Aldrig bättre än såhär

45 minuters meditation klar.

De första minuterna höll jag på att få panik, rösten i huvudet började ifrågasätta att jag bara satt och inte gjorde någonting. ”Vaddå? Ska du bara sitta och inte göra nåt? Hur länge då? 45 minuter?! Skämtar du eller? Aldrig i livet att jag sitter här och bara sitter!?”

Jag lyssnade på den där rösten och kände ett stort motstånd i kroppen, och en svag känsla av klaustrofobi kröp sig på. Jag började ta in vad den sa och disskuterade med mig själv;  ”Ja, det låter ju helt sjukt, egentligen, att jag bara ska sitta här nu och bara vara. Inte göra något.”

Men så började jag tänka på varför det är så konstigt att bara sitta. Varför vill min hjärna så gärna slippa från den här stunden av stillhet?

Jo, för att när jag sitter där och bara är, inte sysslar med annat, så kommer alla mina rädslor och tankar upp.

Alla mina rädslor, det lär väldigt dramatiskt, det jag menar med det är att en av mina rädslor kan vara att jag känner att jag borde städa hela huset så att jag kan checka av det på att göra listan, så jag kan klassas in som en "god människa" som städar, en annan rädsla är att jag väntar på pengar som dröjer, och min hjärna vill gärna att jag ska maila och ringa och fråga varför det dröjer, när jag vet att det kommer inte komma snabbare om jag tjatar och är en jobbig jävel, tvärtom, det kommer komma om jag bara släpper taget och är mottaglig för dom. En annan rädsla är att jag inte har ett jobb till nästa höst. Den tanken kommer upp då och då och min hjärna spelar upp min audition om och om igen och försöker hitta på ett sätt att göra den annorlunda, fast jag vet att det inte går, och jag vet att jag inte har något med den processen att göra heller förutom att släppa taget och vara mottaglig för jobbet. Dessutom kände jag att jag gjorde en bra audition så jag bord everkligen bara chilla. Oops! Där kom min hjärna in, den ville tydligen att ni skulle veta att jag gjort bra ifrån mig ... =)

Hjärnan är expert på att spela upp gamla saker som hänt i det förflutna, få dom att kännas på riktigt i kroppen igen, och försöka få mig att göra om dom, fast det är omöjligt. Det är det ju, det vet ju alla, ingen har någonsin lyckats resa tillbaka i tiden, förutom Marty mc Fly i en film från 80-talet, men annars, ingen. Så hur skulle jag plötsligt kunna flyga tillbaka och göra om en massa saker som min hjärna i dagsläget tycker jag gjorde fel? Det går inte.

Men det som faktiskt går är att se på dom tankarna/rädslorna/historierna med kärlek, att se på dom för det dom är; tankar och ingenting annat. Jag vet att jag försöker skydda mig själv, genom att tänka på dom sakerna så tror jag att jag skyddar mig från eventuell fara på nåt sätt, men det blir tvärtom, att jag låser mig och spelar upp samma gamla historier och risken är då att jag faktiskt börjar leva om dom igen, för att det känns så vant.

Sanningen är att jag vet ingenting om någonting förutom det som är just nu. "Nu har man alltid med sig" trallalallala ..

 Så är det.

Alla tankar om dåtid och framtid, de finns inte. Eller, tankarna finns ju, men det som man tänker om finns inte. Det som finns är nu.

”Aldrig bättre än såhär” är ett citat från en Håkan Nesser bok, och jag tycke det är så underbart befriande! Det blir aldrig bättre än såhär, för det är i nuet jag upplever allting, det är inte på den där resan om en månad, eller på den där audition förra året, eller i något sammanhang senare under hösten. Det är nu som livet är och det blir aldrig bättre än såhär.

I nuet lever jag på min yttersta gräns hela tiden, jag stretchar universum genom mitt perspektiv av den här verkligheten och allt jag vill kan hända. Genom att meditera, och sitta en längre stund, så rensar jag bort tankar om en massa skit som inte gör mig något gott. Jag skalar av lager från min kärna och ser vad som finns där bakom. Det skapas hela tiden nya lager så det är ett pågående arbete, men att känna att ingenting spelar så stor roll, är faktiskt väldigt befriande.

Det kan ju låta deppigt. Vaddå ingenting spelar roll? Så en kram från mina barn är betydelselös? Eller en relation med en vän, ett roligt samtal, ett möte, eller att skratta tills man gråter?Det spelar ingen roll?

Nej jag menar inte att det är betydelselöst, eller att det inte ger mig något, det jag menar är att jag står inte och faller med omständigheterna.

Jag har min kärna som alltid är underbar härlig energi, kärlek, ljus och glädje, oavsett vad andra tycker om mig eller vilka jobb jag har, eller hur mycket pengar jag har. Det spelar ingen roll.

