Vi tar det från början!

Här kommer början på historien om Gunilla!

Kapitel 1.

 ”Kaffet är lite väl svagt tycker jag. Men brödet var gott. Bakat själv?”

”Nej. Köpe. Från Ica”.

”Mhm? Tänk vad dom kan nu för tiden”.

Gunilla iakttog sin man medan han åt. Hans huvud såg för stort ut för resten av den smala kroppen. Om det berodde på att han hade en ovanligt stor och smart hjärna, eller om det bara var en massa vatten där innanför, det hade hon aldrig förstått. Ett smaskande ljud fyllde köket där dom satt som vanligt och åt frukost och hennes blick fastnade på hans mun; han liksom malde brödet mellan tänderna, käken gick runt på något sätt, som en ko som idisslar”. Så slutade han att tugga, la ifrån sig smörgåsen och tog upp kaffekoppen, allt utan att släppa tidningen med blicken, och drack kaffet i stora klunkar. Hon hade alltid undrat om han inte brände sig? Tydligen inte. Glasögonen, samma som alltid; tunna fyrkantiga stålbågar, hade halkat ner på näsan när han satt där och åt, malde, drack och läste DN. Alltid DN, varje morgon sedan 1967. Vi måste vara deras mest trogna prenumeranter, tänkte hon och tog en tugga av sin knäckebrödssmörgås med ost.

Hon vinkade av honom på trappan, som hon alltid gjort, alla de 35 åren som de hade bott där i radhuset. Och han vände sig alltid om och vinkade tillbaka, precis innan han rundade hörnet ner mot bussen. Förr om åren hade han gått till jobbet, nuförtiden gick han iväg till biblioteket, till bingohallen, eller till golfen. Men han gick alltid hemifrån samma tid som han alltid gjort, klockan 07.45. ”Varför ändra på något som funkar bra?”, svarade han henne när hon frågade om han inte ville unna sig att ta det lite lugnt nu när han var pensionär.

 I köket stod frukosten kvar på bordet och hon började vant att duka av. Hans kaffekopp var fortfarande varm, hon sniffade lätt på det som var kvar på botten, rynkade näsan och sköljde ur koppen. ”Usch, hur kan man dricka något sådant här?” sa hon högt för sig själv och ställde föraktfullt ner koppen i diskmaskinen. Nej kaffe var inte hennes favorit inte. Man fick en sådan äcklig andedräkt av det tyckte hon. Gunnar hade alltid det, dålig andedräkt, den var som en frän, sur stank som pös ut ur hans mun i tid och otid, och på helgerna när de båda var hemma, tyckte hon att lukten fyllde upp hela huset så att hon knappt kunde andas. Ja på helgen gick kaffebryggaren varm. Men inte kunde han brygga det själv inte, nej han hade ingen aning hur en sådan apparat fungerade. Han visste inte mycket om köket alls faktiskt, det var ”hennes planhalva” som han kallade det och ingen plats för en man. När diskmaskinen var full satte hon igång den och sträckte sig över diskbänken efter Vettextrasan och torkade av bordet. Det var smulor på hans plats. Varenda morgon. Och han som ändå tuggade med stängd mun, så noggrant. ”Hur bar han sig åt egentligen?” Hon suckade. Hennes plats däremot var ren, det syntes knappt att någon hade suttit där.

 Gunilla såg sig själv som en trevlig person, en som säger hej till folk hon möter på gatan, ens om har kontroll på sitt liv och som vet vad som är bra för en. Hon försökte att äta bra mat, visste hur dåligt det var med kött, lyssnade till alla larm om matindustrin, om alla tillsatser och färgämnen, E-ämnen och vad det nu hette, och valde maten hon handlade med omsorg. Träningskortet på Friskis & Svettis använde hon flitigt och under det senaste året hade hon gått ner 10 kilo. Det hade gjort henne piggare och hon kände sig lite yngre, faktiskt. Men oavsett hur mycket hon ville ha sin mans bekräftelse så fick hon ingen, han var som blind för sådana kroppsliga förändringar, och gav mycket sällan komplimanger, om än aldrig. Jo, en gång minns hon att han hade sagt att hon hade vackra ögon, det var på midsommarafton när dom var nyförlovade, solen lyste starkt och hon blev bländad och kisade. ”Du har så vackra ögon”, hade han hasplat ur sig och hon log snällt, såg honom knappt för ljuset.

