 

Vi har varit lediga hela veckan, barnen och jag och vi har haft det väldigt mysigt! Måndagen chillade vi, sen hämtade vi lillkusinen på förskona och åkte hem och gjorde smoothies och lekte i parken. Tisdagen åkte vi till Junibacken med mamma, och även om det var mycket folk, så höll vi en high vibe occoih hann leka och utforska allt och lite till under de 4 timmar vi var där. Sedan åkte vi upp till gammelmormor, 93 år och åt mellis. Det är häftigt när människor med mer än 80 år emellan möts, och att vara flera generationer i samma rum är också något speciellt. Min mormor, min mamma, jag och mina barn.

På onsdagen gick vi till badhuset och även där var det mycket folk, men att trängas med främlingar i en pool är bland det bästa jag vet, så det var bara att köra =) Jag fick en känsla av det skulle vara så mysigt att bo på hotell med familjen, och eftersom vi inte åkt iväg på en resa, så unnade vi oss en övernattning på Djurönäset! Jag känner en som jobbar där så vi fick grymt bra deal, och även där finns det pool och bastulandskap så vi badade och bastade igen, innan det var dags för härlig middag och mys på rummet. Igår morse när vi skulle äta frukost så slog det mig att vi människor inte kan hantera för mycket på en gång. Som vid en frukostbuffé. Det blir som om man måste äta massor, dels för att man har betalt för det och dels för att man inte vill missa nått. Så det slutar med att man äter massa konstiga saker som man aldrig brukar äta till frukost annars, typ lax, sill, korv, köttbullar … för annars kunde man ju lika gärna ätit hemma. Det är ju bara bröd, smör, yoghurt ändå. Bara att det är upplagt lite finare, och att det är personal som hela tiden tömmer bordet och tar bort tallrikar. Det känns som om jag håller på att spräcka hål på illusioner, som frukostbuffé. För även om jag skiter i att känna efter och så, så är jag inte lika intresserad av att äta massa crap bara för att. Typ croissanter, bullar, massor med kaffe osv, bara för att jag borde unna mig nu när jag är på hotell. Fattar du? Jag märker att det är en sorg varje gång jag spräcker hål på en illusion, eller idé som jag tidigare trott på, eftersom det betyder att det finns färre och färre saker utanför mig själv som gör mig glad och tillfredsställd. Det betyder iof att jag kommit en bra bit. Jag förstår mer och mer att det bara är jag som kan skapa min egen lycka och att omständigheter runtomkring mig aldrig kan fylla upp ett tomrum. Sen är det så att jag blir glad av saker som händer, absolut, det hjälper att ha roligt, det är roligt att träffa vänner och skratta och prata, och att leka med barnen, dansa och skratta det är klart att det gör mig glad, men om jag förlitar mig på att sånt ska fylla mig med glädje så är jag beroende av yttre omständigheter och då blir det ju så att jag hela tiden letar utåt istället för inåt. För återigen, som jag skrivit här på bloggen så många gånger tidigare, det jag vill känna i mittliv är glädje, kärlek, lycka och klarhet. Och allt det känner jag när jag tillåter mig själv att sitta och meditera och connecta med mig själv. Vara i linje med mig själv. Nu är det fredag och jag jobbar ikväll, det ska bli roligt att träffa alla på teatern och att spela upp vår föreställning igen!en av det bästa sakerna med mitt jobb är när jag får kontakt med publiken och ser/känner deras glädje. När de står upp i bänkarna och klappar händerna och dansar och sjunger med, då kokar det inne på teatern och det känns som om taket ska lyfta! Jag brukar föreställa mig att alla vi inne på teatern bidrar med att höja vibrationen på jorden under den stunden v är tillsammans, när alla dansar och är glada, så ser jag framför mig att det strålar upp energi från teatern och ut i universum, wow, eller hur!

 

NU har vi en mysig hemmadag, jag och barnen innan jag åker till teatern. Ut i skogen kanske? Eller bara chilla inne. Vi får se.

