Barnet i oss
Det här är dag 8 och jag hade massor av tankar i huvudet idag också. En massa låttexter som snurrade runt, och olika lösningar på logistiska problem jag har framför mig. A-kassa-uträkningar som inte ville sluta räknas på osv osv … Allt jag fick upp i huvudet var ”problem” som ligger i framtiden. Ingenting av det jag kände stress inför hände i rummet under den timme som jag satt och mediterade.
Det är intressant hur stark hjärnan och sinnet är som kan få mig att känna stress och bli svettig inför ett ickeproblem. Så jag fick verkligen fokusera på andetaget, men det gick sådär.
Då började jag fokusera på kroppen, gjorde en kroppscanning från fötterna upp till huvudet. Försökte känna mina fötter, energin i dom och så vidare upp genom hela kroppen. Det gick bättre, det fick mig tt stilla tankarna . Timmen idag gick ganska snabbt. De sista 10 ministrarna var de bästa, för då hade jag äntligen kommit ur stressen och in i sockervadden. Och det är så gött!
Vi var på skolavslutning för dottern igår, och det var jättefint med många uppträdanden från eleverna i olika årskurser. Jag blev rörd av de som vågade gå upp och sjunga och spela inför hela skolan, och jag kände glädjen som jag själv kände när jag sjöng för skolan i alla mina olika åldrar. Sist gick skolans personal upp och sjöng, Barfota visan tror jag det var, och då slog det mig; vi är ju alla barn, bara att vissa av oss är lite äldre. Våra kroppar har åldrats, men inom oss finns vårt barn kvar. Det är såklart att man kan vara nervös och pirrig inför att sjunga även som vuxen, och det är klart att man kan vara blyg och osäker, även som vuxen, och det är såklart att man kan känna glädje inför sommarlov/semester lika starkt som vuxen! Vi slutar ju aldrig att växa, eller utvecklas, och det är ju underbart!
Det är aldrig ”klart” man kommer aldrig ”i mål”, man är ständigt på resa framåt. Härligt va?
Allt gott,
Cecilia