Min kärlek till mig själv och tilliten på att följa det som känns roligt och lätt, är det som spelar roll.

Tycker jag.

Alla har vi våran resa här på jorden. Alla upplever vi olika saker från våra egna perspektiv. Men en sak är jäkligt coolt tycker jag; att du och jag delar den här tiden tillsammans här på den här fina planeten med alla dess möjligheter, just nu.

Inte för 100år sen, inte om 100 år, utan just precis nu.  

Trippel i panik ... ?

Igår hade jag tre föreställningar på samma dag; dubbla föreställningar av Elvis, Cash, the Killer and me och så en konsertversion av Jesus Christ Superstar efter det.

 

 

Jag var väldigt sliten efter hela veckan som innebar rep av konserten och jag var redan sliten efter den långa och intensiva repperioden av ECKM (Elvis ...) och Jesus Christ innebär mycket sång med många höga toner, så jag hade kunnat freaka ur och få panik och lyssna på rösten i huvudet när den ville börja berätta historier om hur det skulle gå, att jag inte skulle orka, hur sliten jag skulle låta när jag pratade och sjöng, jag hade kunnat lyssna på rösten som berättade för mig att jag inte skulle kunna sjunga, eller prata, jag hade kunnat lita på den när den sa att jag inte skulle kunna genomföra alla tre föreställningarna. Men det gjorde jag inte. Jag kom på mig själv att tänka dom där tankarna flera gånger under dagen och kvällen, men eftersom jag fattade att det bara var mitt mind, mina tankar som ”pratade” så kunde jag byta fokus och välja att bara ta en stund i taget. En stund i taget, ett andetag i taget, en scen i taget. På det sättet fick paniken inget fäste, hjärnan hade ingen som lyssnade på den, och jag sjöng och dansade och pratade som aldrig förr utan att låta mig stoppas av – mig själv. Intressant, eller hur?

Oro inför framtiden är totalt onödigt. Helt supertotalt onödigt att oroa sig för vad som eventuellt ska hända. Jag vet ju ändå inte vad som kommer att hända, eftersom jag inte kan sia om framtiden mer än någon annan, och om jag oroar mig för något som aldrig händer, då har jag ju oroat mig helt i onödan, bara skapat en massa stress och jobbiga känslor som gjort att jag har förlorat en dag av mitt liv till oro. Och om det skulle hända , det jag skulle oroa mig för, hur skulle det göra saken bättre om jag dessutom hade oroat mig för det? Det är som om hjärnan vill oroa sig för att sedan kunna säga ”jag sa ju det"om det nu skulle hända. Men tänk om det händer bara för att man har gått och oroat sig för det? Jag tror att jag sänder ut en massa vibes, signaler, varje dag hela tiden, och beroende på hur jag mår så är mina vibes höga, eller låga, som en radiosignal, eller nåt.

Jag har märkt att när jag känner mig låg, så ser jag mest skit runtomkring mig. Jag tycker vårt hem är fult och äckligt, jag ser en massa skumma människor överallt, känner mig illa till mods i kroppen, är sugen på crappig mat, tycker mina barn är små monster osv osv … men när jag är på en hög vibe, high vibe =) så ser jag inget av det där. Då ser jag bara positiva aspekter av allt, människor jag möter är trevliga och jag ser folk i ögonen, pratar lite med den jag köper en kaffe av, och bryr mig inte om att det behöver dammsugas. Barnen och jag har härliga dagar tillsammans och jag känner mig fri och lätt i hela kroppen.

Det är underbart att veta och fatta detta, tycker jag. Det som är svårt och jobbigt med det är att när jag är på en låg vibe, så vet jag att jag är den enda som kan få mig ur den, så hela ansvaret ligger på mig. Att trycka i mig ett paket diegestivekex är inte lösningen, men att sätta mig och bara vara en stund hjälper. Även om det är skitjobbigt och min hjärna hela tiden håller på att försöka övertyga mig om att jag inte behöver meditera för jag har ju tusen andra saker att göra, så känner jag innerst inne att det är precis et jag måste göra för att komma upp lite i vibration. 

 Ibland kommer jag inte upp, inte direkt i alla fall, och det är ok. Vissa dagar är crap, och det är ok.
Men ofta kommer det en ny önskan om att ha det annorlunda ur det, som gör att när jag är på en högre vibe en annan dag, får mer energi till att fixa och dona och göra det jag vill i livet. Förändra saker jag inte är nöjd med, fokusera på det som gör mig glad och lätt. Ge mig själv tid till lek och frid. Koppla ihop mig med mig själv. Lyssna på mitt hjärta, där alla svaren finns, alltid. Den lilla tysta rösten som alltid har rätt, den finns där om jag lyssnar.

