Post-Audition-tankar

Jag har precis kommit hem från callback för en musikal som ska sättas upp nästa höst i Stockholm, Ghost, och jag sökte huvudrollen, Molly. Musikalen bygger på filmen med samma namn, ni vet, den där med Patrick Swayze och Demi Moore och Drejskivan. Jag skriver Drejskivan med stor bokstav, för den har ju en egen roll i filmen kan man säga.

Musikalen ska alltså upp nästa år, men redan nu pågår auditions.

Jag var på en första sökning förra söndagen och gick efter en sång vidare direkt till final callback, eller slutlig tillbakakallning, på svenska =) Det är alltid skönt att få visa så mycket man kan på en audition, och trots att jag är sliten i rösten, så har jag levererat bra idag.Jag gick in med mitt hjärta främst, och sket i hur jag sjöng, struntade i om jag skulle klara de höga tonerna, utan fokade på att verkligen känna det jag sjöng om. Och under scenerna som vi gjorde, gav jag allt, alltså känslomässigt.

Klockan 9.50 i morse grät jag för "min pojkväns" liv, i en danssal med fem personer några få meter framför mig, som en publik.

Yeah...det här jobbet gör att jag hamnar i märkliga situationer ibland alltså...

Men allt sköttes väldigt proffsigt, och det kändes inte pinsamt eller utelämnande på nått sätt, det är bara märkligt att ge allt och gråta och känna riktiga känslor, och sen höra ett ”Tack!” och så är man klar.

När jag åkte hem så började min hjärna iscensätta hela auditiondagen igen, och försöka få till en annan variant på hur jag skulle ha gjort. Hjärnan spelade upp scenerna och sångerna, på ett annat sätt framför mig och visade mig hur jag skulle kunnat ha gjort, och det gav mig obehagliga känslor inför den audition som jag faktiskt gjorde, den som inte går att ändra på, eftersom den redan har hänt.

Det är så intressant med hjärnan, att den efterkonstruerar saker på ett annat sätt, som om jag skulle kunnat åka tilllbaka i tiden och faktiskt ändra på nått. Och varför vill hjärnan egentligen att jag ska behöva ändra på nått? Varför kan inte den stunden bara få vara bra, duga som den var? Varför måste den fixas till? I slutändan spelar det ingen roll hur jag presterade på audition, rent tekniskt, utan det som spelar roll är om jag lyckades förmedla en känsla, och fick åskådarna att känna något.

Och framför allt handlar det om om JAG vill ha jobbet.

Eftersom jag skapar min egen verklighet, så skapar jag också jobben, och alltså är det jag som bestämmer om jag vill ha rollen eller inte.

Eller, rättare sagt, det är upp till mig att känna mig värdig att få en huvudroll.

När jag känner mitt eget värde, och när jag förstår att jag duger som jag är, då får jag allt jag vill ha.

Så, min enda uppgift nu, om jag vill ha rollen, är att ha en high vibe och känna glädje de kommande dagarna, och att känna mitt egenvärde. Och det förlorar jag ju ingenting på, så jag kan lika gärna unna mig.

Eller hur?

Kommentera här: