highvibes.blogg.se

Jag har en massa invanda tankar som jag tänker när det regnar, typ; "Åh vad JOBBIGT att det regnar! Orka klä på barnen galonisar och stövlar och hela kittet, och vad JOBBIGT det kommer bli att gå till förskolan i regnet. Blött och kallt och ruggigt och JOBBIGT!" Men, det är inte regnet som är "jobbigt" eller "tråkigt", det är bara tankarna om regnet som är det.

 

Fattar du vad jag menar?

Regnet i sig är ju bara vad det är.

 

 

Det kommer vatten från himlen, och om det landar på mig så blir jag blöt. Visst, men jag torkar ju snabbt och jag är ju inte gjord av papper=)

Så, vad är det som är så jobbigt med att det regnar, egentligen?

Ingenting, om jag struntar i tankarna om framtiden, dom som säger; "Fan! Nu kommer jag bli blöt om fötterna och byxorna när jag går till jobbet! Åååååå! Nu måste jag ta med mig paraply och bära runt på hela daaaaan!! Det blir plaskigt och lerigt, barnen kommer komma hem helt kladdiga och det kommer bli smutsigt hemma sen....ÅÅÅÅ!"

 

Ingenting av det där behöver ju ens hända, så det enda jag gör är att skapa problem ur en situation som inte är problematisk, alls, faktiskt.

Så om jag backar bort från mig själv en liten bit, så kan jag uppleva och se allt det andra istället,allt det som verkligen betyder något.

I nuet ser jag en massa vackra färger på träden som blänker till när löven blir blöta. Jag känner doften av regn, av höst, av äpplen. Jag ser hur dropparna studsar på asfalten, bildar pölar. Jag ser hur vinden tar tag i trädgrenarna och jag känner hur det droppar vatten på mitt huvud när jag går igenom skogen. Det är livet jag känner.

Hur kan det vara jobbigt?