Vem är jag att skriva?

Vem är jag att skriva något överhuvudtaget? Vem är jag att berätta något? Vem är jag att dela mina historier med någon alls? Men vem är INTE jag att göra allt det där? Varför ser jag andra som mer värda att skriav debatter eller böcker eller varför ser jag andra som mer värda att ta plats och synas och höras? Som om en känd person har viktigare saker att säga än jag. Som att en känd person har mer skäl till att skriva och berätta sin historia. Det är märkligt hur man växer upp med en känsla av att andra vet och kan så mycket coh att det jag har att säga kanske inte är lika bra. Så då struntar man i att berätta. När det egentligen är så att alla har intressanta saker att säga, alla har vi olika historier vi bär på och allas historier och liv är värda att läsa och bry sig om.
 
Apropå #tystnadtagning så har jag känt en enorm kraft de senaste dagarna, en kvinnlig urkraft som vaknat.
Det har gjort mig helt utmattad dock, men har också påmint mig om min egen kapacitet.
 
Allt jag vill göra, kan jag göra. Allt är fullt möjligt, när jag förstår mitt eget värde och när jag förstår att jag är värd alla framgångar och allt välmående. Det finns ingen som dömer mig. Det sitter inte en gubbe med vitt långt skägg uppe bland molnen och dömer mig.
Och då menar jag inte Gud utan Tomten. SKOJA ;)
Jag vill verkligen börja leva mer som jag är, alltså; jag vill hoppsa på gatan när jag känenr för det, jag vill sjunga högt och dansa fult när alla ser, eller ingen, I don´t give. Jag vill leka och larva mig coh jag vill bara vara JAG. Ingen annan kan döma mig, det är bara jag själv som dömer mig, men när jag är inne i andras buisness och rotar, så ser jag det som att det är andra som dömer mig.
Men så är det alltså inte.
Jaha, det var det.
Nu är det dags för annat.
Ha en underbar dag!

Kommentera här: