State of Mind

Vi lever i en speciell tid, en omtumlande tid när många människor börjar vakna. Det är viktigare än någonsin att meditera och att höja sin egen vibration, att yoga, att äta bra mat, att röra på kroppen, att ha roligt, att skratta, att leka, att känna uppskattning!

 
 

Jag såg en film med Jim Carrey på Netflix häromdagen, det är en slags dokumentär om hans arbete med filmen ”Man on the moon” om komikern Andy Kauffman. Jimpa berättade att han gick in i rollen som Andy så mycket att han tillslut inte visste var han började och Andy slutade. Och att han efter filmen hade svårt att veta vem han var. Han pratar om att när man improviserar, hur ärlig man är då. Jag känner igen det. Jag tänker att man är helt öppen för vad som helst, när man improviserar, det måste man vara, annars kommer det inget, det gäller att hamna i flow, och om man inte släpper taget om sig själv, så hamnar man inte i flow.

”Släpper taget om sig själv” ? "Jag släpper taget om mig själv."

Det är en märklig grej att säga eller hur?

Hur kan jag släppa taget om mig själv?

Då försvinner jag ju, eller?

Och det är väl det man gör när man är i flow, man släpper sin person, sina invanda mönster och sina tankar, man släpper dom och för en stund är man fri från sig själv. Att spela en roll i en film eller på teater, är att spela någon annan, att ge liv åt en annan person. Det är egentligen ingen skillnad på att göra det, än att bara bstämma sig för att ”spela en annan” imorgon när jag vaknar. Jag behöver inte spela Cecilia imorgon, med alla mina rädslor och begränsningar, jag kan ju välja att spela en annan person, ta på mig en annan personlighet, välja att vara fri, att vara en som följer flödet och glädjen och som bara har roligt.

För vad är personlighet egentligen?

Man föds, och är en liten människa so är helt ny och ren från andras åsikter om en, och som liten vet man väldigt mycket om vad som är bäst för en, man följer bara med i flödet, låter dagarna vara som dom är, och gör det man måste och vill göra; äta, sova, bajsa, osv. Men så blir man äldre, och börjar förstå att ens beteende får konsekvenser och att bli belönad för att man är ”duktig och snäll” är roligare än att få en utskällning för att man gjort ”nått dumt” osv. Så man lär sig hur man ska vara. Den personen bygger man på under livet, tills man en dag inte har en aning om vem man är längre.

Och då börjar man längta efter att hitta sig själv igen.

Så man, JAG,  testar att meditera, och det är då jag fattar att det enda jag någonsin vill, det som gör att jag  har blivit den personen jag är, är att jag bara vill vara lycklig.

 

När jag sitter i meditation och känner hur blodet strömmar genom kroppen, när jag hör och känner hjärtat slå, när jag känner mig sammanlänkad med universum och allt och alla, då är jag lycklig. På riktigt.

Det är då jag verkligen fattar att jag behöver inte gå utanför mig själv för att hitta lyckan, den går inte att hitta där ute, utan den finns alltid inom mig. Jag måste bara tillåta mig själv att känna den. Men den finns där. Det är mitt grundläggande State of mind, min bas som alla mina beslut tas ifrån.

Jag är glad att jag kommit så långt att jag förstår att mitt ”jobb” är att må så bra som möjligt, att välja de lätta vägarna och att känna efter innan jag reagerar. För när jag är glad och mår bra, så kommer allt det andra jag ber om i mitt liv, att falla på plats.

Jag vet inte hur, jag vet inte när, men det kommer när det kommer.

Så unna dig stillhet och lyssna inåt, och släpp taget om dig själv imorgon, lev utifrån dina spontana känslor.

Se vad som händer!  

Back to school

 

Att vara förälder är det svåraste, mest utmanande jag nånsin upplevt. Vissa dagar, perioder, förstår jag inte hur allt kan kännas så sjukt jobbigt. Jag hatar att vara en mamma som tjatar, ändå så hör jag min röst säga saker på repeat; dags att klä på sig, dags att klä på sig, dags att klä på sig …

Det spelar ingen roll om jag har förberett barnen på att snart är det dags att klä på sig, när det väl är dags så skiter dom fullständigt i mig.

Så här är det inte jämt, verkligen inte, men när såna här morgnar och dagar kommer, så känns det som om allt är svart, att jag är den absolut sämsta föräldern på jorden och att jag bara vill gå iväg och stänga in mig i en grotta nånstans långt långt borta.

Och sen, när jag äntligen fått iväg barnen till skolan så kommer det dåliga samvetet.

Med en melankolisk melodi som soundtrack spelas hela morgonen upp i mitt huvud som en scen tagen ur en film producerad av SVTdrama.