Allt gott,

Cecilia

Yeah, BUT

 Så, nu har jag läst klart I hope I screw this up av Kyle Cease, en bok som handlar om att följa sitt högsta kall, en bok som han skrev utan att veta hur, men han visste varför. Han skriver fritt om sina tankar i boken, och det märks att han skriver från hjärtat, ibland blir det långa frånsvävningar från ämnet som ha började skriva om, men det leder alltid fram till någonting bra. Boken utmanar mitt sätt att tänka, den uppmanar mig till att syna mig själv och att lyssna inåt. Mycket av det som står i boken har jag hört honom prata om tidigare på hans youtubekanal, men det är intressant att läsa hans egna ord om hans egen process in i den ”spirituella” världen, om man nu ska kalla den för något annat än bara "världen".
Vi är alla här av en anledning, vi har alla möjlighet att göra någonting fantastiskt med våra liv, och vi kan alla förändras, det handlar om att förstå att vi inte är den personen vi har blivit. Fattar du? Bara fr att jag har gjort på ett speciellt sätt i 39 år behöver jag ju inte fortsätta att göra så, om jag inte känner att jag utvecklas av det. Jag kan ju när som helt bryta ett mönster, starta något nytt, byta jobb, våga ta steget att lära mig något nytt, eller vad det kan vara. Jag fattar allt det där, jag håller helt med i allt han skriver och övningarna i boken gör mig triggad på ett bra sätt, jag vill genast sätta igång med mina hundra olika idéer och jag känner inspiration och styrka och bla bla bla.
MEN.
Nu kommer jag till mitt stora hinder; att faktiskt göra något.
Jag är så bra på att visualisera olika scenarion, jag känner i kroppen hur det skulle vara att stå på scen in min egna föreställning, eller med dockan Wilma på handen, och höra publiken skratta.
 
Jag känner hur underbart det skulle vara att få vara coach åt människor, jag känner en glädje och exhaltering inför att hjälpa människor i sina liv, att inspirera och stötta, choacha så att de vågar leva i sitt högsta kall.
MEN.
Vågar jag? Vill jag det ens? Eller är det bara en flykt för att jag inte vågar lita på att jag kan jobba som artist hela livet? Eller är det faktiskt så att jag skulle tycka att det var ett roligt och härligt jobb?
 
Ok, om jag skulle börja nånstans bara, för att se hur det kändes, t.ex. genom att ta en kurs i choachning, eller liknande, eller om jag bara skulle börja med en kompis, som behöver stöd och hjälp, om jag skulle börja med att erbjuda min tid, att jag lyssnar och kommer med förslag om jag höra nått som skulle komma upp. Och tänk om jag skulle börja skriva på en musikal, eller pjäs, och se vad som skulle komma ut?
Tänk om jag skulle våga kalla mig själv för författare, och faktiskt färdigställa flera av de böcker som ligger på datorn?
Tänk om … det enda som krävs är att jag dyker upp, stannar i rummet och gör nått. Det är allt.
 
Det behöver inte bli storslagen prosa, eller Shakespeare det behöver inte bli någonting alls. Det viktiga är att jag är här och att jag stannar.
 
Apropå det så måste jag kissa. Det måste jag ändå få lämna rummet för? Känns lite väl att ställa in en hink i vardagsrummet, eller att sitta och skriva på toa …
Tillbaka!
Ni märkte inte ens att jag gick iväg, eller hur? Men jag lovar, jag ska inte smita utan att berätta, det är fusk.
 
Ok … så, om jag skulle börja med att skriva en pjäs då. Vad ska den handla om?
Pojke möter flicka är ju väldigt förlegat … hämd känns inte så kul heller. Jag skulle vilja skriva nått som är roligt, och inspirerande, något som lämnar en härlig känsla av hopp hos dom som ser, eller läser! Det behövs en tvist av något slag, men inte den typen som innehåller död eller zombies, nej det kanske kan räcka med att en hatt försvinner? Eller en katt? Jag kanske ska skriva på rim?
"En hatt försvann i natt, från min lille vän knattefnatt, och se så sur hen är nu när en får gå med huvudet bär."
Nej. Definitivt inte på rim. Hm … om två äldre damer då? Som ses på biblioteket varje tisdag, som fikar där och som installerar sig i de sköna sofforna, som är med på alla föreläsningar och aktiviteter som bibblan ordnar. Nej, booooring.
Men om en äldre dam som vaknar en morgon med en känsla i kroppen, något är annorlunda.
Hon ska snart dö. Hon bara vet det, känner det på sig. Och hon får veta att det kommer att ske inom en vecka. Hon är 90 år, men har kroppen med sig och sinnet är klart, hon är glad och känner ingen bitterhet över detta besked, utan tvärtom, hon känner en spänning, och en iver, nu ska hon snart få träffa sin man igen! Han dog för 20 år sedan och dagarna har gått väldigt långsamt sedan dess. Hennes döttrar har varit där, alltid stöttat henne,och barnbarnen har kommit och hälsat på, men det är inte samma sak att träffa dom som att få sitta i soffan bredvid sin make sedan många år, hålla hans hand och titta på deckare på tv.
Hon minns hur hans hand kändes i hennes. Tung, alltid varm, med mjuk hud över de tydliga venerna. Där under kände hon blodet pulsera. Soffan var tillräckligt stor för de båda att sitta i på varsin ände, med en trave böcker emellan dom. Varsin fotpall hade de och varsin läslampa som båda var riktade neråt mot det som lästets för stunden.
Ja, kanske det är detta jag ska skriva om!
Jag unnar mig att börja, så får jag se vad om kommer fram!

Meditation på FN-möte

En timme, sittandes i soffan.

Det är det jag gjort precis just nyss. Meditation, eller bara vara, eller vad man vill kalla det, det spelar ingen roll.

Det som spelar roll är att göra det.

Bara sitta och vara utan att göra någonting en stund varje dag.

Såhär ser jag ut nu, visst ser jag inspirerad och pigg ut =) =)  

En timme är superlänge och det är inte alls som jag hinner det varje dag, men jag allt från 15 minuter till en timme sitter jag varje dag, och nu skulle det vara konstigt att inte göra det.

Och förstå detta; när jag säger att jag mediterar varje dag, så räknar jag in de stunderna jag sitter på bussen till stan, antingen med en guidad meditation i lurarna, eller när jag bara sitter och blundar, och jag räknar de små stunderna som jag får med egentid när barnen är hemma.

Jag känner inte att jag måste sitta på ett visst sätt, eller vara på någon viss plats, utan det viktiga för mig, är att känna att jag kopplas ihop med mig själv någon gång under dagen, eftersom det gör mg gladare, lugnare och mer harmonisk. Bara sitta och känna mitt hjärta slå, känna luften som fyller mina lungor, lyssna till ljuden i rummet. 

 
 

Att inte göra någonting borde vara startpunkten för alla, överallt.

Tänk om man skulle ha för vana att starta alla viktiga möten med typ 10 minuters meditation?  

Tänk dig ett stort FN-möte, där alla världens ledare skulle meditera tillsammans en stund, och koppla upp sig med sina högre jag,  jag lovar att mötet skulle bli så mycket mer effektivt!

Samma sak i skolan; låt klassrummet få vara en plats för meditation under de första minuterna på morgonen, så att alla i gruppen känner sig hopkopplade med sig själva, då skulle lektionerna som följde bli mer harmoniska och det skulle bli mindre mobbing och jämförelse mellan barnen, eftersom de alla skulle känna sitt eget värde.

Att sitta och bara vara, att känna sin egen kropp, känna hur energin flödar genom varje cell i kroppen, det är en sån underbart skön känsla! Både igår och idag har jag unnat mig en timmes meditation, och båda gångerna har jag fått upp tanken; ”jag skulle kunna sitta här hela dagen!” för att det är så härligt att bara uppleva den härliga känslan av varm och kärleksfull energi.

 

Jag är här nu. Du är här nu.

Världen är vår lekplats och det är dags att vi på riktigt förstår det och börjar leka!  

 

Allt gott!

Cecilia