Om två nätter

Om två nätter åker jag på mitt livs resa.
I allafall rent resemässigt.
I världen.
Jag menar, jag har ju fött två barn, och inget slår de upplevelserna,eller resorna, men det jag ska iväg på nu är för mig en väldigt stor resa.
Jag ska flyga över Atlanten, över USA, ända till SanFransisco och vara med på ett underbart meditations retreat i en vecka tillsammans med Kyle Cease och andra high vibiga människor.
 Jag har våndats över denna resa vissa dagar kan ni tro.
Jag har tänkt att "hur kan jag åka så långt bort från min familj och mina barn? Tänk om det händer nåt? Tänk om, tänk om, tänk om ... "
Min hjärna har gått i spinn över alla tänkbara scenarion.
Men jag har också längtat till att jag ska få åka.
Att sitta på flyget och bara vara, inte behöva ta hand om någon annan, bara vara jag, läsa böcker, lyssna på poddar, meditera, vila. Allt sånt där som jag längtar efter när föräldrardagarna är som mest intensiva.
Jag har aldrig haft någon stark längatn att resa jorden runt, har aldrig tågluffat eller haft en längtan att resa sådär efter studenten som flera av mina vänner gjort. Jag gillar att vara hemma. Jag gillar Sverige som land, och tycker det är ganska jobbigt att resa.
Men jag vill inte begräsna mig själv genom att lyssna på mina rädslobaserade tankar.
Om jag skulle välja att lyssna på dom, skulle jag stanna hemma i radhuset i gurraberg hela livet, aldrig utmana mig själv, aldrig resa, aldrig våga ta nya steg frammåt.
Och det är fine. Inget fel med det.
MEN.
Om jag väljer den vägen, kan jag inte vara arg på mig själv för att jag inte vågar. Då får jag stå mitt kast. Det är ingen idé att begränsa sig och sen dessutom klaga på sig själv att man gör det.
Och jag vill inte begränsa mig själv.
Det finns så mycket att uppleva i vår vackra värld, och det vill jag vara med och göra.
Så, jag ser hela den här resan som en del av retreatet,en resa inåt likväl som utåt, och jag ska unna mig att låta varje stund få vara precis så som den är. Allt är som det ska. 
 
 
Allt gott!
 
Cecilia

Egentid

Morgonen, min egentid.

 

 

Jag älskar att gå upp tidigare än resten av familjen och göra yoga.

Sen om ingen har vaknat sätter jag mig och mediterar.

Sen, om fortfarande ingen har vaknat, gör jag som nu; gör mig en stor kopp kaffe med varm mjölk, häller upp i min favvokopp, brer mig en finncrisp med jordnötssmör, och sätter mig på baksidan i morgonsolen.

 

Det är underbart.

När jag får en sån här start på dagen, har jag lättare att vara en bra människa resten av dagen. Jag får på det här sättet min tid som jag behöver för att må bra.

Och när jag mår bra mår mina barn bra, eftersom jag inte tar ut min frustration av att aldrig hinna göra nått som jag vill, på dom.

Ju mer man gör för att andra ska må bra, om det inte kommer från en plats av ren lycka och faktiskt vilja, desto sämre mår man själv, plus att de som man gör allt det där för, inte upplever det som ren glädje från en, vilket gör att dom i sin tur känner dåligt samvete.

Det må låta jävligt själviskt, men jag tror stenhårt på det där med att ”Sätt först på dig din egen syrgasmask, hjälp sedan andra”.

För om jag inte har sett till att mina behov är mättade, hur kan jag ge något vidare då?

Sen menar jag inte att man ska strunta i att man har familj och barn, att man ska vara frånvarande och egocentrisk, nej, tvärtom!

Min drömbild av en dag tillsammans med mina barn är att jag är närvarande och känner på riktigt för att leka, att jag har kontakt med min glädje och mitt inre barn, så att vi kan ha roligt, på riktigt, tillsammans!

Och det, mina vänner, känner jag mycket tydligare, lättare och mer, när jag hjälpt mig själv först.

Det gäller att hitta en liten stund för sig själv, en liten stund där man bara får vara med sig själv och sina tankar en stund innan dagen drar igång.

Jag säger som jag alltid gör; UNNA DIG att hitta den tiden!

Och kom gärna med funderingar i kommentarsfältet nedanför. Kanske vi kan ge varandra tips på hur vi bäst får till en sån stund?

 

 

Allt gott!

 

Cecilia

Renande regn

Så, om en månad åker jag till Kalifornien på en meditationsretreat i 6 dagar.

Jag kommer att flyga över hela Atlanten, över hela USA och vara borta från mina barn och min man i en vecka.

När jag tänker på detta blir jag lite rädd.

Jag märker att min hjärna hittar på alla möjliga scenarion som kommer att hända på resan, skräckscenarion alltså. Den målar upp otroligt verkliga bilder med otäcka händelser och ger mig en ångest och tryck över bröstet. Tänk om jag blir sjuk? Tänk om barnen eller min man blir sjuka? Tänk om jag kommer bort? Tänk om jag tappar alla mina grejer? Tänk om jag inte kan andas? Tänk om, tänk om, tänk om … det finns inget slut på det.

Jag har mediterat i fem år, och har kommit så pass ”långt” att jag kan identifiera mina tankar och se dom för vad de är;

Tankar.

Historier.

Hitte-på.

Jag förstår att det är bara i mitt huvud, och jag vet att bara jag kan styra mina tankar.

Jag vet dessutom att det jag fokuserar på växer, så … varför kan jag inte bara lita på att resan och upplevelsen av det här underbara retreatet kommer att gå bra? Varför är det så svårt att släppa kontrollen om hur livet ska vara? Om jag på riktigt kunde förstå att så fort jag släpper kontrollen över mitt liv, blir jag fri.

FRI: som i att leva ett fritt liv, fritt från oro, fritt från rädsla, fritt från nojjor.

Fri att ta djupa andetag och låta axlarna sjunka ner för att stanna där.

Nu kom regnet, mitt i en mening och jag blir påmind om att det är första gången jag behöver ta in dynorna på utemöblerna den här sommaren. Tacksamhet över sommaren, över naturen som lever vidare, och frodas i värmen, tacksamhet över regnet.

Regnet kommer med rening, och luft.

Jag tar tacksamt emot varje dag och lovar mig själv att inte leva i en framtid som inte finns, utan att ta en dag och en händelse i taget.

Allt gott,

Cecilia