Med lite distans, asså jag pratar om typ 10 minuters distans, så ser allt så enkelt ut, och att komma försent känns inte längre som det värsta som kan hända. Med lite distans förstår jag att mina barn bara är barn, och att dom gör helt rätt i att bara vara som dom är och att inte lyssna på mig. Så klart att dom hellre vill chilla och äta frukost i hundra timmar till, istället för att klä på sig och gå ut i den mörka vintermorgonen.

Och då blir jag irriterad på att skolan måste börja så himla tidigt! Varför ska man jaga upp kidsen när de är som tröttast, kan man inte börja lite senare på dagen?

Återigen, när jag är på en low vibe så känns allt som helvete och det känns som om alla konspirerar mot mig, att allt är till för att jag ska ha det så djävligt som möjligt.

Och det är ju inte sannningen, jag vet.

Men hur gör jag då, när jag är mitt inne i en sån där svart känsla? När det känns som om jag har skygglappar på mig och bara ser svart? Hur gör jag för att inte säga dumma saker, höja rösten, stressa på med påklädning och hur gör jag för att behålla min high vibe?Hur gör jag för att vara en snäll människa i såna lägen?!

Jag vet att jag måste ta hand om mig själv innan jag kan hjälpa andra, så därför går jag upp 6 varje morgon och gör min yoga, ås att jag vaknar i lugn och ro. Helst vill jag meditera också, men då måste jag gå upp så himla tidigt, och det pallar jag inte.

Sen vet jag att jag har en painbody som ibland blossar upp, som triggas av stress, och att jag hatar att komma försent, även att det inte är farligt att göra det, ju. Min stress över att vara sen, för jag över på mina barn, när det egentligen inte spelar någon roll.

HUR DUMT?!?

Fördelen är att jag är medveten om detta, jag sitter ju nu och skriver om att jag vill förändra mitt beteende.

För några år sen hade jag bara skyllt på omständigheterna, eller på barnen, men nu vet jag att det bara är jag som kan förändra mitt sätt att se på saker.

Det viktigaste nu, för att ha en fortsatt härlig dag, är att göra saker som känns bra, som gör mig glad. Typ att skriva, dricka kaffe, ta en peppis, leka med min son som är hemma från förskolan idag, inte ta allt så allvarligt.

Och framför allt; INTE ÄLTA DEN DÅLIGA VIBEN!!

Inte berätta historien om att jag är en dålig förälder om och om igen, sluta tjata på mig själv, och när det är dags för påklädning igen, strunta i om vi blir sena, och låta det ta den tid det tar.

Jag ska unna mig att läsa i boken Med känsla för barns självkänsla också, back to School liksom.

Ha en bra dag!  

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Vem är jag att skriva?

Vem är jag att skriva något överhuvudtaget? Vem är jag att berätta något? Vem är jag att dela mina historier med någon alls? Men vem är INTE jag att göra allt det där? Varför ser jag andra som mer värda att skriav debatter eller böcker eller varför ser jag andra som mer värda att ta plats och synas och höras? Som om en känd person har viktigare saker att säga än jag. Som att en känd person har mer skäl till att skriva och berätta sin historia. Det är märkligt hur man växer upp med en känsla av att andra vet och kan så mycket coh att det jag har att säga kanske inte är lika bra. Så då struntar man i att berätta. När det egentligen är så att alla har intressanta saker att säga, alla har vi olika historier vi bär på och allas historier och liv är värda att läsa och bry sig om.
 
Apropå #tystnadtagning så har jag känt en enorm kraft de senaste dagarna, en kvinnlig urkraft som vaknat.
Det har gjort mig helt utmattad dock, men har också påmint mig om min egen kapacitet.
 
Allt jag vill göra, kan jag göra. Allt är fullt möjligt, när jag förstår mitt eget värde och när jag förstår att jag är värd alla framgångar och allt välmående. Det finns ingen som dömer mig. Det sitter inte en gubbe med vitt långt skägg uppe bland molnen och dömer mig.
Och då menar jag inte Gud utan Tomten. SKOJA ;)
Jag vill verkligen börja leva mer som jag är, alltså; jag vill hoppsa på gatan när jag känenr för det, jag vill sjunga högt och dansa fult när alla ser, eller ingen, I don´t give. Jag vill leka och larva mig coh jag vill bara vara JAG. Ingen annan kan döma mig, det är bara jag själv som dömer mig, men när jag är inne i andras buisness och rotar, så ser jag det som att det är andra som dömer mig.
Men så är det alltså inte.
Jaha, det var det.
Nu är det dags för annat.
Ha en underbar dag!