Nyhetens rädsla

Sedan typ 3 år så har jag medvetet slutat att läsa dagstidningar och kolla på nyheterna på TV.

För vissa är det otänkbart att inte göra det, för mig är det ofattbart att det måste rapporteras om allt hemskt i världen varje dag, hela tiden. Att vi matas med bilden av att vårt samhälle är på väg utför, när det finns en massa bra saker som händer varje dag också.

Tänk om nyheterna bara under ett dygn, skulle rapportera om glada nyheter, saker som händer i världen som gör världen bättre, människor som hjälper varandra, barn som föds, vad skulle hända då? Om man under ett dygn skulle se löpsedlar och höra på radio och tv, läsa i tidningar, att vår värld mår bra och att det är en massa saker som är kärleksfulla på vår jord, så skulle kanske vibrationen höjas på planeten och vi skulle inte vilja ha ihjäl varandra lika mycket?

Det kanske skulle göra att människor vågade mötas och se varandra i ögonen på t-banan istället för att stirra ner på sina telefoner? Om man utgick från att alla människor var snälla så skulle man vilja ha kontakt också. Istället för att som det känns nu, vilja avskärma sig från alla runtomkring.

Men hej, alla gör som dom vill, och jag dömer ingen, men det jag märkt hos mig själv är att jag är lugnare och tryggare och att jag har slutat att vara rädd utan någon egentlig orsak, och jag oroar mig mindre, får upp färre kaos-scenarion i huvudet.

Men det beror nog mest på att jag mediterar och verkligen börjar fatta att jag inte är mina tankar. Utan jag är så mycket större än dom.

Jag är allt, och du är allt, och vi är bra som vi är.  

Meditation på FN-möte

En timme, sittandes i soffan.

Det är det jag gjort precis just nyss. Meditation, eller bara vara, eller vad man vill kalla det, det spelar ingen roll.

Det som spelar roll är att göra det.

Bara sitta och vara utan att göra någonting en stund varje dag.

Såhär ser jag ut nu, visst ser jag inspirerad och pigg ut =) =)  

En timme är superlänge och det är inte alls som jag hinner det varje dag, men jag allt från 15 minuter till en timme sitter jag varje dag, och nu skulle det vara konstigt att inte göra det.

Och förstå detta; när jag säger att jag mediterar varje dag, så räknar jag in de stunderna jag sitter på bussen till stan, antingen med en guidad meditation i lurarna, eller när jag bara sitter och blundar, och jag räknar de små stunderna som jag får med egentid när barnen är hemma.

Jag känner inte att jag måste sitta på ett visst sätt, eller vara på någon viss plats, utan det viktiga för mig, är att känna att jag kopplas ihop med mig själv någon gång under dagen, eftersom det gör mg gladare, lugnare och mer harmonisk. Bara sitta och känna mitt hjärta slå, känna luften som fyller mina lungor, lyssna till ljuden i rummet. 

 
 

Att inte göra någonting borde vara startpunkten för alla, överallt.

Tänk om man skulle ha för vana att starta alla viktiga möten med typ 10 minuters meditation?  

Tänk dig ett stort FN-möte, där alla världens ledare skulle meditera tillsammans en stund, och koppla upp sig med sina högre jag,  jag lovar att mötet skulle bli så mycket mer effektivt!

Samma sak i skolan; låt klassrummet få vara en plats för meditation under de första minuterna på morgonen, så att alla i gruppen känner sig hopkopplade med sig själva, då skulle lektionerna som följde bli mer harmoniska och det skulle bli mindre mobbing och jämförelse mellan barnen, eftersom de alla skulle känna sitt eget värde.

Att sitta och bara vara, att känna sin egen kropp, känna hur energin flödar genom varje cell i kroppen, det är en sån underbart skön känsla! Både igår och idag har jag unnat mig en timmes meditation, och båda gångerna har jag fått upp tanken; ”jag skulle kunna sitta här hela dagen!” för att det är så härligt att bara uppleva den härliga känslan av varm och kärleksfull energi.

 

Jag är här nu. Du är här nu.

Världen är vår lekplats och det är dags att vi på riktigt förstår det och börjar leka!  

 

Allt gott!

Cecilia 

Aldrig bättre än såhär

45 minuters meditation klar.

De första minuterna höll jag på att få panik, rösten i huvudet började ifrågasätta att jag bara satt och inte gjorde någonting. ”Vaddå? Ska du bara sitta och inte göra nåt? Hur länge då? 45 minuter?! Skämtar du eller? Aldrig i livet att jag sitter här och bara sitter!?”

