Trött vibe, ibland är det så bara
Dag 17.
05.15 ringde klockan.
Jag snoozade några minuter och rösten i huvudet försökte övertala mig att somna om, skita i att gå upp och meditera; "Du behöver sova, inte nån jäla meditation!" Men jag struntade i den och masade mig upp ur sängen. Jag ville göra en längre morgonrutin med shakti, därför den onödigt tidiga timmen...
Iallafall så satte jag mig till rätta i soffan, bollade upp med kuddar bakom ryggen, fötterna i golvet. Andades, började fokusera på energin i handflatorna, kände en pirrande känsla, men sen tog egot över. Högt och tydligt började den sjunga på finalnumret i föreställningen jag repar nu, alla stämmor sjöngs och alla danssteg gicks igenom. LALALAAALALALAAAA!!! Om och om igen. Jag försökte att bara möta det med kärlek, men märkte att jag började bli stressad; "snart vaknar ju barnen, då måste jag hinna göra frukost och klä på dom, inte glömma mig själv, sen måste vi gå i tid för annars...!"
Åhhhhh...SLUTA BABBLA!!
Jag försökte dra tillbaka fokus till händerna, och lyckades under några minuter att hålla ett fritt rum inne i huvudet.Men så vaknade faktiskt barnen och jag var tvungen att avbryta, när jag hade 12 minuter kvar. Så idag var ingen "vit, skön, luddig dimma"-dag.
På bussen in till jobbet hörde jag rösten som sa:"Äsch, det här med morgonmeditation är nog inget för mig. Det räcker väl med att jag gör min morgonrutin med shaking? Jag kan väl meditera nån annan tid på dan?"
Och visst är det väl kanske så, men eftersom det tar 21 dagar att skapa en by vana, så får jag vara schysst mot mig själv och unna mig en ärlig chans med detta. Nu är det ju bara 4 dagar kvar dessutom.
Jag vet att jag mår bra av det här. Jag vill fortsätta att ge mig den här tiden.
Allt är bra, allt är som det ska.
Japp.
Allt gott,
Cecilia