Dag 37.
Himlen var vacker i morse.
Helt knäpptyst ute, inga bilar som brummade, inga fåglar som sjöng. Jag var rätt trött när jag vaknade, jobbade sent igår och hade svårt att somna när jag kom hem. Sov nog inte mer än 5-6 timmar och det är för lite. Well, efter jag blivit förälder har jag blivit lite mer luttrad, och blir inte lika trasig efter en natt med lite sömn, det är ju inte som förr i tiden när jag klagade om jag "bara" sovit 8 timmar ... men ändå.
Iallafall, när jag satt i morse och mediterade, så kände jag som att det busade och brummade i hela kropppen. Stark energi som åkte runt och det var så svårt att inte sträcka på mig, jag ville liksom skaka av mig det. En rastlöshet och en stress spred sig i kroppen, jag fick nästan lite panik av det där bruset. Jag ville kolla på klockan och se hur lång tid det var kvar, men så kom jag på att det skulle va sjukt jobbigt om det hade gått typ en kvart, hur skulle jag orka då liksom.
Återigen, vad är det att orka med? Att bara sitta där rakt upp och ner, är det så jävla farligt och jobbigt, egentligen?
Jag motstod iallafall frestelsen, jag satt kvar, jag satt igenom det.
Jag kände alla känslor och all energi, men jag reagerade inte på dom, utan lät dom vara där, om dom nu ville det. Så, ringde klockan, efter vad som kändes som en evighet denna gång, och jag sträckte på mig så det knakade längs ryggen. Aaaaaaahhhh! Så SKÖNT! Bruset stannade kvar i kropppen en stund, men inte lika starkt.
Att det var såhär idag berodde nog på flera saker;
att jag inte sovit så bra
och;att jag ska ha mens om nån dag elller så.
Jag känner av min menscykel väldigt tydligt och dagarna innan mensen är jag väldigt "mycket" av allt. Blir lätt irriterad, sur, arg, har inget tålamod alls, och är superhungrig och sugen på onyttiga grejjer, heeela tiden.
Resten av dagen idag har jag därför tryckt i mig choklad, hamburgare och avslutade nu kvällen med glass i stora lass framför ett avsnitt av Californication.
Jag UNNADE mig.
Nu, natti natti med hopp om en god natts sömn!
Allt gott,
Cecilia