Yeah, BUT

 Så, nu har jag läst klart I hope I screw this up av Kyle Cease, en bok som handlar om att följa sitt högsta kall, en bok som han skrev utan att veta hur, men han visste varför. Han skriver fritt om sina tankar i boken, och det märks att han skriver från hjärtat, ibland blir det långa frånsvävningar från ämnet som ha började skriva om, men det leder alltid fram till någonting bra. Boken utmanar mitt sätt att tänka, den uppmanar mig till att syna mig själv och att lyssna inåt. Mycket av det som står i boken har jag hört honom prata om tidigare på hans youtubekanal, men det är intressant att läsa hans egna ord om hans egen process in i den ”spirituella” världen, om man nu ska kalla den för något annat än bara "världen".
Vi är alla här av en anledning, vi har alla möjlighet att göra någonting fantastiskt med våra liv, och vi kan alla förändras, det handlar om att förstå att vi inte är den personen vi har blivit. Fattar du? Bara fr att jag har gjort på ett speciellt sätt i 39 år behöver jag ju inte fortsätta att göra så, om jag inte känner att jag utvecklas av det. Jag kan ju när som helt bryta ett mönster, starta något nytt, byta jobb, våga ta steget att lära mig något nytt, eller vad det kan vara. Jag fattar allt det där, jag håller helt med i allt han skriver och övningarna i boken gör mig triggad på ett bra sätt, jag vill genast sätta igång med mina hundra olika idéer och jag känner inspiration och styrka och bla bla bla.
MEN.
Nu kommer jag till mitt stora hinder; att faktiskt göra något.
Jag är så bra på att visualisera olika scenarion, jag känner i kroppen hur det skulle vara att stå på scen in min egna föreställning, eller med dockan Wilma på handen, och höra publiken skratta.
 
Jag känner hur underbart det skulle vara att få vara coach åt människor, jag känner en glädje och exhaltering inför att hjälpa människor i sina liv, att inspirera och stötta, choacha så att de vågar leva i sitt högsta kall.
MEN.
Vågar jag? Vill jag det ens? Eller är det bara en flykt för att jag inte vågar lita på att jag kan jobba som artist hela livet? Eller är det faktiskt så att jag skulle tycka att det var ett roligt och härligt jobb?
 
Ok, om jag skulle börja nånstans bara, för att se hur det kändes, t.ex. genom att ta en kurs i choachning, eller liknande, eller om jag bara skulle börja med en kompis, som behöver stöd och hjälp, om jag skulle börja med att erbjuda min tid, att jag lyssnar och kommer med förslag om jag höra nått som skulle komma upp. Och tänk om jag skulle börja skriva på en musikal, eller pjäs, och se vad som skulle komma ut?
Tänk om jag skulle våga kalla mig själv för författare, och faktiskt färdigställa flera av de böcker som ligger på datorn?
Tänk om … det enda som krävs är att jag dyker upp, stannar i rummet och gör nått. Det är allt.
 
Det behöver inte bli storslagen prosa, eller Shakespeare det behöver inte bli någonting alls. Det viktiga är att jag är här och att jag stannar.
 
Apropå det så måste jag kissa. Det måste jag ändå få lämna rummet för? Känns lite väl att ställa in en hink i vardagsrummet, eller att sitta och skriva på toa …
Tillbaka!
Ni märkte inte ens att jag gick iväg, eller hur? Men jag lovar, jag ska inte smita utan att berätta, det är fusk.
 
Ok … så, om jag skulle börja med att skriva en pjäs då. Vad ska den handla om?
Pojke möter flicka är ju väldigt förlegat … hämd känns inte så kul heller. Jag skulle vilja skriva nått som är roligt, och inspirerande, något som lämnar en härlig känsla av hopp hos dom som ser, eller läser! Det behövs en tvist av något slag, men inte den typen som innehåller död eller zombies, nej det kanske kan räcka med att en hatt försvinner? Eller en katt? Jag kanske ska skriva på rim?
"En hatt försvann i natt, från min lille vän knattefnatt, och se så sur hen är nu när en får gå med huvudet bär."
Nej. Definitivt inte på rim. Hm … om två äldre damer då? Som ses på biblioteket varje tisdag, som fikar där och som installerar sig i de sköna sofforna, som är med på alla föreläsningar och aktiviteter som bibblan ordnar. Nej, booooring.
Men om en äldre dam som vaknar en morgon med en känsla i kroppen, något är annorlunda.
Hon ska snart dö. Hon bara vet det, känner det på sig. Och hon får veta att det kommer att ske inom en vecka. Hon är 90 år, men har kroppen med sig och sinnet är klart, hon är glad och känner ingen bitterhet över detta besked, utan tvärtom, hon känner en spänning, och en iver, nu ska hon snart få träffa sin man igen! Han dog för 20 år sedan och dagarna har gått väldigt långsamt sedan dess. Hennes döttrar har varit där, alltid stöttat henne,och barnbarnen har kommit och hälsat på, men det är inte samma sak att träffa dom som att få sitta i soffan bredvid sin make sedan många år, hålla hans hand och titta på deckare på tv.
Hon minns hur hans hand kändes i hennes. Tung, alltid varm, med mjuk hud över de tydliga venerna. Där under kände hon blodet pulsera. Soffan var tillräckligt stor för de båda att sitta i på varsin ände, med en trave böcker emellan dom. Varsin fotpall hade de och varsin läslampa som båda var riktade neråt mot det som lästets för stunden.
Ja, kanske det är detta jag ska skriva om!
Jag unnar mig att börja, så får jag se vad om kommer fram!

Kommentera här: