highvibes.blogg.se

Lite längre inlägg den här gången, men så kommer resten av kapitel 1 med också=) Unna dig!

"Sen hon slutat jobba hade hon känt sig mer och mer värdelös. Nu hade hon verkligen inget skäl att gå upp på morgonen. Hon var en omtyckt medarbetare och hennes sista dag hade firats av med tårta och fikabröd till hela personalen. Till och med distriktschefen hade varit där och hållit tal. Det var tre månader sedan nu, precis innan sommaren.

Att jobba i receptionen på vårdcentralen var väl inte så väldans roligt direkt, men hon hade i alla fall känt sig behövd. Patienterna hade tagit sina nummerlappar, väntat på sin tur och kommit fram till henne i kassan, betalat sin avgift, och blivit anvisade till vilket rum respektive doktor fanns. Efter avslutad arbetsdag hade hon kommit hem före Gunnar, gjort iordning middagen, och när han kom hem hade de suttit sig ner och ätit tillsammans. Sen hade de sett på TV och gått och lagt sig. År ut och år in.

Men nu när hon var pensionär fanns det plötsligt så mycket tid. Tid som hon inte visste vad hon skulle göra med. Hon hade ingen hobby, nej det hade aldrig funnits utrymme för henne att göra något som bara var ”kul”, hon hade haft fullt upp som det var. Gunnar däremot, verkade bortse från att han inte hade nått arbete; längre, han låtsades att han fortfarande hade tider att passa, rutiner att följa. Och Gunilla orkade inte bryta sig ur sitt vanemönster, så hon gjorde frukosten och middagen, som vanligt och enligt schema, även att det inte alls behövdes hållas några tider. Egentligen. Nu stod hon och såg ut från köksfönstret. Marken där utanför på uppfarten var blöt, det hade visst regnat i natt.

”Ja då får han torka av utemöblerna sen. Någonting får han faktiskt göra här hemma”, tänkte hon och snurrade runt, gick in i vardagsrummet och fram till fönstret. Gardinerna var fördragna, och när hon öppnade dom drog hon med fingret längs fönsterbläcket, ritade en tunn orm i dammet som samlats där och konstaterade att hon måste städa. Det var ändå hennes uppgift, inget snack om den saken. Så gick hon vidare ut i hallen och upp för trappan till övervåningen.

Dörren till sovrummet stod öppen och hon kände hur det drog in kall luft därifrån. Fönstret hade åkt upp och stod på vid gavel. Bestämt stängde hon igen det och suckade högt;

”Jaha, då är det vädrat ordentligt i alla fall”. Hon bäddade snabbt, drog åt täckena så de stramade runt sängstommen, lade de gråa prydnadskuddarna tillrätta, och sprutade två gånger med doftsprayen ”Lavendel dream” rakt ut i rummet. Hon avskydde den unkna luften efter en natts sömn. Med snabba steg gick hon över golvet och tittade in i de båda smårummen. Pojkarnas sängar stod fortfarande kvar med nattduksborden placerade bredvid. Planscherna med fotbolls - och hockeyidoler på hängde troget kvar på väggarna, liksom de blåa rullgardinerna med nalletryck. Det var inte ofta pojkarna var och besökte sina föräldrar nu för tiden, men när de gjorde det skulle dom ha sina rum kvar, tyckte hon och lät därför allt stå kvar som det alltid gjort.

 

”Vad livet är tråkigt”, tänkte hon när hon på eftermiddagen satt på den inglasade verandan med en kopp te, ”jag gör liksom inget längre. Jag träffar aldrig någon. Vart tog alla vänner vägen? Förr i tiden var det annat. Det var jag, Barbro och så Majvor. Å, vi hade så kul tillsammans! Alltid något roligt som hände när vi var tillsammans! Vi var ute och dansade, och satt hela nätterna och pratade och skrattade. Vad underbart det var! Det var innan vi blev fruar. Alla skulle ju gifta sig på den tiden, annars var man ju lite udda”. Med den varma koppen i hand tänkte hon tillbaka på när hon och Gunnar träffades för första gången. Barbro hade lurat med henne på en middag hos hennes man Harry dit Gunnar också var bjuden. På den tiden såg Gunnar rätt så bra ut, ja om man bortsåg från det stora huvudet, och det kunde hon ju inte bortse från, men på det hela taget, såg han trevlig ut. Ganska fina mörkbruna ögon och ett snällt leende. De hade placerats bredvid varandra vid middagsbordet och Gunilla hade suttit i tre timmar och lyssnat på Gunnars förklaringar om varför ett träd i skogen inte faller om det inte är någon där som hör det. Hon hade lyssnat med ena örat, nickat och hummat, spelat intresserad av allt han sade. När hon och Barbro gått ut på balkongen för att röka hade hon beklagat sig om sin bordsherre och hans malande prat. Men Barbro hade insisterat på att hon skulle ge honom en chans. ”Det vore ju så mysigt om vi kunde ha parmiddagar!” slängde Barbro ur sig och tog tag i hennes arm. Röken bolmade ut ur hennes mun med rödmålade läppar, och Gunilla skrattade torrt genom stänga tänder. Sen blev det liksom bara så att det blev dom två. Det var aldrig fråga om passion eller stormig förälskelse inte, nej hon minns det mer som en överenskommelse. Ja, det var precis vad det handlade om, en överenskommelse; ”om vi gifter oss så hjälper vi varandra genom livet i den här kalla världen”. Punkt. Nej han var väl ingen karlakarl direkt, men han var snäll. Eller snäll … mer lite mesig. Kyssarna var aldrig djupare än en daggdroppe på ett blad och de få gånger de hade haft samlag hade det slutat som det började, torrt och tråkigt. Eller resulterat i barn.