Gunnar hängde inte på hennes hälsotåg utan envisades med att vilja ha söndagsstek och när det var grillsäsong var det bara oxfilé som gällde. Och eftersom hon var en snäll fru så lagade hon det. Jo, Gunilla var ganska nöjd med sitt liv. Eller, nöjd, kanske var att ta i. Hon tyckte det var helt okej. Eller, okej, hon hade det ganska tråkigt. Eller väldigt tråkigt. Det hade hon haft de senaste 30 åren, snabbt räknat.

 

Utdrag ur skriveri

OK! Jag skriver på flera historier, och här är ett utdrag från en av dom som går under arbetsnamnet "Affären vid 65" Det handlar om Gunilla som hamnar i en livskris när hon får reda på en oväntad sak om sin väninna.

Kapitel 3.

Barbro hade färgat håret, mörkbrunt, men behållt en blond slinga i luggen. Det såg förjävligt ut tänkte Gunilla där hon satt nedsjunken i hennes soffa, överfallen från alla håll av prydnadskuddar och plädar. Hon smuttade på teet. Det var pissljumet och bittert, men hon svalde ner det och tog en bit av sockerkakan som låg på fatet mellan dom på vardagsrumsbordet. Barbro satt i skräddarställning på mattan, babblade på om hennes ”älskare” och hennes plufsiga läppar formade ord som ”passion” ”älska” ”livskamrat”. Gunilla gjorde sitt bästa för att hålla god min, nickade medhållande och tuggade på kakan, den var torr, smulor fyllde hennes mun, hon var nära att andas in dom, så hon skyndade sig att svälja ner det med det ljumma teet. Barbro lyfte på håret, höll upp det i händerna ovanför huvudet, likt en fontän-badande Anita Ekberg och släppte sen ner det med en dramatisk gest och sa;

”Luca är sååå generös! Alltså herre Gud jag har aldrig varit med om någonting liknande förstår du! Han bara ger och ger, jag menar blommor, choklad, bjuder mig på middagar … till och med det här smycket har han gjort själv!” Hon böjde sig fram och blottade halsen och Gunilla såg ett halsband av träpärlor som såg ut att vara gjort av ett barn, hänga ner i hennes djupa solbrända urringning. Hon log snällt, dolde en fnys i med servetten för munnen;

”Å, vad … fint. Han är verkligen en … konstnär”. Barbro tog inte in hennes syrliga kommentar utan fortsatte bara mala på;

”Alltså herre Gud vad han GER! Ger, ger, ger … av sig själv också … haha … jaaameeeen, du fattar vad jag menar vaaaa ….?” Hon slängde sig bakåt, slog nästan huvudet i spiselkransen, och låg nu raklång på rygg och skrattade högt, ”Ha! Åh, Gunilla, jag har aldrig varit så här lycklig i hela mitt liv! Aldrig! Inte ens på min bröllopsdag. Stackars Leif, jag tycker faktiskt lite synd om honom, att han inte får uppleva mig som jag är nu. Jag känner mig så levande, så stark!” Hon studsade upp, gjorde några flygande rörelser med armarna i luften.

Försöker hon kanske imitera en örn”, tänkte Gunilla och märkte hur hon plötsligt hade det svårt att andas. Hon ställde ifrån sig koppen, reste sig och gjorde en ansats till att säga någonting, men Barbro hann före, tog tag i hennes axlar och såg henne allvarligt i ögonen.

”Gunilla. Jag är kär. På riktigt. Luca är allt jag nånsin drömt om hos en man. Jag struntar i att han är hälften så gammal som jag, jag tänker göra det ändå”. Gunilla tog ett djupt andetag, lyfte på axlarna för att skaka av sig Barbros händer, kände sig yr av hennes parfym som slog mot henne, och av allt hon pratade om.

”Nu förstår jag inte vad du pratar om? Göra vaddå?” Barbro lyfte händerna till munnen och spärrade upp de gröna ögonen, såg ut som om hon höll på världens största överraskning, tittade på henne under lugg och så exploderade hon ut med armarna till sidorna och spratt till i hela kroppen, smällde till Gunilla på näsan, ganska hårt, men det tog hon ingen notis om, utan utbrast;

”Jag ska flytta med honom till Italien!!! Jag ska bli italienare!! Fontana di trevi, here I come! Ahh!!!” Hon hoppade upp och ner på stället av glädje och gav ifrån sig ett kvidande skratt. Gunilla masserade näsan lätt, iakttog sin väninnas glädjeyttring med avsmak och kände hur en stor klump växte i magen på henne. En känsla av maktlöshet, trötthet, sorg, avund, bitterhet, som blev större och större, började krypa upp mot halsen och fick henne att svettas.

”Barbro. Jag mår inte så bra, jag har nog ätit någonting konstigt … det är bäst att jag går hem”. Hon gick ut i hallen, började snöra på sig Eccoskorna. Barbro småsprang efter, bysten skumpade, lade en hand på hennes böjda rygg.

”Men Gud! Usch då. Säg inte att det är kakan jag bjöd på? Det är ett italienskt recept, Lucas mamma gjorde alltid … ”

”Vi får prata med sen, jag måste gå nu. Hej så länge!” sa Gunilla och öppnade snabbt dörren, ville bara ut i friska luften. Barbro vinkade av henne på yttertrappan, ropade efter henne;

”Ring sen! Vi måste prata mer, jag hann inte … ” mer hörde hon inte för det kom en stor buss körandes längs med vägen, tack och lov.

Tankarna malde när hon gick på de små gatorna i radhusområdet. Hon tittade inte upp, kunde vägen hem från Barbro utan och innan, så många gånger hon gått den genom åren.

Luca. Luca! Ha! Vilket namn! ”han ger och ger” Usch! Jag har då aldrig hört något så löjligt i hela mitt liv! Passion, förälskelse, KÄR! Usch!” Hon gick snabbt, klumpen i magen hade sjunkit tillbaka en aning och det var skönt att röra på sig.

Vem tror hon att hon är? Går runt i sina urringade klänningar med blomtryck, färgat håret mörkt. Hon ser ju ut som en spåtant! En riktig flumgumma, det är vad hon blivit! Italienare. ”jag ska bli italienare!” Ha! Som om hon bara kan flytta ner till Italien och bara var där då eller? Ja ja, lycka till säger jag! När pengarna är slut och hennes dulce lecce-pojkvän har tröttnat på rynkorna och gäddhänget, då kommer hon tillbaka! Och kommer Leif finnas kvar då tro? Nä! Eller kanske , troligen. Men det hör inte hit. Man gör bara inte så här!”. Hon stannade upp utanför hennes och Gunnars huslänga. Den gula färgen var blek, flera flagor hade lossnat och det behövdes verkligen målas om. Dom hade en hörntomt, inhägnad av en stor Syrénhäck som nu stod i full blom. Hon kände den underbara doften och fylldes av vemod. De hade planterat den när de flyttade in 1967, på våren. Då hade det bara varit dom två, Gunnar och hon och de hade varit överens om att ett hem är inget hem utan en Syrén. Det var länge sen nu. Men busken stod sig och blommade med vackra lila blommor varje år. Hon fnös till av minnet.

”Finns det syrén i Italien kanske? Nej, knappast”, sa hon högt och gick in genom dörren.