INSIKTER och ASILOMAR

De är mycket nu. Premiär på min egenskrivna barnmusikal Fjärilar i magen. Biljetter ska säljas, sånger ska repas,affischer ska sättas upp. Tidvis känner jag mig lite snurrig i bollen. Mycket energier som flödar i mig, runtomkring mig, genom mig, mycket inspiration och flöde, och kreativitet. Det är härligt! Men jag behöver ta hand om mig själv för att orka. Jag behöver sitta i stillhet för att ladda mina depåer.

Jag behöver min yoga. Jag behöver lyssna på den lilla rösten i mitt hjärta som mjukt ger mig vägledning under min dag.

Asilomar, meditationsretreatet, gav mig så mycket, jag har lovat att skriva om det, men har inte känt mig inspirerad alls. Det går inte att skriva om, det går typ inte att berätta om, det måste upplevas. Men en stor sak som jag insåg där, var att jag MÅSTE följa min glädje om jag vill att det ska hända underbart roliga saker i mitt liv. Måste låter ju hårt, och vaddå, som om det skulle vara jobbigt att följa glädje eller?

Låt mig förklara; jag fick uppleva det så tydligt på retreatet att det är det som är min grej, att följa glädje, ellr det som känns lätt i varje val under dagen.

Det började såhär:

Torsdagen var tung. Lång meditation som fick många i rummet, vi var 150 pers, att bryta ihop, gråta, eller inse saker som var jobbiga för dom. Vi skulle kontakta vårt inre barn, se oss själva som 5-åringar och se det lilla barnet, ge det kärlek, uppmärksamma det. Vara där för det lilla barnet som bara ville bli sedd. Jag satt där och mediterade, kände min 5-åring, såg henne framför mig, glad, lekande i skogen, lutandes mot pappas bröst när han läste saga, såg hur hon sprang in i famnen på mammasom kramade och pussade. Lek, glädje, kärlek. Inga trauman, inga stängda dörrar, inga svarta blickar.

Jag satt där och hörde hur människor runtomkring mig i rummet gröt, snyftade, nån reste sig up och gick ut, och jag satt där och kom på mig själv att leta efter trauma i min egen barndom. Alla andra verkade ha det så jobbigt med sina inre barn, jag borde väl också ha det? Är det nåt jag missat? Jag kanske mådde riktigt dåligt den där gången när …

Nej. Jag insåg att jag försökte skapa ett trauma, eller drama som inte fanns.

När jag insåg det tog jag ett djupt andetag och vände det till att känna tacksamhet istället. Tacksamhet till mina föräldrar som alltid fanns där för mig, som alltid var kärleksfulla och lekte med mig, som såg mig, som gav mig tillåtelse att vara jag.

Efter den meditationen skulle vi vara tysta tills nästa morgon. Skönt tänkte jag, och gick iväg till middagen. Alla satt i matsalen och åt under tystnad och jag lade märke till att alla , nästan, såg sura ut, eller väldigt allvarliga. Bara för att man är tyst behöver man väl inte vara sur tänkte jag och satt och log för mig själv.

Senare tog jag en promenad och det var då det hände. Min första insikt.

Jag fick en känsla av yrsel igen, samma som jag haft för två år sedan när jag höll på att gå in i väggen. Jag satte mig ner och andades, lutade mig mot husväggen där jag bodde. Mitt hjärta rusade, jag kände mig rädd, mina tankar spann iväg i alla olika scenarion, tänk om jag svimmar nu? Tänk om jag kräks? Tänk om jag inte kan flyga hem om tre dagar för att jag mår dåligt? Men så gick jag till mitt rum och lade mig på sängen och andades, läste en bok och då gick det över. Jag insåg att det jag hade upplevt under meditationen var inte mina rädslor, utan jag tog på mig mycket av de andras energier och det var uttröttande för mig.

