Dag 54

Fördelen med att bo på Värmdö är att jag alltid har nära till havet. Cyklar hit på tio minuter, njuter av vinden, hör hur havet sköljer in över stranden. På sommaren är det fullt med folk här, man får trängas och zig-zagga ner till vattnet för att bada.
Nu på hösten är det tomt. Underbart för mig som älskar att sitta på bryggan och bara vara.
 
 
Nu har jag mediterat en timme om dagen i 54 dagar.
För det mesta känns det som om jag sitter och sover. Jag nickar till, huvudet dimper ner tungt mot bröstet, och det måste se så jäla roligt ut, om nån skulle se mig!
Ibland är det ett stort motstånd till att sitta still. Verkligen fysiskt jobbigt, en krypande, brusande känsla i hela kroppen. Då har jag en väldigt livlig diskussion med mig själv att "jag måste nog inte sitta hela timmen trots allt, och har jag verkligen ställt timern?, för tänk om jag inte har det,jag menar hur länge ska jag sitta här!!? JAG ÄR FÅNGEN PÅ DEN HÄR STOLEN!!!! Nej, nu måste jag kolla klockan!" osv osv ...
Då har jag övertalat mig att sitta kvar, att det faktiskt räcker med att bara dyka upp, att det räcker att bara sitta igenom varje timme, varje dag.
Ibland har timmen bara runnit iväg.
Så olika man kan uppfatta tid! Mer om dett någon annan gång, nu till saken.
Den senaste veckan har varit jobbig, mycket i huvudet och stress inför premiären. Även att jag inte har en stor uppgift i just denna uppsättning, så ligger det ändå en underliggande stress i kroppen. Men, nu är premiären avklarad, allt gick bra, och jag kan återgå till min normala vardag med lediga dagar, dagar med dubb och teaterkvällar tor-lör.
Som vanligt.
I tisdags, efter en dag med dubbla dubbpass, höll jag på att gå in i väggen.
Tror jag.
Tur för mig så lever jag ihop med världens klokaste man, som genom att prata med mig fick mig att inse att jag ska nog ta det lite lugnt.
"Men jag måste ju GÖRA en massa grejjer!" sa jag.
"Vaddå", sa han.
"Mäh! Typ, skriva, och plugga manus, och ... "
Han tittade på mig med sina vackra, snälla ögon och sa kärleksfullt;
"Du kan sitta i timmar och skriva, men om du inte mår bra utan bara är stressad, så kommer det bara komma ut en massa crap ändå. Bättre att vila och sen skriva, när du verkligen VILL det. Inte för att du BORDE".
Sagt och gjort.
Onsdagen kom, och jag gjorde ingenting. Eller, jo, jag mediterade, vilade, sov.
Satt med näsan i vädret och andades frisk höstluft.
Sen när jag hämtade barnen hade jag kommit upp på en high vibe och kunde vara en närvarande förälder.
Tack min älskade man för att du såg mig och för att du fick mig att inse att det är bättre att stanna upp och ta det lugnt,än att bara springa på.
Tack för påminnelsen om att bara ur stillhet kan något nytt födas. 
 
 
Allt gott,
Cecilia
 

Vad är det som låter på mitt paraply ...

Jag har en massa invanda tankar som jag tänker när det regnar, typ; "Åh vad JOBBIGT att det regnar! Orka klä på barnen galonisar och stövlar och hela kittet, och vad JOBBIGT det kommer bli att gå till förskolan i regnet. Blött och kallt och ruggigt och JOBBIGT!"
Men, det är inte regnet som är "jobbigt" eller "tråkigt", det är bara tankarna om regnet som är det.
 
Fattar du vad jag menar?
Regnet i sig är ju bara vad det är.
 
 
Det kommer vatten från himlen, och om det landar på mig så blir jag blöt. Visst, men jag torkar ju snabbt och jag är ju inte gjord av papper=)
Så, vad är det som är så jobbigt med att det regnar, egentligen?
Ingenting, om jag struntar i tankarna om framtiden, dom som säger; "Fan! Nu kommer jag bli blöt om fötterna och byxorna när jag går till jobbet! Åååååå! Nu måste jag ta med mig paraply och bära runt på hela daaaaan!! Det blir plaskigt och lerigt, barnen kommer komma hem helt kladdiga och det kommer bli smutsigt hemma sen....ÅÅÅÅ!"
 
Ingenting av det där behöver ju ens hända, så det enda jag gör är att skapa problem ur en situation som inte är problematisk, alls, faktiskt.
Så om jag backar bort från mig själv en liten bit, så kan jag uppleva och se allt det andra istället,allt det som verkligen betyder något.
I nuet ser jag en massa vackra färger på träden som blänker till när löven blir blöta. Jag känner doften av regn, av höst, av äpplen. Jag ser hur dropparna studsar på asfalten, bildar pölar. Jag ser hur vinden tar tag i trädgrenarna och jag känner hur det droppar vatten på mitt huvud när jag går igenom skogen. Det är livet jag känner.
Hur kan det vara jobbigt?
 
Allt gott,
 
Cecilia

Dag 46

 Premiär.

Vid det här laget hade jag kunnat vara totalt utslagen, uppstressad, irriterad och frustrerad. Att repa 6dar/veckan i 8 veckor är rätt uttröttande och när premiärveckan väl kommer brukar det vara kaos av olika slag, men inte denna gång.

Inte hos mig, iallafall.

Jag har hittat ett lugn som ligger stabilt hos mig. Sen händer det såklart saker som rör sig över ytan, stormar blåser upp med känslor av alla slag, men de lägger sig ner ganska snabbt, ebbar ut utan att få fäste nånstans. Tidigare hade jag lätt för att gå upp i andras känslor, följa med i stress och kaos, intressera mig för skvaller och ville veta allt om vad som hände runtomkring. Nu bryr jag mig inte. Jag fokuserar på att må bra, i varje liten stund.

Idag har jag mediterat i 46 dagar, yes yes på den!Jag är så glad att jag gör det här och jag ser att det ger resultat både hemma med familjen och på jobbet.

Jag älskar att älska mig själv och jag dömer mig inte länge, eller bedömer vad jag gör, utan leker mig genom dagarna. Det är så mycket roligare än att gå och oroa sig för att inte duga. 

Nu ska jag unna mig att ha en underbart rolig kväll med fantastiska kollegor på Oscarsteatern, och leka fram en sprakande premiär!
Allt gott,
Cecilia