Vi tar det från början!

Här kommer början på historien om Gunilla!

Kapitel 1.

 ”Kaffet är lite väl svagt tycker jag. Men brödet var gott. Bakat själv?”

”Nej. Köpe. Från Ica”.

”Mhm? Tänk vad dom kan nu för tiden”.

Gunilla iakttog sin man medan han åt. Hans huvud såg för stort ut för resten av den smala kroppen. Om det berodde på att han hade en ovanligt stor och smart hjärna, eller om det bara var en massa vatten där innanför, det hade hon aldrig förstått. Ett smaskande ljud fyllde köket där dom satt som vanligt och åt frukost och hennes blick fastnade på hans mun; han liksom malde brödet mellan tänderna, käken gick runt på något sätt, som en ko som idisslar”. Så slutade han att tugga, la ifrån sig smörgåsen och tog upp kaffekoppen, allt utan att släppa tidningen med blicken, och drack kaffet i stora klunkar. Hon hade alltid undrat om han inte brände sig? Tydligen inte. Glasögonen, samma som alltid; tunna fyrkantiga stålbågar, hade halkat ner på näsan när han satt där och åt, malde, drack och läste DN. Alltid DN, varje morgon sedan 1967. Vi måste vara deras mest trogna prenumeranter, tänkte hon och tog en tugga av sin knäckebrödssmörgås med ost.

Hon vinkade av honom på trappan, som hon alltid gjort, alla de 35 åren som de hade bott där i radhuset. Och han vände sig alltid om och vinkade tillbaka, precis innan han rundade hörnet ner mot bussen. Förr om åren hade han gått till jobbet, nuförtiden gick han iväg till biblioteket, till bingohallen, eller till golfen. Men han gick alltid hemifrån samma tid som han alltid gjort, klockan 07.45. ”Varför ändra på något som funkar bra?”, svarade han henne när hon frågade om han inte ville unna sig att ta det lite lugnt nu när han var pensionär.

 I köket stod frukosten kvar på bordet och hon började vant att duka av. Hans kaffekopp var fortfarande varm, hon sniffade lätt på det som var kvar på botten, rynkade näsan och sköljde ur koppen. ”Usch, hur kan man dricka något sådant här?” sa hon högt för sig själv och ställde föraktfullt ner koppen i diskmaskinen. Nej kaffe var inte hennes favorit inte. Man fick en sådan äcklig andedräkt av det tyckte hon. Gunnar hade alltid det, dålig andedräkt, den var som en frän, sur stank som pös ut ur hans mun i tid och otid, och på helgerna när de båda var hemma, tyckte hon att lukten fyllde upp hela huset så att hon knappt kunde andas. Ja på helgen gick kaffebryggaren varm. Men inte kunde han brygga det själv inte, nej han hade ingen aning hur en sådan apparat fungerade. Han visste inte mycket om köket alls faktiskt, det var ”hennes planhalva” som han kallade det och ingen plats för en man. När diskmaskinen var full satte hon igång den och sträckte sig över diskbänken efter Vettextrasan och torkade av bordet. Det var smulor på hans plats. Varenda morgon. Och han som ändå tuggade med stängd mun, så noggrant. ”Hur bar han sig åt egentligen?” Hon suckade. Hennes plats däremot var ren, det syntes knappt att någon hade suttit där.

 Gunilla såg sig själv som en trevlig person, en som säger hej till folk hon möter på gatan, ens om har kontroll på sitt liv och som vet vad som är bra för en. Hon försökte att äta bra mat, visste hur dåligt det var med kött, lyssnade till alla larm om matindustrin, om alla tillsatser och färgämnen, E-ämnen och vad det nu hette, och valde maten hon handlade med omsorg. Träningskortet på Friskis & Svettis använde hon flitigt och under det senaste året hade hon gått ner 10 kilo. Det hade gjort henne piggare och hon kände sig lite yngre, faktiskt. Men oavsett hur mycket hon ville ha sin mans bekräftelse så fick hon ingen, han var som blind för sådana kroppsliga förändringar, och gav mycket sällan komplimanger, om än aldrig. Jo, en gång minns hon att han hade sagt att hon hade vackra ögon, det var på midsommarafton när dom var nyförlovade, solen lyste starkt och hon blev bländad och kisade. ”Du har så vackra ögon”, hade han hasplat ur sig och hon log snällt, såg honom knappt för ljuset.

Gunnar hängde inte på hennes hälsotåg utan envisades med att vilja ha söndagsstek och när det var grillsäsong var det bara oxfilé som gällde. Och eftersom hon var en snäll fru så lagade hon det. Jo, Gunilla var ganska nöjd med sitt liv. Eller, nöjd, kanske var att ta i. Hon tyckte det var helt okej. Eller, okej, hon hade det ganska tråkigt. Eller väldigt tråkigt. Det hade hon haft de senaste 30 åren, snabbt räknat.