highvibes.blogg.se

Fördelen med att bo på Värmdö är att jag alltid har nära till havet. Cyklar hit på tio minuter, njuter av vinden, hör hur havet sköljer in över stranden. På sommaren är det fullt med folk här, man får trängas och zig-zagga ner till vattnet för att bada.

Nu på hösten är det tomt. Underbart för mig som älskar att sitta på bryggan och bara vara.

 

För det mesta känns det som om jag sitter och sover. Jag nickar till, huvudet dimper ner tungt mot bröstet, och det måste se så jäla roligt ut, om nån skulle se mig!

Ibland är det ett stort motstånd till att sitta still. Verkligen fysiskt jobbigt, en krypande, brusande känsla i hela kroppen. Då har jag en väldigt livlig diskussion med mig själv att "jag måste nog inte sitta hela timmen trots allt, och har jag verkligen ställt timern?, för tänk om jag inte har det,jag menar hur länge ska jag sitta här!!? JAG ÄR FÅNGEN PÅ DEN HÄR STOLEN!!!! Nej, nu måste jag kolla klockan!" osv osv ...

Då har jag övertalat mig att sitta kvar, att det faktiskt räcker med att bara dyka upp, att det räcker att bara sitta igenom varje timme, varje dag.

Ibland har timmen bara runnit iväg.

Så olika man kan uppfatta tid! Mer om dett någon annan gång, nu till saken.

Den senaste veckan har varit jobbig, mycket i huvudet och stress inför premiären. Även att jag inte har en stor uppgift i just denna uppsättning, så ligger det ändå en underliggande stress i kroppen. Men, nu är premiären avklarad, allt gick bra, och jag kan återgå till min normala vardag med lediga dagar, dagar med dubb och teaterkvällar tor-lör.

Som vanligt.

I tisdags, efter en dag med dubbla dubbpass, höll jag på att gå in i väggen.

Tror jag.

Tur för mig så lever jag ihop med världens klokaste man, som genom att prata med mig fick mig att inse att jag ska nog ta det lite lugnt.

"Men jag måste ju GÖRA en massa grejjer!" sa jag.

"Vaddå", sa han.

"Mäh! Typ, skriva, och plugga manus, och ... "

Han tittade på mig med sina vackra, snälla ögon och sa kärleksfullt;

"Du kan sitta i timmar och skriva, men om du inte mår bra utan bara är stressad, så kommer det bara komma ut en massa crap ändå. Bättre att vila och sen skriva, när du verkligen VILL det. Inte för att du BORDE".

Sagt och gjort.

Onsdagen kom, och jag gjorde ingenting. Eller, jo, jag mediterade, vilade, sov.

Satt med näsan i vädret och andades frisk höstluft.

Sen när jag hämtade barnen hade jag kommit upp på en high vibe och kunde vara en närvarande förälder.

Tack min älskade man för att du såg mig och för att du fick mig att inse att det är bättre att stanna upp och ta det lugnt,än att bara springa på.

Tack för påminnelsen om att bara ur stillhet kan något nytt födas. 

Allt gott,

Cecilia