”Varför gifte jag mig med Gunnar, överhuvudtaget? Varför blev det så, jag hade kunnat få vem jag ville, jag var snygg på den tiden. Men jag nöjde mig liksom. Eller kände jag en stress att också bli gift? För att Barbro och Majvor var det? Konstigt hur det bli i livet.. Gunnar … vi har ju ingenting gemensamt, egentligen. Och nu när vi båda har massor av tid, så ses vi ändå inte. Herregud, vi ses ju mindre nu än när vi jobbade båda två och barnen bodde hemma. Då hade vi i alla fall någonting att prata om. Pojkarna, om deras läxor, kompisar, problem. Men nu … nej, jag vet inte vad vi gör här hemma. Men han har alltid varit snäll mot mig, och mot pojkarna, det har han … ” Hon sippade på teét, men ställde grimaserande ifrån sig koppen på soffbordet, det smakade alldeles för beskt, påsen hade fått dra för länge. Så tittade hon upp, såg hur björken vajade stilla därutanför, de gröna bladen i vacker kontrast mot den ljusblåa himlen. En stickande känsla spred sig i bröstet och en tanke började formas i hennes huvud;

”Men gud. Jag har ju aldrig varit kär”. Hon reste sig och drog fingrarna genom håret, de fastnade i lockarna, hårstrån följde med. Andetagen blev ytliga och hon kände hur pulsen steg. Snabbt började hon gå runt i vardagsrummet för att skingra sina tankar som malde på;

”Vänta lite nu, så farligt har det väl inte varit? Väl … ? Jag har ju alltid haft det tryggt och lugnt hemma, alltid mat på bordet, och en man som kommit hem på kvällarna. Det finns kvinnor som haft det värre. Och Gunnar har varit en bra pappa. Dom gånger han varit engagerad har varit guldstunder för barnen. Jag behöver inte dra så stora växlar just nu”. Med en suck satte hon sig ner i soffan och tillät sig själv att sjunka ner, slappna av en liten stund. Tvingade andetagen att lugna sig. Hon tänkte på hur han hade friat till henne. Det var på dansbanan i folkets park en ljummen sommarkväll, dom hade träffats några gånger under våren och nu när dom haltade fram i en alldeles för långsam foxtrot, viskade han plötsligt i hennes öra;

”Gunilla, vill du gifta dig med mig?” Hon kände hans fuktiga kind, lite raspig från en begynnande skäggstubb, svettig efter dansen, hans sura andedräkt, en sådan man får efter några öl för mycket, och hon började må illa. Ett tryck över bröstet och en känsla av att hon ville kräkas kom över henne och hon svarade ja utan att tänka eftersom hon bara ville lösgöra sig från hans svettiga famn och försvinna in i skogen och kräkas upp den där kokta korven de hade ätit tidigare under kvällen. Gunnar märkte ingenting av hennes ångest utan blev uppriktigt glad över hennes svar, och tre månader senare hölls det bröllop i hemmakyrkan för de närmast sörjande.

Gunilla lutade huvudet bakåt, vilade det på soffans höga rygg. Rakt ovanför henne såg hon en svart liten prick. En död fluga. Ihjälslagen. Hon lyfte på ena ögonbrynet, hörde hur tankarna fortsatte;

