Trippel i panik ... ?
Igår hade jag tre föreställningar på samma dag; dubbla föreställningar av Elvis, Cash, the Killer and me och så en konsertversion av Jesus Christ Superstar efter det.
Jag var väldigt sliten efter hela veckan som innebar rep av konserten och jag var redan sliten efter den långa och intensiva repperioden av ECKM (Elvis ...) och Jesus Christ innebär mycket sång med många höga toner, så jag hade kunnat freaka ur och få panik och lyssna på rösten i huvudet när den ville börja berätta historier om hur det skulle gå, att jag inte skulle orka, hur sliten jag skulle låta när jag pratade och sjöng, jag hade kunnat lyssna på rösten som berättade för mig att jag inte skulle kunna sjunga, eller prata, jag hade kunnat lita på den när den sa att jag inte skulle kunna genomföra alla tre föreställningarna. Men det gjorde jag inte. Jag kom på mig själv att tänka dom där tankarna flera gånger under dagen och kvällen, men eftersom jag fattade att det bara var mitt mind, mina tankar som ”pratade” så kunde jag byta fokus och välja att bara ta en stund i taget. En stund i taget, ett andetag i taget, en scen i taget. På det sättet fick paniken inget fäste, hjärnan hade ingen som lyssnade på den, och jag sjöng och dansade och pratade som aldrig förr utan att låta mig stoppas av – mig själv. Intressant, eller hur?
Oro inför framtiden är totalt onödigt. Helt supertotalt onödigt att oroa sig för vad som eventuellt ska hända. Jag vet ju ändå inte vad som kommer att hända, eftersom jag inte kan sia om framtiden mer än någon annan, och om jag oroar mig för något som aldrig händer, då har jag ju oroat mig helt i onödan, bara skapat en massa stress och jobbiga känslor som gjort att jag har förlorat en dag av mitt liv till oro. Och om det skulle hända , det jag skulle oroa mig för, hur skulle det göra saken bättre om jag dessutom hade oroat mig för det? Det är som om hjärnan vill oroa sig för att sedan kunna säga ”jag sa ju det"om det nu skulle hända. Men tänk om det händer bara för att man har gått och oroat sig för det? Jag tror att jag sänder ut en massa vibes, signaler, varje dag hela tiden, och beroende på hur jag mår så är mina vibes höga, eller låga, som en radiosignal, eller nåt.
Jag har märkt att när jag känner mig låg, så ser jag mest skit runtomkring mig. Jag tycker vårt hem är fult och äckligt, jag ser en massa skumma människor överallt, känner mig illa till mods i kroppen, är sugen på crappig mat, tycker mina barn är små monster osv osv … men när jag är på en hög vibe, high vibe =) så ser jag inget av det där. Då ser jag bara positiva aspekter av allt, människor jag möter är trevliga och jag ser folk i ögonen, pratar lite med den jag köper en kaffe av, och bryr mig inte om att det behöver dammsugas. Barnen och jag har härliga dagar tillsammans och jag känner mig fri och lätt i hela kroppen.
Det är underbart att veta och fatta detta, tycker jag. Det som är svårt och jobbigt med det är att när jag är på en låg vibe, så vet jag att jag är den enda som kan få mig ur den, så hela ansvaret ligger på mig. Att trycka i mig ett paket diegestivekex är inte lösningen, men att sätta mig och bara vara en stund hjälper. Även om det är skitjobbigt och min hjärna hela tiden håller på att försöka övertyga mig om att jag inte behöver meditera för jag har ju tusen andra saker att göra, så känner jag innerst inne att det är precis et jag måste göra för att komma upp lite i vibration.
Vilken frihet! Att veta det! Vilken lycka att känna att jag alltid har min lycka med mig vart jag än går och vart jag mig än i världen vänder, står min lycka i mina händer =)
God natt!