highvibes.blogg.se

.... och så har det gått 21 dagar sen jag började meditera 1 timme varje morgon, och jag har kommit in i en period av tvivel.Funkar det här, för mig? Gör jag rätt? Finns det något som är rätt? Borde jag känna annorlunda nu efter så många dagar? Mår jag bättre, egentligen? Borde jag unna mig att sova på morgonen istället? Borde jag unna mig att gå upp ännu tidigare, och sitta längre?

 

Jag funderade på hur lång tid som var kvar, om klockan skulle ringa snart. Det kändes jobbigt att sitta där med mig själv, tyst, stilla. Jag fick som kryp i kroppen och jag blev tvungen att räta upp mig på stolen, harkla mig, nysa, klia mig på foten; vad som helst för att få lite action i stunden. Men så kom jag på mig själv med vad jag höll på med, och fångade mig själv i flykten bort, från mig själv.

Asså, är det inte helt sjukt att det kan vara så svårt att

BARA SITTA STILLA och INTE GÖRA NÅGONTING under EN TIMME?

Jag behöver inte prestera nåt, inte vara på ett speciellt sätt, jag behöver inte se ut eller bete mig på nåt visst sätt, jag behöver inte ens tänka! Hur kan det vara så provocerande för min hjärna, för min kropp, att jag börjar tänka ut flykvägar, som en nysning, bara för att få nåt att göra?!

Att meditera är så bra för mig, och dom här gångerna när det känns jobbigt och jag bara vill fly, och tänker att jag skiter i allt, jag behöver inte det här, det är då jag verkligen behöver det.

Att stilla mitt sinne. Att släppa in tystnad, att släppa in den större aspekten av mig. Att låta egot få vila en stund, och inte bära med mig mina föreställningar om vem jag är, vad jag tycker om, hur jag brukar göra saker, osv.

Ju mer jag ger mig själv den här tiden, detso närmre kommer jag mig själv, till min kärna av min varelse.

Det tar 21 dagar att få in en ny vana.

Så jag kör vidare och fortsätter att unna mig egentid, varje morgon.