Bearbetning pågår
Dag 6.
Idag under min meditaion satt jag och kämpade med tankar som aldrig tog slut. Det var ett jäla tjatande i huvudet på mig och jag hade svårt att fokusera på andetaget, så dagens meditation gick mest ut på att inte dras med i alla diskussioner som pågick för mycket...
Det lustiga är ju att när jag sitter där och hör hur mina egna tankar spinner iväg och bara mal på, så hör jag ju det som en röst eller som om en annan person pratar. Vem är det egentligen som tänker och vem är det som lyssnar?
Om jag kan höra mina tankar och ha en diskussion med mig själv, är jag två då? En som tänker och en som är medveten om tankarna? Och om jag är medveten om att jag tänker, så kan jag också vara medveten om att jag inte tänker, och alltså ta kontroll över mina tankar.
Eftersom jag inte är mina tankar, utan den som hör dom, den som betraktar dom utifrån, är jag också kapabel till att inte låta mig dras med i deras skitsnack om hur saker och ting borde vara. Jag kan låta de vara vad dom är; tankar och inte sanningar.
En övertygelse är ju bara en tanke som jag fortsätter att tro på.
Att förstå att jag inte är mina tankar är en stor befrielse.
Jag är fri, jag kan välja vad som är sant för mig, jag kan välja att fokusera på annat, när min hjärna vill dra ner mig i en mörk spiral av oro t.ex. Jag kan blunda och andas, känna glädje och kärlek, och unna mig att bara vara och låta tankarna sväva iväg utan att haka i mig.
Lyssna på hjärtat.
Allt gott,
Cecilia