”Tja … jag trodde väl att loppet var kört annars,om jag inte gifte mig … att jag skulle bli den som stod utan. ”Gunnars fru”, det blev min identitet. Och sen när pojkarna föddes, ja då gick jag ju helt upp i det, så klart, det fanns inget annat att göra än att ta hand om de där skrikande små monstren. ”Tvillingar, vad gulligt!” sa alltid alla som mötte mig när jag kom dragandes med vår stora vagn. Ja visst var det gulligt, men dubbelt så jobbigt. Gunnar lyfte inte ett finger. Aldrig att han bytte en blöja, nej han kunde på sin höjd läsa en saga till kvällen, och då satt pojkarna som ljus bredvid honom, inte ville dom skrämma iväg den så ovanlige pappan inte, nej, det var bäst att hålla sig lugna och stilla så att han vågade sig tillbaka nästa kväll, och nästa. Med mig var det andra regler, tydligen. Dom kunde inte sitta stilla en sekund, varje måltid var ett inferno och varje passage var ett krig. På med kläder, av med kläder, byta blöja, sitta potta, inte sitta potta, äta, inte äta, leka, inte leka. När de äntligen sov ville jag bara lägga mig jag med. Inte hann jag väl med nått sällskapsliv då inte. Eller samliv heller för den delen. När pojkarna sen flyttade hemifrån hade min och Gunnars sparsmakade gnista slocknat för länge sen. Nej, det har varit torrt ”där nere” sedan länge, igenvuxet och igenfruset, ingen idé att börja öppna den porten inte. Gunnar har i och för sig aldrig visat nått större intresse för mig på det sättet, heller … men det är klart, det hade ju varit trevligt med lite beröring, då och då”.

Hon reste sig med ett stön från soffan, gick in i köket, ställde ner muggen i diskmaskinen och hörde i samma stund hur ytterdörren öppnades.

”Jag är hemma!” Hon suckade högt.

”Samma fras, varje dag, år ut och år in. Vad förvånande. Tänk om han skulle säga :”Jag såg en piraya!” Eller ”Grannen har skjutit sig i huvudet!” Men aldrig. Torrboll” , tänkte hon och mötte honom i hallen, tog emot hans rock och halsduk, hängde upp dem och tog sen hans väska och ställde den en bit bort på hallgolvet, bredvid den gamla byrån med marmorplattan. Alltid samma rutin. Hon kunde göra det i sömnen.

”Hur har din dag varit?” frågade han och gav henne en lätt puss på kinden. ”Kaffeandedräkt”, tänkte hon och höll automatsikt andan när hon svarade, ”bra, tack, och din?” Gunnar tog av sig skorna och ställde prydligt upp dom på skohyllan, gav sig själv en liten titt i spegeln ovanför den och lade tunn hårslinga tillrätta, åt vänster, som vanligt.

”Jo du vet Harry har ju skiljt sig från frugan, så det blev mest prat om det”, sa han sen och gick med släpiga steg mot vardagsrummet. Gunilla piggnade till, gick efter honom och fram till barskåpet, hällde upp en whisky åt honom.

”Jaså … det visste jag inte. Varför då? Har det hänt något?” Hon gav honom glaset och satte sig i fåtöljen mittemot. Glasbordet emellan dom var rentorkat och deras ansikten speglades i skivan.

”Jo ... tydligen så har hon varit otrogen”. Gunilla spärrade upp ögonen.

”Va … Otrogen. Barbro? Nej du skojar!” Hon skrattade torrt och lutade sig bakåt i den insuttna fåtöljen, skinnet knarrade under henne. Gunnar fortsatte lugnt.

”Det är sant. Hon kom hem en dag och sa att hon ville lämna honom för en annan. Hon har visst träffat någon italienare på den där språkkursen hon gått på. Hette nått … Luca … eller något sådant.” Han sippade lätt på sin drink. Verkade inte särskilt brydd av händelsen. Gunilla däremot kände en märklig känsla som spred sig från hjärtat ut i hela kroppen.

”Italienare! HA! Barbro … med en italienare!! Nej, nu tror jag .. ”, spottade hon ur sig med alldeles för gäll röst. Hon kände sig plötsligt varm och snurrig. Händerna pirrade och hjärtat slog så snabbt att hon såg svart. Hon måste ha sett konstig ut för efter en stund sa Gunnar;

”Gunilla … ? Mår du bra?” Hon skakade på huvudet, tog ett djupt andetag och såg sig omkring, försökte förstå vad som hade hänt. När hon såg på sin man, såg hon att han faktiskt såg lite orolig ut. Hon öppnade och stängde händerna några gånger tills pirret hade lagt sig, reste sig och sa piggt;

”Åh, ja visst, det är ingen fara med mig! Men jag kom på att jag har ett pass på Friskis och Svettis nu om en kvart, så jag måste skynda mig! Middag finns på en tallrik i kylen, bara att värma. Hej så länge!” Hon sa det sista genom dörröppningen på väg ut, sen smällde hon igen dörren, lite väl hårt. Gunnar satt kvar med rynkade ögonbryn. Så där echoufferad hade han aldrig sett sin hustru, och för en sekund tänkte han gå efter henne och erbjuda henne skjuts till gymet. Men så ryckte han på axlarna, tänkte att hon säkert bara var i någon övergångsperiod eller vad det hette, drack upp det sista i glaset, ställde det på bordet och reste sig".