Nästa morgon när jag vaknade bestämde jag mig för att göra precis som jag ville under hela dagen. Om jag inte ville sitta och meditera på nått speciellt ämne så skulle jag bara unna mig att sitta och chilla. Om jag kände för att äta en scone till frukost så skulle jag göra det och om jag kände för att sjunga och dansa så skulle jag göra det.

Jag skrev ner en intention i mitt block: Jag följer glädjen i alla de små valen.

Sen gick jag en till frukosten, nej, jag HOPPSADE till matsalen, och sjöng för mig själv, log hela morgonen och när vi möttes för det första sessionen kl.9 var jag glad och pigg. Kyle sa; Idag ska vi ha kul! Vi ska leka och bara ha roligt! Så, börja med att krama 10 personer! Eller krama 20 personer! Äsch, krama 50 personer!

Alla skrattade och härlig musik kom ut ur högtalarna medan vi kramades och skrattade tillsammans. Alla jag mötte sa att jag strålade, att jag hade en härlig energi, att jag kändes varm och glad. Det var så roligt!

Sen kom min andra insikt.

Under lunchen kom Kyle för att svara på frågor från dom som ville. Men istället sa han : Är det nån här inne som kan sjunga?

Min hand flög upp snabbare än jag fattade själv. Kyle såg mig och sa: Ja, kul! Vad vill du sjunga?

Jag: Jag vet inte, vad som helst!

K: Eller ska vi sjunga en duett?

J: Ja visst!

K: Okej! Vad sägs om den här ... I`ve had the time of my life, and I´ve never felt this way before, yes I swear, it´s the truth, and I ow it all to you …

JAG: ´caus I had the time of my life, and I ow it all to you ….

Salen fylldes av ett WHOOOOHOOO och alla ställde sig upp, dansade, klappade takten , medan jag och Kyle sjöng hela frekin låten acapella, inklusive mellanspelet, som vi sjöng helt identiskt, vilket är ett saxofonsolo eller nått …

Det var SÅ KUL!!! Jag var helt i linje med mig själv och uuniversum,jag var i flow, dansade och sjöng, lade stämmor och hade ögnonkontakt med Kyle som också lyste och bara var i flow.

När vi vara klara så ville applåderna inte ta slut, alla var i extas! Kyle kramade om mig och sa:

KYLE: Oh my God, you´re amazing! You sing so great! I really lovded singing with you!

JAG: Me too! It was so much fun!

 

Detta blev ett bevis för mig att när jag följer min glädje och mina inspirerade känslor i alla de små valen, leder det upp till roliga händelser som jag aldrig skulle kunnat räknat ut själv.

Min hjärna, eller mitt ego, hade aldrig nånsin kunnat få till en sån här historia, eller hur??

Och som Kyle sa efter vi sjungit; Tänk vad mycket sämre detta hade blivit om vi hade setts innan och repat? Det hade inte alls blivit den här känslan, det hade inte blivit med det här flowet, eller hur?

Resten av veckan kom folk fram till mig och kramade mig och tackade för sången, tackade för glädjen och jag fick vänner gör livet.

 

Att skriva en intention för dagen kan hjälpa en att komma på en high vibe.

Det är något som kan påminna dig själv under dagen att just det, jag ska ju följa min glädje idag.

Så vilket håll vill jag gå? Höger eller vänster? Eller vill jag verkligen ha en kaffe? Idag kanske det känns det lättare med te?

 

Om två nätter

Om två nätter åker jag på mitt livs resa.
I allafall rent resemässigt.
I världen.
Jag menar, jag har ju fött två barn, och inget slår de upplevelserna,eller resorna, men det jag ska iväg på nu är för mig en väldigt stor resa.
Jag ska flyga över Atlanten, över USA, ända till SanFransisco och vara med på ett underbart meditations retreat i en vecka tillsammans med Kyle Cease och andra high vibiga människor.
 Jag har våndats över denna resa vissa dagar kan ni tro.
Jag har tänkt att "hur kan jag åka så långt bort från min familj och mina barn? Tänk om det händer nåt? Tänk om, tänk om, tänk om ... "
Min hjärna har gått i spinn över alla tänkbara scenarion.
Men jag har också längtat till att jag ska få åka.
Att sitta på flyget och bara vara, inte behöva ta hand om någon annan, bara vara jag, läsa böcker, lyssna på poddar, meditera, vila. Allt sånt där som jag längtar efter när föräldrardagarna är som mest intensiva.
Jag har aldrig haft någon stark längatn att resa jorden runt, har aldrig tågluffat eller haft en längtan att resa sådär efter studenten som flera av mina vänner gjort. Jag gillar att vara hemma. Jag gillar Sverige som land, och tycker det är ganska jobbigt att resa.
Men jag vill inte begräsna mig själv genom att lyssna på mina rädslobaserade tankar.
Om jag skulle välja att lyssna på dom, skulle jag stanna hemma i radhuset i gurraberg hela livet, aldrig utmana mig själv, aldrig resa, aldrig våga ta nya steg frammåt.
Och det är fine. Inget fel med det.
MEN.
Om jag väljer den vägen, kan jag inte vara arg på mig själv för att jag inte vågar. Då får jag stå mitt kast. Det är ingen idé att begränsa sig och sen dessutom klaga på sig själv att man gör det.
Och jag vill inte begränsa mig själv.
Det finns så mycket att uppleva i vår vackra värld, och det vill jag vara med och göra.
Så, jag ser hela den här resan som en del av retreatet,en resa inåt likväl som utåt, och jag ska unna mig att låta varje stund få vara precis så som den är. Allt är som det ska. 
 
 
Allt gott!
 
Cecilia

Egentid

Morgonen, min egentid.

 

 

Jag älskar att gå upp tidigare än resten av familjen och göra yoga.

Sen om ingen har vaknat sätter jag mig och mediterar.

Sen, om fortfarande ingen har vaknat, gör jag som nu; gör mig en stor kopp kaffe med varm mjölk, häller upp i min favvokopp, brer mig en finncrisp med jordnötssmör, och sätter mig på baksidan i morgonsolen.

 

Det är underbart.

När jag får en sån här start på dagen, har jag lättare att vara en bra människa resten av dagen. Jag får på det här sättet min tid som jag behöver för att må bra.

Och när jag mår bra mår mina barn bra, eftersom jag inte tar ut min frustration av att aldrig hinna göra nått som jag vill, på dom.

Ju mer man gör för att andra ska må bra, om det inte kommer från en plats av ren lycka och faktiskt vilja, desto sämre mår man själv, plus att de som man gör allt det där för, inte upplever det som ren glädje från en, vilket gör att dom i sin tur känner dåligt samvete.

Det må låta jävligt själviskt, men jag tror stenhårt på det där med att ”Sätt först på dig din egen syrgasmask, hjälp sedan andra”.

För om jag inte har sett till att mina behov är mättade, hur kan jag ge något vidare då?

Sen menar jag inte att man ska strunta i att man har familj och barn, att man ska vara frånvarande och egocentrisk, nej, tvärtom!

Min drömbild av en dag tillsammans med mina barn är att jag är närvarande och känner på riktigt för att leka, att jag har kontakt med min glädje och mitt inre barn, så att vi kan ha roligt, på riktigt, tillsammans!

Och det, mina vänner, känner jag mycket tydligare, lättare och mer, när jag hjälpt mig själv först.

Det gäller att hitta en liten stund för sig själv, en liten stund där man bara får vara med sig själv och sina tankar en stund innan dagen drar igång.

Jag säger som jag alltid gör; UNNA DIG att hitta den tiden!

Och kom gärna med funderingar i kommentarsfältet nedanför. Kanske vi kan ge varandra tips på hur vi bäst får till en sån stund?

 

 

Allt gott!

 

Cecilia