Ensamhetens lov

Att vara ensam.

Alla är vi ensamma egentligen. Och samtidigt är vi aldrig ensamma, eftersom vi alla hör ihop.

Att vara ensam ses som sorgligt. Men om det är frivilligt är det väl inte sorgligt? Tvärtom, då är det underbart, en frihet! Att kunna välja ensamheten är en frihet. Att vara två ses som facit. Men om tvåsamheten är ofrivillig? Då är ensamheten bättre plötsligt.

Så är det bättre att dela en erfarenhet, upplevelse tillsamman med någon annan? Varför? Gör det upplevelsen starkare och bättre om man delar den med någon? Eller upplever man egentligen saker bättre och starkare när man är ensam? Då fokuserar man ju bara på sig själv, annars kan det bli att man bryr sig mer om hur den andra upplever stunden, hur den har det och om den tycker att det är lika roligt, härligt, spännande som en själv.

 

Jag är ensam just nu på ett pensionat på södra Gotland som heter Holmhällar, och jag ska vara här i fyra dagar. Fyra dagar låter både lite och mycket. Länge och kort. Fyra dagar hinner man göra massor på, eller ingenting, beroende på omständigheterna. De här fyra dagarna ska jag vara ensam. Jag ska vila, yoga, meditera, skriva. I den ordningen.

Och för en stund sedan höll jag på att få en panikattack när jag tänkte på hur lång tid det är kvar tills jag ska åka hem. När jag tänkte på min familj, mina barn och min man, så kände jag hemlängtan, familjelängtan, och en känsla av att vara en dålig förälder, en mamma som väljer att vara ensam under sommaren istället för att dela varje vaken stund med sina barn, vad är det för mamma?

Jag kände klaustrofobiska känslor, kunde inte sitta kvar i meditationen jag höll på med, utan var tvungen att öppna ögonen och andas djupt. Tankarna spann iväg, jag såg framför mig att dom hade kört av vägen på väg hem från färjan, eller att färjan hade sjunkit, eller att jag skulle dö här och aldrig komma hem. Hjärnan är kraftfull … Tankarna jag upplevde, gjorde mig riktigt rädd. Min kropp blev iskall, mitt hjärta slog i 180, men runtomkring mig var allt lugnt och stilla, fridfullt med fåglar som kvittrade, solen som värmde genom fönstret och havet som brusade. Men inom mig var det fullkomlig panik. På grund av mina tankar som jag skapade själv. Ingen kom och sa något till mig som fick mig att börja fantisera ihop de där skräckscenariona, ingen kom in i rummet där jag satt och hotade mig till livet, ingen skrämde mig på något sätt. Ändå var jag livrädd. För ensamheten? Kanske.

 

Så kom jag på en sak som min kloke man sa i morse; ”Om några dagar är du hemma igen och allt är som vanligt, så unna dig nu att bara vara och ta det lugnt!” Han är den klokaste människa jag vet och jag älskar honom så. Jag lär mig av honom hela tiden, han får mig att växa som människa och för att använda ett filmcitat; ”You complete me” han gör verkligen det, han gör mig hel.  

 

Jag ska verkligen försöka att njuta av min ensamhet de här dagarna. Jag ska unna mig =)

Allt gott,

Cecilia

Living the dream in Barcelona

 
 

Jag är i Barcelona på jobb för reklamfilm! Så lyxigt att få åka iväg till solen och värmen några dagar! Men det är också en stor utmaning för mig; att resa själv utan familjen eller maken, att lita på mig själv, att prestera på set framför kamerorna när det gäller... jag är väldigt trött, många intryck och känslan som man har efter en audition eller annan stor prestation lägger sig som en luddig dimma över ögonen. Jag spelar in imorgon också sen flyger jag hem på fredag. Alla är väldigt trevliga och snälla, och jag bor i ett superfint område, och jag känner igen mig så mycket! Vi var här på bröllopsresa för 9(!!)år sedan och jag kommer ihåg massor och hittar bra, kul!! 

Nu sitter jag på ett kafé, trot eller ej, det regnar här...men jag ska snart vidare och shoppa lite, man måste ju unna sig, eller hur?
Allt gott, Cecilia

Mitt eget sätt

 

 Dag 16

 

 

Jag vet inte om det är en ursäkt från min hjärna, eller om jag faktiskt tycker såhär, men jag har ändrat mitt 100 dagars-upplägg. Istället för att sitta i 1 timme så sitter jag 30-45 minuter. Då hinner jag göra yoga innan i typ 20 minuter också, och det är så skönt för min kropp, och detkänns viktigt att få in under dagen. Dessutom är morgonen den bästa tiden för yoga tycker jag, och efter ett enkelt pass är jag mer i min kropp och kan komma in i meditationen bättre, utan att somna,som det lätt kan bli om jag sätter mig och mediterar precis när jag vaknat. Hm....?

 

Kanske är det bra att jag ändrar, kanske är det som sagt bara en ursäkt som min hjärna hittar på. Oavsett tror jag på att följa det som känns bra och roligt, och när jagsitter 30 minuter är det bara härligt, high vibigt, och det är ju det jag ska följa, eller hur? Jag tror inte på att meditationen ska vara kämpig. För mig är det en tid, en stund för påkoppling av sitt eget sanna jag och att sitta och lämpa med det känns fel fr mig. Alla är vi olika, och alla gör som som vill. Men att känna en härliga sockervaddskänslan i 30 minuter, eller 20 minuter av dom 30, är värt så mycket. Och bättre än inget, eller hur? Att jag däremot ska fortsätta att meditera varje dag, är det inget snack om. Det är svaret på hur jag klarar av allt i livet. Att jag ger mig själv den tiden varje dag så att jag har en grund att stå på inför allt som kommer till mig i det här livet. Universum är med mig, det är så häftigt när jag får bevis på det! Häromdagen bad jag om pengar; samma dag ringde det från tre studios och bokade in mig på två radioreklamer, och flera timmar med dubb. Dessutom fick jag callback på reklamfilm som ger mycket pengar, och dessutom, när jag satt och väntade på att göra castingen, så hörde jag en av låtarna som vi skulle spela på ett företagsgig dage efter! Så, universum verkar för mig, och dig, alltid. Skönt va?!

 

 

Allt gott!

Cecilia