Kapitel 4

Jaha hörrni, så var det måndagkväll och jag bjuder på ännu ett kapitel av "Affären vid 65". 
 
 
 

Kapitel 4.

Det var i kön på Ica som tanken slog henne;

”Jag ska också vara otrogen. Jag ska unna mig! Om Barbro kan, så kan väl jag! Hon ser ju mer eller mindre ut som en flodhäst, så vad har jag att förlora?” Gunilla blev chockad av sina egna tankar, kände hur hon rodnade medan hon började lägga upp varorna på bandet framför henne.

”Vad kom det här ifrån? Jag är inte en sådan som är otrogen, nej verkligen inte. Jag är en anständig kvinna. Inte kan väl jag bete mig hur som helst, hur skulle det se ut?” Hon fortsatte monotont att lägga upp varorna på bandet; mjölk, smör, havregryn, ägg … men någonting höll på att hända i henne som hon inte kunde bromsa. En nyfikenhet hade väckts i henne, en känsla av hopp, som en liten flämtande låga som försökte växa sig starkare genom hennes egen motvillighet.

”Hur gör man för att ha en affär egentligen? Jag kan ju knappast bara annonsera i lokaltidningen”, hon skrattade till för sig själv och tappade påsen hon höll i handen på golvet så den sprack. Frysta gröna ärtor rullade åt alla håll och hon försökte febrilt samla ihop alla och skrapa in dom i påsen igen, stående på alla fyra.

”Åh! Ursäkta, det var inte meningen, jag vet inte vad … som … ursäkta”. Kvinnan bakom henne, en småbarnsmamma med en liten i vagnen och en trött treåring vid sidan log ett lamt leende;

”Vill du ha hjälp?”

”Va? Nej, nej det går bra. Tack ändå” . Fingrarna domnade bort av kylan, men hon plockade upp alla ärtor och gav påsen till kassörskan.

”Den gick sönder … måste varit dålig kvalité på påsen, dom gör ju ingenting ordentligt nu för tiden!” hasplade hon ur sig och drog ner kjolen som hade glidit upp för låren.

”Jag betalar inte för den där, det ska du veta! Dålig kvalité, betalar jag inte för!” Gunilla stirrade på kassörskan och kände hur det blossade om kinderna. Nu ville hon bara betala och gå därifrån. Den unga tjejen i kassan försökte säga något tillbaka men hann inte när Gunilla fortsatte med gäll röst‚ ”jaha, och vad blev det?” Tjejen i kassan tittade upp på henne under lugg och svarade syrligt:

”356 kronor. Tack”

 

När hon kom hem ställde hon bara in påsen med maten i kylen och gick direkt och satte sig framför datorn i vardagsrummet. Det var en lap top, en sådan där tunn sak. Deras söner hade tyckt att de skulle ha en dator, ”så att de kunde kommunicera med omvärlden på ett normalt sätt”. Gunilla var inte alls intresserad av teknik och prylar, men datavana hade hon efter sin tid i receptionen. Hon öppnade Google. Markeringen blinkade där på skärmen, redo att få ett uppdrag.

”Att vara otrogen”, skrev hon med darrande fingrar. Sidan flimrade till och upp kom en ny med olika förslag på länkar som passade in på hennes sökord.

”Så är svensken otrogen”, ”så många har inte den pappa dom tror att dom har”, ”vem vill vi helst ha sex med”. Gunilla höjde skeptiskt på ögonbrynen, och fortsatte att scrolla. Lite längre ner på sidan hittade hon olika dejtingsajter. Tinder. Happy pancake. Match.com, Kärlek.se. Hon rynkade pannan, tog ett djupt andetag och reste sig från stolen. Utanför fönstret föll ett stilla regn, det hördes ett tyst smattrande mot taket. Hon gjorde iordning en kopp grönt te, doppade påsen fyra gånger, och tog med sig koppen och en Digestivekex tillbaka till datorn. Hon tog ett bett på kakan, det smulade ner över tangenterna, hon sköljde ner med det heta teet och tryckte på länken till Kärlek.se. Det lät trevligt, kärlek hade väl inte skadat någon. En orange logga kom upp.

”Logga in”, stod det högst upp i det högra hörnet, och under det ”Ny hos oss?”

”Ja det kan man väl säga”, sa hon för sig själv och log, tryckte snabbt på enter.