Vilken frihet! Att veta det! Vilken lycka att känna att jag alltid har min lycka med mig vart jag än går och vart jag mig än i världen vänder, står min lycka i mina händer =)

 

 

God natt!

Kaka eller skriva?!


Hej, länge sen!

 

Jag har repat in en ny föreställning, Elvis, Cash, the killer and me som hade premiär på Göta lejon i lördags 9/9! Så, jag har haft fullt upp med att trycka in all text och all dans och alla låtar och när jag väl varit ledig (1dag/v) har jag bara varit med familjen och försökt att vara närvarande förälder.

Men here I go again med bloggandet!

Jag läser en grymt bra bok av Kyle Cease, ni vet killen jag har pratat om som inspirerat mig till mina meditations-race på 100 dagar, och han som jag vill ska komma till sverige för att hålla i ett av sina event som heter Evolving out loud (kolla in hans hemsida för inspiration och mer info om EOL, kylecease.com)

Boken heter I hope I screw this up och han har skrivit den från hjärtat, och det som kommer fram kommer fram. Han har väl haft nån slags plan med vad han vill skriva om, men när han väl sitter och skriver så skriver han bara, och låter flödet ta med honom dit det vill.

Och det blir jag så inspirerad av!

Så nu sitter jag här i mitt kök, solen tittar in genom de skitiga fönstren, kaffet är varmt och gott, och fingrarna flyger över tangenterna så snabbt att jag absolut måste kolla stavningen på detta sedan … jag ser antagligen helt galen ut också, håret på ända och uppspärrade ögon som försöker hänga med på vad fingrarna skriver. Det är kul! Jag har ont i nacken för att jag sitter i en crappig ställning när jag skriver, borde ändra, men hinner inte för att jag skriver så otroligt snabbt!

Nu stoppade jag mig själv för en sekund för att dricka kaffe.

Varför gjorde jag det?

Jag har flöde med att skriva, och så stoppar jag mig själv för att dricka kaffe. Varför?

Är det för att fylla mig bild av mig själv som författare med en kopp rykande hett kaffe bredvid mig, och ett diegestivekex. Nej! Jag ska inte resa på mig för att hämta ett kex, jag ska skriva klart det som vill komma ut! Jag har en bild av mig själv där jag sitter och skriver i ett vackert rum, vid ett fönster, med utsikt över en sjö, eller åker, bilden ändras ibland, och där jag skapar de mest fantastiska romaner och noveller och barnböcker, där jag bestämmer helt över min egen tid och gör vad jag vill. Och där jag har kaffe och kaka med mig. Men om jag ska hinna få i mig kaffet så måste jag stoppa mitt flöde, så kaffet är mer en ursäkt för att inte skriva, jag hann inte, verkligen? Eller ville du inte hinna? Det finns dagar som jag hinner massor av saker, och vissa där det inte har funnits tid till nått annat än att handla mat, typ. Tiden är så märklig, att den inte går att bestämma över, vissa dagar rinner den bara iväg och ibland känns en minut som en timme. Ok, sidospår, jag vill inte alls skriva om tid idag, eller vill jag … ?

Kaffet har blivit kallare nu, inte lika gott, men jag är fortfarande sugen på att resa mig och ta en kaka. Men det är inte bra, varken för skrivandet eller för min kropp, så skit i kakan!!

Jag har mediterat i 40 minuter alldeles nyss. Sockervaddskänslan kom, den är så härlig! På flera sätt, dels för att det bara är så skönt att sitta och känna mig viktlös, och dels för att jag vet att jag är uppkopplad till mig själv när jag är i det stadiet. Jag är så nära mig själv jag kan komma då, och då vet jag att jag har kommit till det stadiet där jag är tillåtande, att jag tillåter allt som vill komma till mig komma. Som Jesus, låt barnen komma till mig. Jag ba, låt kakan komma till mig. NEJ, sluta tänka på kakor!

Diegestive är min nemesis, jag har på nått sätt fått mig själv att tro att den kakan är harmlös, att det är ok att ta en second breakfast med kaffe och kaka, för att det är ju bara ett, eller tre diegestive. Men dom är ju fortfarande bakade med smör, socker och annat crappiga saker, så det är bara att skippa. Ta en grön drink istället, försöker mitt högre jag säga genom smattret av tangenterna, och min hjärna ba, Nej tack, jag vill ha kakan. Kaffe är antiinflammatoriskt så det dricker jag svart. Ok, bra info där, eller hur?

Jag ska avsluta det här inlägget nu och se om jag hittar en bra bild som fångar dagens mood. 

 
Vilket kex jag är va?
 
 
 
 
 
 
 
SLUTA tänka på kakor!!!