Jag lyssnade på den där rösten och kände ett stort motstånd i kroppen, och en svag känsla av klaustrofobi kröp sig på. Jag började ta in vad den sa och disskuterade med mig själv;  ”Ja, det låter ju helt sjukt, egentligen, att jag bara ska sitta här nu och bara vara. Inte göra något.”

Men så började jag tänka på varför det är så konstigt att bara sitta. Varför vill min hjärna så gärna slippa från den här stunden av stillhet?

Jo, för att när jag sitter där och bara är, inte sysslar med annat, så kommer alla mina rädslor och tankar upp.

Alla mina rädslor, det lär väldigt dramatiskt, det jag menar med det är att en av mina rädslor kan vara att jag känner att jag borde städa hela huset så att jag kan checka av det på att göra listan, så jag kan klassas in som en "god människa" som städar, en annan rädsla är att jag väntar på pengar som dröjer, och min hjärna vill gärna att jag ska maila och ringa och fråga varför det dröjer, när jag vet att det kommer inte komma snabbare om jag tjatar och är en jobbig jävel, tvärtom, det kommer komma om jag bara släpper taget och är mottaglig för dom. En annan rädsla är att jag inte har ett jobb till nästa höst. Den tanken kommer upp då och då och min hjärna spelar upp min audition om och om igen och försöker hitta på ett sätt att göra den annorlunda, fast jag vet att det inte går, och jag vet att jag inte har något med den processen att göra heller förutom att släppa taget och vara mottaglig för jobbet. Dessutom kände jag att jag gjorde en bra audition så jag bord everkligen bara chilla. Oops! Där kom min hjärna in, den ville tydligen att ni skulle veta att jag gjort bra ifrån mig ... =)

Hjärnan är expert på att spela upp gamla saker som hänt i det förflutna, få dom att kännas på riktigt i kroppen igen, och försöka få mig att göra om dom, fast det är omöjligt. Det är det ju, det vet ju alla, ingen har någonsin lyckats resa tillbaka i tiden, förutom Marty mc Fly i en film från 80-talet, men annars, ingen. Så hur skulle jag plötsligt kunna flyga tillbaka och göra om en massa saker som min hjärna i dagsläget tycker jag gjorde fel? Det går inte.

Men det som faktiskt går är att se på dom tankarna/rädslorna/historierna med kärlek, att se på dom för det dom är; tankar och ingenting annat. Jag vet att jag försöker skydda mig själv, genom att tänka på dom sakerna så tror jag att jag skyddar mig från eventuell fara på nåt sätt, men det blir tvärtom, att jag låser mig och spelar upp samma gamla historier och risken är då att jag faktiskt börjar leva om dom igen, för att det känns så vant.

Sanningen är att jag vet ingenting om någonting förutom det som är just nu. "Nu har man alltid med sig" trallalallala ..

 Så är det.

Alla tankar om dåtid och framtid, de finns inte. Eller, tankarna finns ju, men det som man tänker om finns inte. Det som finns är nu.

”Aldrig bättre än såhär” är ett citat från en Håkan Nesser bok, och jag tycke det är så underbart befriande! Det blir aldrig bättre än såhär, för det är i nuet jag upplever allting, det är inte på den där resan om en månad, eller på den där audition förra året, eller i något sammanhang senare under hösten. Det är nu som livet är och det blir aldrig bättre än såhär.

I nuet lever jag på min yttersta gräns hela tiden, jag stretchar universum genom mitt perspektiv av den här verkligheten och allt jag vill kan hända. Genom att meditera, och sitta en längre stund, så rensar jag bort tankar om en massa skit som inte gör mig något gott. Jag skalar av lager från min kärna och ser vad som finns där bakom. Det skapas hela tiden nya lager så det är ett pågående arbete, men att känna att ingenting spelar så stor roll, är faktiskt väldigt befriande.

Det kan ju låta deppigt. Vaddå ingenting spelar roll? Så en kram från mina barn är betydelselös? Eller en relation med en vän, ett roligt samtal, ett möte, eller att skratta tills man gråter?Det spelar ingen roll?

Nej jag menar inte att det är betydelselöst, eller att det inte ger mig något, det jag menar är att jag står inte och faller med omständigheterna.

Jag har min kärna som alltid är underbar härlig energi, kärlek, ljus och glädje, oavsett vad andra tycker om mig eller vilka jobb jag har, eller hur mycket pengar jag har. Det spelar ingen roll.

Min kärlek till mig själv och tilliten på att följa det som känns roligt och lätt, är det som spelar roll.

Tycker jag.

Alla har vi våran resa här på jorden. Alla upplever vi olika saker från våra egna perspektiv. Men en sak är jäkligt coolt tycker jag; att du och jag delar den här tiden tillsammans här på den här fina planeten med alla dess möjligheter, just nu.

Inte för 100år sen, inte om 100 år, utan just precis nu.