highvibes.blogg.se

Jag ser på tiden som ingen annan.

Förra året var det 2017, så på en natt blev det 2018, och nu är det plötsligt 2019? på ett år har det blivit två års skillnad. Samma sak med födelsedagar. Förra året den 7/8 var jag 38 år sen sov jag en natt och blev 39, men året innan dess var jag 37 så på ett år har jag fyllt två år. Jag fattar ingenting. Och inte du heller antar jag.

Ja ja , what ever. Nu till den verkliga anledningen till varför jag skriver.

Jag måste bara skriva. Jag har ungen aning om vad jag vill skriva om, men jag känner att jag vill skriva, så jag börjar bara.

Vem är jag?

Är inte det den fråga som de flesta ställer sig själv nån gång under livet? Kanske i början av sina tonår, när man ser sig själv i spegeln och ryggar tillbaka eller fascineras av sitt nya utseende. Finnar, pormaskar, konstig hårfärg, liiiite för mycket smink, osv. Sen köper man hela sitt nya jag och går all in i den nya personen.

Nästa gång man frågar sig samma fråga är när man närmar sig medelåldern, (vad det nu är för påhitt? Jag menar vad mäter man det på? Att alla lever lika länge, till 90 år, då är medelåldern 45? eller? Om jag lever till 100 så har min medelålder ökat till 50 år. Ja ja what ever,) tillbaka till den viktiga frågan VEM ÄR JAG?

När man gift sig, skaffat barn , flyttat till hus och köpt Volvo, ligger i sängen och lyssnar ofrivilligt på sin partners snarkningar, då kommer frågan, Vem är jag?

Eller i den situationen kanske det snarare kommer upp frågor som; men hur i helvete kan en människa snarka så högt? Morgonen efter, när man ser sitt vinterbleka ansikte med rödsprängda ögon som stirrar tillbaka på en i spegeln, då kommer frågan igen Vem är jag? Och ännu viktigare; vad GÖR jag med mitt liv!?

Och från den stunden början man se på sitt liv på ett annat sätt.

Frukosten blir inte lika stimulerande längre, att trycka i sig vitt bröd och kaffe bara för att döva ett slags tomrum känns inte så roligt, utan en längtan efter att ta reda på den där frågan som ekar i bakhuvudet börjar ta mer och mer plats.

Till slut dånar frågan i huvudet dag som natt och tvingar en mer eller mindre att ta reda på vem man faktist är.

Ibland tar det flera år innan man lyssnar.

Det är då maten, alkoholen, Netflix, tv, sociala sammanhang, Instagram, Facebook, korsord eller spel, tar upp mcyket fokus.

För om man skulle lägga ner allt och bara sitta och lyssna, så kanske man skulle höra svaret på den där frågan, och vad skulle hända då? Vad skulle hända om man plötsligt hörde svaret? På vem man är?

Livets stora gåta, nu sker det, du hör det, och svaret är … ingenting.

Alltså du är du, och du är allt, men samtidigt ingenting.

Det man hör när man sätter sig för att lyssna, är en jävla massa tjatter, först. Man hör tankarna som springer maraton inne i skallen på en och som jobbar i rasande fart för att hålla en upptagen med att inte känna hjärtat. För om man börjar känna hjärtat, och lyssnar till det, så hör man att allt är bra. En tyst mjuk röst som meddelar att allt är bra. "Allt är ok, du behöver inte göra nånting, bara var här”

Typ så.

Och hjärnan ba ; VADDÅ BARA VAR HÄR??? Jag måste ju FÖR FAN GÖRA NÅNTING! Jag kan väl för i HELEVET inte bara SITTA HÄR och BARA VARA?!

Och man känner en stark ingivelse att resa sig upp och gå direkt till kylen, bre sig en mjuk macka med sjukt mycket smör och trycka i sig och svälja ner med stora klunkar kaffe latte. För det känns tryggt. Och vant och skönt.

De första gångerna så gör man så också. Reser sig, tänker att "jag satt en stund i alla fall, bättre än inget som jag brukar säga." Man intalar sig att det är bra, att man inte behöver veta allt om sig själv och om hur man mår och sånt trams, det är för andra människor, såna där upplysta eller veganer eller yogamänniskor att hålla på med, men inte för mig inte, nej jag mår bäst med min kaffekopp i hand och min choklad i kylen och köttfärsen på spisen. Det känns bekant och vant. Hemma.

Och så kan man hålla på ett tag, några år, tills man kommer över en osynlig gräns.

När man sitter en längre stund och låter tankarna få skrika av sig, tills det inte finns nått att skrika längre. Då hjärnan har slut på förslag att oroa sig över. När det äntligen blir tyst i huvudet och hjärtat får ta över. Åh då det är skönt. Det är en känsla som inte kan beskrivas.

Fast jag ska försöka.

Föreställ dig att du sitter på ett mjukt moln av fluff och att du svävar, tyngdlöst. Du känner din kropp som om den vore fylld av mjuk, svagt pirrande sockervadd, och allt känns bara varmt, lugnt, mjukt och tryggt. Och du vill stanna där länge. Det är en känsla som kan liknas vid en förälskelse, fast utan det där jobbigt pirriga som gör att man måste gå på toa hela tiden. En förälskelse där man bara känner sig bäst i världen,älskad för den man är och vacker som universums alla stjärnor. En känsla av rymd och frihet. Utan tid och rum. Lycka, glädje och kärlek. Det är meditation för mig. Alla upplever det säkert olika, men känslan av att allt är ok, att man är hållen av något större, tror jag är övergripande för de flestas upplevelse av meditation.

Och där i det tysta, stilla, kan man få en liten förnimmelse av vem man egentligen är. Bakom alla roller man har tagit på sig genom åren, bakom alla fasader av olika slag.

Där bakom, finns det där tysta stilla varandet som alltid varit där ända sedan du föddes och som alltid kommer vara där tills du dör, och som kommer följa med dig över till det som kommer efter detta jordeliv.

Det är din själ, ditt högre jag, din källa till liv som du möter i allt det mjuka och sköna. Och där och då och så får du svaret på frågan

Vem är jag?

Allt och ingenting. Du är ok. Allt är som det ska.

Det är värt att vänta på, även om det känns jobbigt innan man kommit fram.