Yeah, BUT

 Så, nu har jag läst klart I hope I screw this up av Kyle Cease, en bok som handlar om att följa sitt högsta kall, en bok som han skrev utan att veta hur, men han visste varför. Han skriver fritt om sina tankar i boken, och det märks att han skriver från hjärtat, ibland blir det långa frånsvävningar från ämnet som ha började skriva om, men det leder alltid fram till någonting bra. Boken utmanar mitt sätt att tänka, den uppmanar mig till att syna mig själv och att lyssna inåt. Mycket av det som står i boken har jag hört honom prata om tidigare på hans youtubekanal, men det är intressant att läsa hans egna ord om hans egen process in i den ”spirituella” världen, om man nu ska kalla den för något annat än bara "världen".
Vi är alla här av en anledning, vi har alla möjlighet att göra någonting fantastiskt med våra liv, och vi kan alla förändras, det handlar om att förstå att vi inte är den personen vi har blivit. Fattar du? Bara fr att jag har gjort på ett speciellt sätt i 39 år behöver jag ju inte fortsätta att göra så, om jag inte känner att jag utvecklas av det. Jag kan ju när som helt bryta ett mönster, starta något nytt, byta jobb, våga ta steget att lära mig något nytt, eller vad det kan vara. Jag fattar allt det där, jag håller helt med i allt han skriver och övningarna i boken gör mig triggad på ett bra sätt, jag vill genast sätta igång med mina hundra olika idéer och jag känner inspiration och styrka och bla bla bla.
MEN.
Nu kommer jag till mitt stora hinder; att faktiskt göra något.
Jag är så bra på att visualisera olika scenarion, jag känner i kroppen hur det skulle vara att stå på scen in min egna föreställning, eller med dockan Wilma på handen, och höra publiken skratta.
 
Jag känner hur underbart det skulle vara att få vara coach åt människor, jag känner en glädje och exhaltering inför att hjälpa människor i sina liv, att inspirera och stötta, choacha så att de vågar leva i sitt högsta kall.
MEN.
Vågar jag? Vill jag det ens? Eller är det bara en flykt för att jag inte vågar lita på att jag kan jobba som artist hela livet? Eller är det faktiskt så att jag skulle tycka att det var ett roligt och härligt jobb?
 
Ok, om jag skulle börja nånstans bara, för att se hur det kändes, t.ex. genom att ta en kurs i choachning, eller liknande, eller om jag bara skulle börja med en kompis, som behöver stöd och hjälp, om jag skulle börja med att erbjuda min tid, att jag lyssnar och kommer med förslag om jag höra nått som skulle komma upp. Och tänk om jag skulle börja skriva på en musikal, eller pjäs, och se vad som skulle komma ut?
Tänk om jag skulle våga kalla mig själv för författare, och faktiskt färdigställa flera av de böcker som ligger på datorn?
Tänk om … det enda som krävs är att jag dyker upp, stannar i rummet och gör nått. Det är allt.
 
Det behöver inte bli storslagen prosa, eller Shakespeare det behöver inte bli någonting alls. Det viktiga är att jag är här och att jag stannar.
 
Apropå det så måste jag kissa. Det måste jag ändå få lämna rummet för? Känns lite väl att ställa in en hink i vardagsrummet, eller att sitta och skriva på toa …
Tillbaka!
Ni märkte inte ens att jag gick iväg, eller hur? Men jag lovar, jag ska inte smita utan att berätta, det är fusk.
 
Ok … så, om jag skulle börja med att skriva en pjäs då. Vad ska den handla om?
Pojke möter flicka är ju väldigt förlegat … hämd känns inte så kul heller. Jag skulle vilja skriva nått som är roligt, och inspirerande, något som lämnar en härlig känsla av hopp hos dom som ser, eller läser! Det behövs en tvist av något slag, men inte den typen som innehåller död eller zombies, nej det kanske kan räcka med att en hatt försvinner? Eller en katt? Jag kanske ska skriva på rim?
"En hatt försvann i natt, från min lille vän knattefnatt, och se så sur hen är nu när en får gå med huvudet bär."
Nej. Definitivt inte på rim. Hm … om två äldre damer då? Som ses på biblioteket varje tisdag, som fikar där och som installerar sig i de sköna sofforna, som är med på alla föreläsningar och aktiviteter som bibblan ordnar. Nej, booooring.
Men om en äldre dam som vaknar en morgon med en känsla i kroppen, något är annorlunda.
Hon ska snart dö. Hon bara vet det, känner det på sig. Och hon får veta att det kommer att ske inom en vecka. Hon är 90 år, men har kroppen med sig och sinnet är klart, hon är glad och känner ingen bitterhet över detta besked, utan tvärtom, hon känner en spänning, och en iver, nu ska hon snart få träffa sin man igen! Han dog för 20 år sedan och dagarna har gått väldigt långsamt sedan dess. Hennes döttrar har varit där, alltid stöttat henne,och barnbarnen har kommit och hälsat på, men det är inte samma sak att träffa dom som att få sitta i soffan bredvid sin make sedan många år, hålla hans hand och titta på deckare på tv.
Hon minns hur hans hand kändes i hennes. Tung, alltid varm, med mjuk hud över de tydliga venerna. Där under kände hon blodet pulsera. Soffan var tillräckligt stor för de båda att sitta i på varsin ände, med en trave böcker emellan dom. Varsin fotpall hade de och varsin läslampa som båda var riktade neråt mot det som lästets för stunden.
Ja, kanske det är detta jag ska skriva om!
Jag unnar mig att börja, så får jag se vad om kommer fram!

Post-Audition-tankar

Jag har precis kommit hem från callback för en musikal som ska sättas upp nästa höst i Stockholm, Ghost, och jag sökte huvudrollen, Molly. Musikalen bygger på filmen med samma namn, ni vet, den där med Patrick Swayze och Demi Moore och Drejskivan. Jag skriver Drejskivan med stor bokstav, för den har ju en egen roll i filmen kan man säga.

Musikalen ska alltså upp nästa år, men redan nu pågår auditions.

Jag var på en första sökning förra söndagen och gick efter en sång vidare direkt till final callback, eller slutlig tillbakakallning, på svenska =) Det är alltid skönt att få visa så mycket man kan på en audition, och trots att jag är sliten i rösten, så har jag levererat bra idag.Jag gick in med mitt hjärta främst, och sket i hur jag sjöng, struntade i om jag skulle klara de höga tonerna, utan fokade på att verkligen känna det jag sjöng om. Och under scenerna som vi gjorde, gav jag allt, alltså känslomässigt.

Klockan 9.50 i morse grät jag för "min pojkväns" liv, i en danssal med fem personer några få meter framför mig, som en publik.

Yeah...det här jobbet gör att jag hamnar i märkliga situationer ibland alltså...

Men allt sköttes väldigt proffsigt, och det kändes inte pinsamt eller utelämnande på nått sätt, det är bara märkligt att ge allt och gråta och känna riktiga känslor, och sen höra ett ”Tack!” och så är man klar.

När jag åkte hem så började min hjärna iscensätta hela auditiondagen igen, och försöka få till en annan variant på hur jag skulle ha gjort. Hjärnan spelade upp scenerna och sångerna, på ett annat sätt framför mig och visade mig hur jag skulle kunnat ha gjort, och det gav mig obehagliga känslor inför den audition som jag faktiskt gjorde, den som inte går att ändra på, eftersom den redan har hänt.

Det är så intressant med hjärnan, att den efterkonstruerar saker på ett annat sätt, som om jag skulle kunnat åka tilllbaka i tiden och faktiskt ändra på nått. Och varför vill hjärnan egentligen att jag ska behöva ändra på nått? Varför kan inte den stunden bara få vara bra, duga som den var? Varför måste den fixas till? I slutändan spelar det ingen roll hur jag presterade på audition, rent tekniskt, utan det som spelar roll är om jag lyckades förmedla en känsla, och fick åskådarna att känna något.

Och framför allt handlar det om om JAG vill ha jobbet.

Eftersom jag skapar min egen verklighet, så skapar jag också jobben, och alltså är det jag som bestämmer om jag vill ha rollen eller inte.

Eller, rättare sagt, det är upp till mig att känna mig värdig att få en huvudroll.

När jag känner mitt eget värde, och när jag förstår att jag duger som jag är, då får jag allt jag vill ha.

Så, min enda uppgift nu, om jag vill ha rollen, är att ha en high vibe och känna glädje de kommande dagarna, och att känna mitt egenvärde. Och det förlorar jag ju ingenting på, så jag kan lika gärna unna mig.

Eller hur?

Nyhetens rädsla

Sedan typ 3 år så har jag medvetet slutat att läsa dagstidningar och kolla på nyheterna på TV.

För vissa är det otänkbart att inte göra det, för mig är det ofattbart att det måste rapporteras om allt hemskt i världen varje dag, hela tiden. Att vi matas med bilden av att vårt samhälle är på väg utför, när det finns en massa bra saker som händer varje dag också.

Tänk om nyheterna bara under ett dygn, skulle rapportera om glada nyheter, saker som händer i världen som gör världen bättre, människor som hjälper varandra, barn som föds, vad skulle hända då? Om man under ett dygn skulle se löpsedlar och höra på radio och tv, läsa i tidningar, att vår värld mår bra och att det är en massa saker som är kärleksfulla på vår jord, så skulle kanske vibrationen höjas på planeten och vi skulle inte vilja ha ihjäl varandra lika mycket?

Det kanske skulle göra att människor vågade mötas och se varandra i ögonen på t-banan istället för att stirra ner på sina telefoner? Om man utgick från att alla människor var snälla så skulle man vilja ha kontakt också. Istället för att som det känns nu, vilja avskärma sig från alla runtomkring.

Men hej, alla gör som dom vill, och jag dömer ingen, men det jag märkt hos mig själv är att jag är lugnare och tryggare och att jag har slutat att vara rädd utan någon egentlig orsak, och jag oroar mig mindre, får upp färre kaos-scenarion i huvudet.

Men det beror nog mest på att jag mediterar och verkligen börjar fatta att jag inte är mina tankar. Utan jag är så mycket större än dom.

Jag är allt, och du är allt, och vi är bra som vi är.