highvibes.blogg.se

Morgonens tanke;

 

Man accepterar så snabbt att barn utvecklas hela tiden, varje dag. Man förstår att man måste hänga med i förändringarna med barn. Man ser att dom går igenom olika faser och stadier, man förstår att dom är ”under utveckling”.

Men varför ser man inte på vuxna på samma sätt? Varför skulle man plötsligt sluta att utvecklas, bara för att man är en viss ålder? Från en dag till en annan är man ”klar”, då eller?

Det låter ju superknasigt.

Att förstå att man är en varelse som hela tiden vill vidare och utvecklas till sitt bästa jag är ju en befriande känsla, och om man kunde se på sig själv som man såg på barn, så kunde man kanske tillåta sig att vara lite snällare mot sig själv. Och mot andra också. Istället för att bli irriterad eller sur på någon som man tycker beter sig konstigt, kunde man ju tänka att ”hen är nog bara i en utvecklingsfas, det går över” och veta att när personen eller en själv för den delen, har kommit ut ”på andra sidan” så har en utveckling skett och man kan mötas igen och fortsätta från en ny plattform.

Vissa dagar är ju bara crap, så är det i alla fall för mig, men dom dagarna behövs för att jag ska vilja ha något annat och mer livgivande, så när jag kommer ut på

andra sidan, så kommer jag ut med mer energi och lust att skapa, vara kreativ. Och då menar jag inte att jag tar fram målardukar och färg, utan jag menar att vara kreativ i livets alla skeden.

Att vara kreativ och skapande, är, tycker jag, att vara nyfiken på livet. På min omgivning, på personer jag möter, på mig själv. Att verkligen prata med folk, att lyssna, att dela med mig, det tycker jag är att vara kreativ och skapande.

Att vara snäll, mot mig själv, min man och barnen.

Att låta sig utvecklas genom hela livet, att våga tänka nytt, öppna upp för nya möjligheter, var lyhörd och nyfiken på vem man har framför sig idag när man tittar i spegeln.

Det låter härligt, eller hur? 

Allt gott,

Cecilia