”Skriv in ditt önskade användarnamn”, lös det från skärmen.

”Användarnamn? Som andra ska se?” Hon tog en klunk te, funderade på vilket namn hon skulle ta. Något riktigt namn, från en gammal släkting? Nej, det skulle kännas konstigt att gå på dejt med samma namn som hennes mormor Asta. Någon kollega då? Nej, också märkligt i sammanhanget. Så fick hon en idé och skrev in ”Meryl”. Hon fnissade till, det kändes bra att heta samma sak som den bästa skådespelerskan i världen, det kunde hon stå ut med. Hon skrev in sina uppgifter så troget som möjligt.

” Då ska vi se … längd 160 centimeter, vikt. Jaha. Ja vi kan väl säga … 75 kilo, det stämmer nästan, sånär som på några kilon. Hårfärg?” Hon lutade sig långt åt vänster för att få en glimt av sig själv i den lilla spegeln som stod i bokhyllan. Den lockiga pälsmössan var lika yvig som alltid och hon skakade lätt på huvudet åt sin uppsyn, och återvände till skärmen.

”Än så länge brunt, även om det vita börjar slå sig fram”, skrev hon och log åt sin finurlighet, och fortsatte, ”ögonfärgen är blå, och så har vi ålder … ” Hon funderade en kort sekund, sen skrev hon in ”63”. Ville inte skrämma bort alltför många med sin dinosaurieålder på 65. Samtidigt ville hon inte locka till sig för unga, nej hon ville ha en gentleman, en herre i sina bästa år.

”Ladda upp bild”, blinkade det på nästa rad. Hon stirrade på skärmen. Bild? Hon hade ingen bild på sig själv i datorn. De få bilder som fanns var på pojkarna när de var små och så någon på Gunnar när de var på besök nere hos vänner i Skåne för två somrar sen. Inte en enda var på henne. Hur skulle hon göra nu? Hon öppnade upp en ny flik på skärmen, googlade ”Hamnens vårdcentral” och fick upp hemsidan för sitt gamla jobb nästan direkt. Under ”vilka är vi” hittade hon sin bild. Runt ansikte, leende med skrattgropar i kinderna, lockigt brunt hår klippt i en kort frisyr, blå mascara runt de blåa ögonen, små pärlörhängen och en tunn guldkedja med ett litet hjärta som la sig i vecken i halsen, där innanför skjortkragen.

”Usch. Vem är det där … ?” sa hon för sig själv, och dök närmare skärmen med ansiktet. Hon granskade sin bild och kände sig plötsligt sorgsen.

”Vad tråkig jag ser ut … ” men så konstaterade hon att hon i alla fall hade vita tänder, och då kändes det lite bättre. Bilden var tagen för flera år sedan, men den fick duga. Hon laddade ner den, sparade den på skrivbordet, och laddade sen upp den på dejtingsajten. Slutligen fyllde hon i lite om sig själv, ”gillar långa promenader, att gå ut och äta på restaurang, gärna italienskt, älskar rosor, tycker om att dansa och ser gärna en film då och då. Inga husdjur. Bor i Stockholmsområdet. Söker: en gentleman i hatt som vill ta mig med storm”. Hon rodnade och kände hur det pirrade till mellan benen. Den känslan hade hon inte känt på flera år och hon kände sig påkommen, med handen i kakburken liksom. Tankarna spann iväg.

”Vad är det jag gör?! Tänk om Gunnar kommer hem och ser det här? Tänk om han öppnar datorn och ser vad jag har sökt efter idag? Tänk om … ”, så stoppade hon sig själv, tvingade sig att tänka rationellt. Gunnar var inte intresserad av datorn, hade aldrig varit, förutom när han skulle se någon repris av ”Antikrundan”, då kunde han sätta sig och titta via SVTplay, men annars var det ju hon som skötte allt med räkningar och så. Han hade ingen anledning att helt plötsligt sätta sig och börja snoka reda på saker. Hon andades ut, men såg till att sopa igen alla spår efter sig; rensade i sökfältet och raderade senast besökta sidor. Bara ut i fall att. Så fällde hon ihop datorn och la upp den i bokhyllan, gick sen ut i köket för att börja med middagen. Klockan närmade sig ju fem".

 

Det var det för denna gången, allt gott!

 

Cecilia

Kommentera här: