highvibes.blogg.se

45 minuters meditation klar.

De första minuterna höll jag på att få panik, rösten i huvudet började ifrågasätta att jag bara satt och inte gjorde någonting. ”Vaddå? Ska du bara sitta och inte göra nåt? Hur länge då? 45 minuter?! Skämtar du eller? Aldrig i livet att jag sitter här och bara sitter!?”

Jag lyssnade på den där rösten och kände ett stort motstånd i kroppen, och en svag känsla av klaustrofobi kröp sig på. Jag började ta in vad den sa och disskuterade med mig själv;  ”Ja, det låter ju helt sjukt, egentligen, att jag bara ska sitta här nu och bara vara. Inte göra något.”

Men så började jag tänka på varför det är så konstigt att bara sitta. Varför vill min hjärna så gärna slippa från den här stunden av stillhet?

Jo, för att när jag sitter där och bara är, inte sysslar med annat, så kommer alla mina rädslor och tankar upp.

Alla mina rädslor, det lär väldigt dramatiskt, det jag menar med det är att en av mina rädslor kan vara att jag känner att jag borde städa hela huset så att jag kan checka av det på att göra listan, så jag kan klassas in som en "god människa" som städar, en annan rädsla är att jag väntar på pengar som dröjer, och min hjärna vill gärna att jag ska maila och ringa och fråga varför det dröjer, när jag vet att det kommer inte komma snabbare om jag tjatar och är en jobbig jävel, tvärtom, det kommer komma om jag bara släpper taget och är mottaglig för dom. En annan rädsla är att jag inte har ett jobb till nästa höst. Den tanken kommer upp då och då och min hjärna spelar upp min audition om och om igen och försöker hitta på ett sätt att göra den annorlunda, fast jag vet att det inte går, och jag vet att jag inte har något med den processen att göra heller förutom att släppa taget och vara mottaglig för jobbet. Dessutom kände jag att jag gjorde en bra audition så jag bord everkligen bara chilla. Oops! Där kom min hjärna in, den ville tydligen att ni skulle veta att jag gjort bra ifrån mig ... =)

Hjärnan är expert på att spela upp gamla saker som hänt i det förflutna, få dom att kännas på riktigt i kroppen igen, och försöka få mig att göra om dom, fast det är omöjligt. Det är det ju, det vet ju alla, ingen har någonsin lyckats resa tillbaka i tiden, förutom Marty mc Fly i en film från 80-talet, men annars, ingen. Så hur skulle jag plötsligt kunna flyga tillbaka och göra om en massa saker som min hjärna i dagsläget tycker jag gjorde fel? Det går inte.

Men det som faktiskt går är att se på dom tankarna/rädslorna/historierna med kärlek, att se på dom för det dom är; tankar och ingenting annat. Jag vet att jag försöker skydda mig själv, genom att tänka på dom sakerna så tror jag att jag skyddar mig från eventuell fara på nåt sätt, men det blir tvärtom, att jag låser mig och spelar upp samma gamla historier och risken är då att jag faktiskt börjar leva om dom igen, för att det känns så vant.

Sanningen är att jag vet ingenting om någonting förutom det som är just nu. "Nu har man alltid med sig" trallalallala ..

 Så är det.

Alla tankar om dåtid och framtid, de finns inte. Eller, tankarna finns ju, men det som man tänker om finns inte. Det som finns är nu.

”Aldrig bättre än såhär” är ett citat från en Håkan Nesser bok, och jag tycke det är så underbart befriande! Det blir aldrig bättre än såhär, för det är i nuet jag upplever allting, det är inte på den där resan om en månad, eller på den där audition förra året, eller i något sammanhang senare under hösten. Det är nu som livet är och det blir aldrig bättre än såhär.

I nuet lever jag på min yttersta gräns hela tiden, jag stretchar universum genom mitt perspektiv av den här verkligheten och allt jag vill kan hända. Genom att meditera, och sitta en längre stund, så rensar jag bort tankar om en massa skit som inte gör mig något gott. Jag skalar av lager från min kärna och ser vad som finns där bakom. Det skapas hela tiden nya lager så det är ett pågående arbete, men att känna att ingenting spelar så stor roll, är faktiskt väldigt befriande.

Det kan ju låta deppigt. Vaddå ingenting spelar roll? Så en kram från mina barn är betydelselös? Eller en relation med en vän, ett roligt samtal, ett möte, eller att skratta tills man gråter?Det spelar ingen roll?

Nej jag menar inte att det är betydelselöst, eller att det inte ger mig något, det jag menar är att jag står inte och faller med omständigheterna.

Jag har min kärna som alltid är underbar härlig energi, kärlek, ljus och glädje, oavsett vad andra tycker om mig eller vilka jobb jag har, eller hur mycket pengar jag har. Det spelar ingen roll.

Min kärlek till mig själv och tilliten på att följa det som känns roligt och lätt, är det som spelar roll.

Tycker jag.

Alla har vi våran resa här på jorden. Alla upplever vi olika saker från våra egna perspektiv. Men en sak är jäkligt coolt tycker jag; att du och jag delar den här tiden tillsammans här på den här fina planeten med alla dess möjligheter, just nu.

Inte för 100år sen, inte om 100 år, utan just precis nu.